måndag 13 maj 2019

Störst av allt

Det var först någon timme efter att jag hade lyssnat klart på Störst av allt som jag insåg hur verkligt allting hade känts. Jag kom nämligen på mig själv med att tänka på händelserna i boken som verkliga händelser, på personerna som riktiga personer, som om allting hade hänt på riktigt. Alldeles nyss.

Och om det inte är ett tecken på att en bok är bra vet jag inte vad som är.

Jag gav nog inte Störst av allt de bästa av förutsättningar eftersom jag hetslyssnade på den under en bilresa till Levi. Jag skulle lyssna klart den innan vi var framme, det var liksom bestämt sedan början så jag lyssnade och lyssnade och lyssnade. Alltså blev det inte en direkt naturlig läsupplevelse på det viset, jag läste inte på intuition liksom, utan jag bara lyssnade för att bli klar. Det fanns inget annat jag kunde göra eftersom jag lovat Olivia och eftersom jag hade huvudvärk var att läsa boken inte ett alternativ. Så jag lyssnade.

Med det sagt menar jag inte att jag inte ville lyssna, det var ju trevligt liksom. Bara att det ju kanske blev lite forcerat och att jag nog inte hann känna så mycket under lyssnandet. Inte smälta vad jag hörde. Ja och så är det ju det med att jag lyssnade istället för att läsa, vilket på något sätt tar bort en dimension i upplevelsen för mig, jag tappar liksom ett plan av boken eftersom det finns en främmande röst som läser upp allting, istället för de röster jag ger karaktärerna i mitt huvud. Därför känns det också svårare än vanligt att skriva om den här boken, jag kunde liksom inte notera språket på samma sätt heller. Vilket är extra tråkigt då det kanske speciellt är för språket och berättartekniken som Störst av allt har lovordats. Jag vet egentligen inte hur det går ihop, att jag liksom inte kan skriva om språket, för jag hörde det ju. Men det blev mer en ... dialog än en bok, om det låter logiskt?

Nu skulle jag egentligen inte dyka rakt ner i recensionen utan att nämna vad Störst av allt är för något. Så låt mig berätta nu! Störst av allt är alltså en roman om en rättegång och vad som ledde fram till denna rättegång. Rättegångsthriller går den nog under, men även om det hela tiden finns en spänning skulle jag nog inte kalla Störst av allt för en thriller.

Den tilltalade, personen som står inför rätta, är Maja, 18 år, från Djursholm. En vit, rik flicka med rika vänner och höga betyg. För nio månader sedan ägde en skolskjutning rum på Djursholms allmänna gymnasium. Maja var den enda som stod kvar i klassrummet utan så mycket som en skråma.

I Störst av allt varvas rättegångens framskridande med tillbakablickar till vad som hände innan skolskjutningen. Majas berättarröst är saklig men rätt dryg och arrogant då hon beskriver sina klasskamrater och sina känslor kring allting. Bitter. Det stämmer så otroligt väl in på allt annat vi får veta om Maja, och om händelserna. Det är precis så hon borde berätta efteråt. Det är precis sådan Maja är. Och det är så intressant att hon är gjord just så! För det gör henne inte särskilt sympatisk, men det gör henne väldigt intressant. 

Störst av allt är en väldigt rå berättelse. Till en början förstod jag verkligen inte varför det inte är en unga vuxna-bok men efter att ha lyssnat klart förstår jag bättre. Den är nog alldeles för mörk för att vara det, och alldeles för långrandig ibland. Det är en otroligt tung bok, samtidigt drabbade det tunga mig aldrig med full styrka, kanske just för att jag lyssnade på den i ett streck, utan att bearbeta. Kanske också för att världen Maja och hennes vänner lever i är så långt borta från min egen.

Många av personporträtten är gripande och väldigt, väldigt jobbiga. Vissa av karaktärerna önskar jag att vi hade fått lära känna på ett djupare plan, vissa lämnas väldigt ensidiga och platta. Här finns gott om stereotyper, vilka kanske förstärks av Majas syn på världen, men egentligen känns det inte som någonting negativt, för det känns trovärdigt. Det speglar de strukturer och klasser som de facto finns i samhället på ett väldigt tydligt sätt. Samtidigt: romanen fokuserar inte på relationer. Det är handlingarna som står i centrum, enstaka trevlighetsdialoger ryms inte med. Det är endast det som är relevant för utredningen som tas upp, förutom de kommentarer Maja inte kan låta bli att lägga till om sina jämnåriga och vuxna i deras närhet. I och med det funkar de tydliga karaktärerna rätt bra, de finns liksom inte där för att vara trevliga utan har alla sin roll i händelseförloppet.

Romanen är skickligt uppbyggd i hur jag som läsare sakta men säkert får reda på vad som har hänt. Jag blir aldrig uttråkad, på samma sätt som Sander upprätthåller nämndemännens intresse upprätthåller Persson Giolito min nyfikenhet. Oavsett om jag hade suttit i en bil i tio timmar eller ej tror jag verkligen att jag hade velat läsa vidare konstant. På något vis lyckas hon avslöja precis tillräckligt hela tiden, men samtidigt kan jag inte se vad pusslet föreställer förrän precis på slutet. Så SÅ otroligt snyggt ihoppusslat, seriöst.

Can't stress enough hur äkta allting känns. Som jag nämnde är Maja och hennes kompisars liv helt tvärtemot mitt, men ändå känns allting kristallklart när jag har lyssnat klart. Och som om det faktiskt hade hänt påriktigt. Sjukt.  Förutom att vara ett rättegångsdrama lyckas Störst av allt vara väldigt mycket mer än så, och ta ställning i en massa samhällsfrågor i och med just skildringen av dessa överklasskids och bubblan de lever i.

Efter att ha lyssnat klart känner jag mest att jag vill lyssna en gång till. Eller kanske läsa, egentligen. Långsamt den här gången. Få av karaktärerna i Störst av allt är särskilt sympatiska, men ändå har de lyckats fastna på mig. Och så känner jag att det typ hade varit häftigt att vara jurist, egentligen. Och att världen rika ungdomar lever i är sjuk om den alls liknar Majas verklighet. Och att Malin Persson Giolito är otroligt duktig på det hon gör, att jag vill läsa mer av henne. Att Störst av allt måste ha krävt en hel del research.

Och jag har en klump i magen, och vet inte när den kommer att försvinna. När Majas historia kommer att lämna mig.

Ja och så har jag tänkt på att det hade varit kul med mer skönlitterära skildringar av stockholmseliten! De där som lever världens glammigaste liv på Instagram. Hur har de det egentligen? Varför finns det inte fler sådana böcker? (Do tipsa mig gärna ifall det finns.)
Foto: Anna-Lena Ahlström

| Störst av allt | Malin Persson Giolito 2016 | Wahlström & Widstrand | 367 sidor | vuxen | köp hos: Adlibris, Bokus |

onsdag 8 maj 2019

Serierna jag fastnat i på sistone

Läser inte supermycket för tillfället, gjorde det i typ en vecka men nu har jag slutat igen!? Förstår inte riktigt mig själv. Eller jo, för det är alla tv-seriers fel, faktiskt. Det är bara så himla mysigt och, jamen, lätt att sjunka in i en välkänd värld när man väl har börjat lära känna alla. Serierna jag helst ser på just nu är inga _svåra_ serier, utan mer rätt och slätt underhållande. Men jag vill skriva om dem! Pga vem gillar inte tv-serietips liksom. Låt oss alla överge boken och gå över till Netflix underbara värld för evigt! *skämt åsido*
Först ut är: BROOKLYN NINE-NINE (säsong 6)
Polis-vardags-humor-serie som kretsar kring ett polisdistrikt i New York och "eliten" som jobbar där. 

Det här är min absolut bästa serie just nu. Skulle nästan kunna kalla den min bästa serie någonsin, men det kan hända att det vore att gå för långt. Topp fem åtminstone, 100%. Älskar ALLT med Brooklyn nine-nine; karaktärerna, blandningen mellan spänning och humor, hur smarta alla är (eller okej, de flesta ...), att en massa väldigt seriösa och aktuella ämnen tas upp, hur up to date den är (referenserna till populärkultur är oändliga) och hur _diverse_ den är!! Älskar ÄLSKAR den här serien och fattar ej att den inte är mer hajpad än vad den är?? Varför kollar inte alla på den? Vill 100% bli polis i New York då jag kollar.
GAME OF THRONES (säsong 8)
Som restan av världen följer även jag den avslutande säsongen av 2010-talets bästa serie, Game of Thrones. Men tvärtemot resten av världen är jag typGame of Thrones, men älskar inte den här säsongen. Nu har jag ju bara sett fyra avsnitt - fast nä, det är ju inte bara alls, det. Det finns endast två avsnitt kvar - fattar verkligen inte hur denna sista säsong ska hinna bli allt det jag vill att den ska vara på två avsnitt?
inte nöjd??? Eller okej ärligt har jag nog inte superkoll på vad mainstream åsikten är, har bara fått för mig att alla är ultrataggade varenda gång det kommer ett nytt avsnitt. Det är inte jag, konstigt nog? ÄLSKAR

Okej men nu, SPOILERS AHEAD: T.ex. fajten mot the white walkers, vad VAR ens det??? Jag såg knappt någonting var bara väldigt lost hela tiden och ingen viktig dog??? Och så var det världens största antiklimax på slutet?? Fattar heller inte Bran, alls. NÄR har han tänkt börja säga någonting av värde??? Förstår heller inte varför Jon och Daenerys aldrig tänker prata om att de är släkt och vad det innebär för deras relation. Om det innebär någonting. DET GÅR SÅ LÅNGSAMT ALLTING. Varför var början av det fjärde avsnittet en såpopera??? Tyckte också slutet på fjärde avsnittet var rätt trist det fanns liksom ingen annan utväg och blev därav aldrig spännande. Förstår heller inte hur Daenerys seglade rakt in i Cerseis fälla. :-)))

SLUT PÅ RANT & SPOILERS

En anledning till att jag nog inte uppskattar den här säsongen så mycket som jag kanske kunde göra, är säkert att det är så hiiimla länge sedan den sjunde säsongen och jag är helt enkelt väldigt förvirrad. Kan liksom inte dra kopplingar till tidigare händelser osv som andra verkar kunna. Rekommenderar varmt att läsa Seriereflektioners inlägg om varje avsnitt, hon analyserar superbra och ger åtminstone min tittarupplevelse mervärde - tycker alltid mer om avsnitten efter att ha läst hennes genomgång hahah.
GLOW (säsong 1 och 2)
Den här serien är supermysig! Utspelar sig under 80-talet och handlar om ett gäng tjejer med olika bakgrund som tillsammans skapar en regisserad boxningsshow. Så snygg, väldigt rolig och mysig och fina karaktärer. Älskar inte hämningslöst, så speciell är den liksom inte, men absolut sevärd! Sa jag mysig?
BEVERLY HILLS, 90210 (säsong 1 and counting)
Har så länge velat se denna serie som på något sätt lyckades gå i tio år??? Så en dag då jag inte hade något särskilt att se på (yeah sure) googlade jag hur jag skulle kunna se den och tydligen finns alla säsonger på viafree??? Är så lycklig!! Har hittills sett första säsongen och påbörjat andra, tycker det är så kul att kolla den känns så väldigt 90-talig! Inte för att jag egentligen kan uttala mig om någonting sådant, men den är så icke 2010-tal som det kan bli. Och är så kul med småsaker som är annorlunda, som mode och hur man är uppkopplad och syn på sex osv! 

Den är rätt slö och alltså avsnitten är 45 minuter långa??? Om den kom idag hade den garanterat varit en 20-minutrare. Alt. hade avsnitten varit tvugna att innehålla dubbelt så mycket drama. Men den är kul att ha i bakgrunden då jag gör något annat, ger den liksom sällan hela min uppmärksamhet. Var tveksam till Kelly och Donna i början men gillar dem nu. Tycker så så mycket och Andrea och Brandon och shippar dem så men det verkar ju inte hända ... Blir lite lack på att Brandon är efter en ny tjej i varje. Himla. Avsnitt. :-))) Men han är snygg det får man ju ge honom. Och Luke Perry (R.I.P.) var tydligen väldigt väldigt snygg som ung??? Tycker inte superdupermycket om Brenda, faktiskt. Tycker föräldrarna är trevliga! HATAR alla _föräldrarna är sämst och fattar ingenting_-skildringar som har tagit över alla tonåringsserier/filmer/böcker. (Hej, Riverdale där alla är sjuka i huvudet.) Därav kul med vettiga föräldrar. Även om typ alla förutom just Cindy och Jim är rätt ... problematiska.

Jag kollar glatt vidare! (SÅ roligt också att skolan är samma som i Buffy <333) Såg förresten att någon form av Beverly Hills mockumentärishgrej om skådisarna ska komma i sommar nu när jag googlade bild att sätta in här! Hur bra tajming??

Förutom dessa håller jag och Olivia på att ta oss igenom Störst av allt (recension på boken är påväg kul va!!), Chilling Adventures of Sabrina säsong 2 och följer typ med den tredje (mest utflippade (och sämsta) hittills) säsongen av Riverdale. Ja och så slökollar jag That 70s show ibland, men nu orkar jag inte skriva om dem. Dessutom har antagligen de flesta koll på dem ..?

Så ja. Jag har nio säsongen Beverly Hills to go det ser inte superljust ut angående att börja läsa igen på typ ... två månader? Näe klart jag ska försöka klämma in lite läsning också!!

Vilka serier är era bästa? Tar tacksamt emot serier som liknar New Girl, Girls, Brooklyn nine-nine och How I met your mother. Vet om att The Office och Modern Family existerar men är inte supertaggad på dem vet inte riktigt varför ... aja men feel free to överösa mig med tips! Det är det internet är till för!

söndag 21 april 2019

Renegades

Marissa Meyers Renegades är en berättelse om det goda och det onda och den uråldriga kampen dem emellan. Men Renegades handlar också om vad det egentligen betyder att vara antingen god eller ond - vem bestämmer egentligen vem som är vad?

Våra huvudpersoner kommer från motsatta superhjältelag - Adrian, renegade från födseln, och Nova, vars morbror (eller farbror?) var ledare för anarkisterna under "the Age of Anarchy". Renegades:en (shit, vad svårt att skriva på svenska om en engelsk bok!?) vann över Ace Anarchy i the Battle of Gatlon för kring tio år sedan och allt sedan dess har Renegades:en försökt plocka ihop spillrorna anarkisterna lämnade efter sig.

Under "The Age of Anarchy" kom ett skurkgäng (skurk=googles översättning till villain och jag tycker inte det känns helt hundra men vet heller inte vad annat en ska använda?) till Novas hus och mördade hennes familj. Hennes pappa brukade alltid säga att Renegades:en skulle skydda dem, men Renegades:en gjorde inte det. De kom aldrig. Så när Novas morbror Alec hittar henne och visar sig vara Ace Anarchy ansluter sig Nova till anarkisterna och litar aldrig på en Renegade igen. 

Adrian är däremot född Renagade. Hans mamma, en av de ursprungliga Renegadesen, dog under The Age of Anarchy. Kapten Chronium och Dread Warden (alltså allt låter SÅ fånigt på svenska??) adopterade Adrian och han fick växa upp bland superhjältar ändå.

Nova vill utrota Renegadesen och Adrian vill att rättvisa ska skipas i världen. När deras vägar korsar blir allting väldigt ... komplicerat, minst sagt.

Jag har ju läst en del av Marissa Meyers tidigare verk så visste ju ungefär vad jag kunde förvänta mig av Renegades. Mina förväntningar visade sig vara rätt realistiska, och det här är på många sätt en riktig Marissa Meyer-bok. Kärleken verkar alltid vara komplicerad, oavsett om det är ödet, sociala klasser eller som här - att vara på motsatta sidor i ett krig - som ställer till det. Det är omöjligt för karaktärerna att bli tillsammans och en riktig pina att läsa om det. Men inte bara, såklart. Det är också rätt fantastiskt och underbart och så så känslosamt. Men man kunde definitivt kalla det bitterljuvt.

Hur som helst.

Det här är ändå inte alls lika mycket en kärlekshistoria som det är en spänningsroman, fylld av fajter och intriger och superhjältar. Tekniken är futuristisk (är det ett ord?) och krafterna superhjältarna har är så konstiga, det är liksom inte bara det gamla vanliga kan bli osynlig/flyga/skapa eld eller what not. Slagsmålsscenerna är många men de tar aldrig över hela historien, vilket är tur eftersom jag sällan gillar att läsa om folk som hoppar en hit, en dit och svingar sitt svärd. Som tur är de sällan utdragna i Renegades och för alltid handlingen framåt. Och okej, de är välskivna också även om jag inte är säker på att jag någonsin kommer läsa om ett slagsmål och faktiskt förstå vad exakt som händer hela tiden. :-)

Väldsbygget är också en stor del av Renegades, som i vilken fantasy/dystopi/sci-fi/okej ni fattar som helst. Och världen Marissa Meyer skapar är - som alltid - så cool! Får typ rysningar. Men för mig är ju alltid karaktärerna ändå det allra viktigaste, vilken tur då att Adrian nästan når upp till Jest-nivå på swoon-skalan. Tyckte om honom i samma stund som vi blev presenterade för varandra. Nova är riktigt trevlig hon med, det är bara så OTROLIGT frustrerande att de är tvugna att gömma sina verkliga jag från varandra som läsare klarar jag inte av det jueee!! Bikaraktärerna får man egentligen aldrig lära känna särskilt bra, och de är väldigt många och har förvirrande namn (många har ju liksom både ett vanligt namn och en superhjältealias) vilket är tråkigt för många av dem vill jag ju veta mer om! Men hoppas det kommer i tvåan.

Den här boken har allting jag vill ha av en riktigt bra bok - någon att crusha på, smart dialog, fantastiskt världbygge, action och spänning och KÄNSLOR. Någonting fattas för att jag ska älska den hämningslöst men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad exakt - är det Nova? Handlingen överlag? Är inte de övernaturliga elementen tillräckligt intressanta? Jag vet inte riktigt, allt jag vet är att jag älskar Adrian och hatar Marissa Meyer för vad hon gör mot sina karaktärer (och mig :))) genom att avsluta Renegades på det sätt hon gör jag menar jag kanske kastade boken tvärs över rummet och skrek av frustration då den tog slut. :-))) Ingen vet.
Foto: Kali Raisl

| Renegades | Marissa Meyer 2017 | Feiwel and Friends | 556 sidor |13+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

Andra böcker jag läst av Marissa Meyer:

fredag 19 april 2019

The Hate U Give


The Hate U Give av Angie Thomas var en av förra - och då förra - årets mest omtalade ungdomsböcker på media. Boken har tagit inspiration från Black Lives Matter-rörelsen och börjar med att en ung, svart kille blir skjuten av en polis. Bokens huvudperson är enda vittne till händelsen, och sedan fortsätter handlingen med hur händelsen påverkar hennes liv och hur hon allt mer börjar ifrågasätta sig själv och sitt handlande.

Starr kommer från ett ”ghetto”, enligt henne själv. Ett område med gäng, slang, droger och fester som ofta urartar till bråk. Så var det även natten då Starrs barndomsvän Khalil blev skjuten – de var på väg hem från en fest där folk börjat skjuta, då polisen stannade Khalil.

Men trots att Starr bor i ghettot – eller kanske just därför – har hennes föräldrar betalat stora summor för att hon ska gå på en snobbig, till största delen vit, skola. Starrs pojkvän är vit, hennes bästa vänner på skolan är vita. Men när Hailey, Starrs bästa vän, börjar använda rasistiska uttryck frågar sig Starr: sviker jag mig själv då jag umgås med Hailey?

The Hate U Give är en bok med många lager – här finns rasismen, som på många sätt genomsyrar det mesta som händer, men också bara Starrs vardag med familjestrul, kärleksproblem, kompisar, basket osv. Att det här tillåts vara en bok full av referenser till populärkultur, en bok som oftare gör mig glad än arg, gör att jag verkligen tycker det är en fantastisk berättelse. Dock påverkas ju kompisbråken, kärleken och ja, det mesta faktiskt, av att Starr ser på det på ett annat sätt som svart – speciellt efter att Khalil skjutits av den vita polisen. Då media och polisen inte verkar ha något intresse av att få fram sanningen, utan istället sprider rykten om att Khalil var droglangare och hade vapen i bilen inser Starr att det faktiskt finns ett vi och dem, bara pga hudfärgen.

Jag antar att det författaren främst vill med sin berättelse är att belysa förtrycket svarta fortfarande blir utsatta för i USA, och hon lyckas verkligen, tycker jag som vit flicka i Finland åtminstone; för jag blir ju arg, då Khalil skjuts vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen för det känns bara fel fel fel. Rasismen och klyftorna fortsätter sedan dyka upp boken igenom och varje gång känns det som en käftsmäll – hur vrickat det är. Och hur sant. The Hate U Give är som en politiskt demonstration, som Angie Thomas version av Starrs tal i boken. Hela boken känns så HIMLA viktig för dne blir aldrig peka med handen det här är rasism-ig, utan den är också fylld av Starrs LIV. Och just därför blir den nog så drabbande, det kommer liksom så nära läsaren då. Så mycket närmare än okända människors ansikten i tidningen. För trots att Starr och gänget är fiktiva blir de ju verkliga under några hundra sidor.

Karaktärerna är mångbottnade, åldern på ungdomarna känns alldeles rätt – Angie Thomas har med rätt sorts referenser, Starrs kompisgäng har en kemi jag köper, Starrs osäkerhet kring förhållandet till Hailey, som länge varit hennes bästa vän, och Chris, hennes pojkvän sedan ett år, känns äkta. Jag tror på Thomas karaktärer – allt från granntanten till rektorn till Khalil till polisen som skjöt. Vissa finns bara med i en mening, men det gör dem inte mindre verkliga. Samhället Thomas byggt upp – för åtminstone Garden Heights, Starrs bostadsområde, är fiktivt – känns tredimensionellt och vattentätt.
Flera gånger under läsningen tänkte jag på hur filmisk The Hate U Give känns – det är mycket amerikansk slang, som känns förvånansvärt naturlig i den svenska översättningen. Men jag tror inte det bara var därför, utan mer en kombination av språket, jargongen som är tydlig speciellt i Starrs familj, miljöbeskrivningarna som naturligt vävs in i berättelsen och skapar färgstarka bilder i mitt huvud men säkert också till stor del själva dispositionen som känns väldigt filmisk. Det börjar med en fest och plötsligt sitter Starr och hulkar vid Khalils döda kropp, för att sedan fortsätta med att folk beklagar sorgen, begravning, förhör, nyhetsreportrar som vill fråga ut Starr, Starrs försök att återvända till vardagen, posttraumatisk stress ... det är både en styrka och en svaghet hos boken att den egentligen inte är särskilt unik. En styrka eftersom Thomas gör det till sitt eget och åtminstone jag faktiskt inte stött på den här typens berättelse i just bokform förut. En svaghet av den självklara anledningen att det inte känns vidare originellt – det är ingen handlingsutveckling vi aldrig sett förut, liksom. Men som jag sa: Thomas gör det till sin styrka.

Jag tyckte så SÅ mycket om den här boken. Karaktärerna känns som mina vänner, och jag är DÄR med Starr hela tiden. Det är en riktig berg- och dalbana av känslor att läsa, det gör så ont men samtidigt finns dryper The Hate U Give av värme och kärlek. Precis alla borde läsa den här boken. Nej - måste. Såklart främst för att den är så sjukt viktig och för att Angie Thomas faktiskt för fram sitt politiska budskap på ett sätt som borde få alla med en hjärna att fatta, men också bara helt enkelt därför att det här är en bra bok. Med fina karaktärer och en engagerande handling och så alldeles full av livsglädje och kämpaglöd. Jag har inte sett filmen än, och vågar knappt, men ska nog ändå. Och om du nu verkligen inte orkar läsa boken - se filmen!! Säger jag som inte sett än. Nejmen för att det här Är Så Viktigt!! Hoppas så att den här boken kommer fortsätta spridas.

| The Hate U Give | Angie Thomas 2017 övers. Amanda Svensson 2017 | Natur & Kultur | 446 sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

onsdag 17 april 2019

Ny och kommande utgivning jag vill läsa

Det är vår! Okej wow har nog varit det ett tag nu. Men! Det betyder: vårböcker!! Kommer så mycket fint i vår, tänkte skriva om vilka titlar jag är speciellt sugen på. Plus några självklara pärlor i höstens utgivning pga vill skriva om dem också eftersom de har fått så fina omslag, redan. Vi kör!

Hålla andan av Flora Wiström
100% boken jag vill läsa mest av vårböckerna. Första gången jag läste Stanna var jag inte helt övertygad men jag läste om den i vintras och nu älskade jag?? Så. Mycket. ??? Alltså är jag självklart mycket pepp. Ska jag vara ärlig så känns handlingen inte helt hundra som en sådan jag skulle gilla, men jag tror på Flora.

Friläge av Yrsa Keysendal
Det här är nog ingen ungdomsbok, eller jag fattar inte riktigt vad det är men jag är 19 år så jag tror jag egentligen kan läsa vad jag vill är bara för evigt fast i unga vuxna-genren pga den är bäst. Aja men detta är Floras bästis debut! Så fint att de båda släpper böcker samtidigt! Det är bara oh endast pga att jag har följt med skrivprocessen typ litegrann via Floras blogg och Yrsas instagram som jag är intresserad. Just pga typ vuxen-bok hade jag antagligen missat annars. Eller njae omslaget är ju väldigt fint kanske hade fastnat för det? Aja: nu är jag SÅ nyfiken!!!

VEI - bok 2 av Sara Bergmark Elfgren & Karl Johnsson
Tyckte så himla mycket om ettan och omslaget till denna är FANTASTISKT. Vill köpa den precis nu men har noll pengar. Vikingar och fajter och så kul karaktärer!

Mellan oss av Sandra Beijer
AAAAA och denna är nog mest efterlängtad av höstböckerna, helt ärligt. Mest efterlängtad av allt i år? Jag älskar ju Sandra, liksom, och Allt som blir kvar var verkligen inte allt som jag ville att den skulle vara. Hoppas så att jag älskar denna lika mycket som jag älskade Det handlar om dig! Omslaget är ju otroligt åtminstone. Men försöker att inte ha alldeles för höga förväntningar! Då grusas de bara.

Ganska nära sanningen av Anna Ahlund
Alltså ALLA mina favoriter släpper nytt i år? Sjukt ju. Det här är också en höstbok och jag är orimligt taggad, varför är inte hösten här prick nu??? Och omslaget är så fiiiint!!

Välj mig av Christina Lindström
Sa ju det, här kommer nämligen ännu en favvo som släpper nytt. Christina Lindström är så snabb på att spotta ur sig berättelser det är sjukt??? Aja men den här är alldeles säkert bra.

Du springer av en massa olika 
Men t.ex. Flora!! Klara Krantz! Elin Bengtsson! Yrsa Walldén! Tycker novellsamlingar kan vara mysiga ibland även om jag sällan faller särskilt hårt för noveller. Namnen som står bakom denna tyder ju onekligen på bra saker åtminstone.

Ifall Moni Nilsson, Anna Jakobsson Lund, Lisa Bjärbo och Sara Bergmark Elfgren också gav ut nytt hade årets utgivning varit heeelt komplett. Och Modernista översatte sista Mistborn-boken. Men nästa år, kanske? (Eller fortfarande i år hela årets utgivning är ju inte officiell än ...)

Vilka böcker ser du framemot i årets utgivning?

lördag 13 april 2019

Första kvartalet 2019

Hallå hej!

Var ett tag sedan osv - tänker HELA TIDEN att jag ska blogga men gör det tydligen aldrig? Har ändå läst liksom helt okej mycket på sistone. Tänkte köra igång lite försiktigt nu när alla skrivningar är över (!!! Fattar ni vad skönt!!!), med en kvartsalsrapport! Läser ju så lite nuförtiden så månadsrapporter är alldeles överflödiga, men har ändå läst en del under de gångna tre månaderna! Egentligen läser jag rätt sällan sådana här sammanfattningar hos andra, eller förut gjorde jag det och tyckte det var kul, men nu är jag typ inte intresserad ..? Kanske har att göra med att jag är väldigt oinsatt i allt som alla läser nuförtiden. Min läsning är liksom inte superaktuell för tillfället.

Okej men trots att sammanfattningar kan vara tråkiga vill jag göra en, kanske det kan bli kul till och med? Åtminstone kul att ha för statistikens skull, statistik är kul. :-) Kör bara böcker den här gången, kanske skriver om någon film eller serie jag sett i ett eget inlägg sen.

VAD JAG HAR LÄST:
Saga volym 1-9 - Brian K Vaughan & Fiona Staples (5/5)**
Stanna - Flora Wiström (5/5)*
Tankar mellan sött och salt - Martha Söderberg (3.5/5)***
Feministfällan - Nina Åkestam (4/5)
Champion - Marie Lu (5/5)**,***
Flickvänsmaterial - Yrsa Walldén (3/5)
Det här är hjärtat - Bodil Malmsten (4/5)
Mina smala axlars längtan - Maria Frensborg (3/5)

Antal lästa böcker: 16
Antal sidor: 3184
*Omläsningar: en! En riktigt trevlig en faktiskt, men så är det oftast med omläsningar såklart
Könsfördelning K/M/A: 8/1/0
**Övernaturliga inslag: endast två övernaturliga! Eller okej Saga är nio stycken. Men Champion är inte ens 100% övernaturlig är ju mest tekniken som är weird där.
Påbörjade serier: en! Saga.
Fortsättning på serie: 8 st blir det väl ..? (Saga)
Avslutning på serie: en! Najs ändåå, och Saga är jag ju _on track_ med.
Antal recenserade: Bara Saga, eh ... Så har jag recenserad tre från förra året! Mvh har 16 orecenserade böcker.
***Rec-ex: endast två who's surprised ...
Bibliotekslån: 12 :))) Trots 100+ olästa i min egen hylla :))) Stolt :)))
E-böcker: Ingeeen
Påbörjade men olästa: Alltså för många för att nämna, typ? Okej men: A Court of Thorns and Roses, A Reaper at the Gates (lyssnar på som ljudbok! Är mysigt!), M varken mer eller mindre (Fick för mig att jag ville läsa om den), Stål (slowly but surely), Inuti huvudet är jag kul (också slowly but surely ...). Dessutom har jag påbörjat Alltings början men tror jag har gett upp den den var tråkig. Eller vill någon försöka övertala mig till att fortsätta?
Snyggast är:
Speciellt i verkligheten! Den glittrar!
Bäst var: Champion! SÅ värdig avslutning och så väldigt sorglig också </3 <333
Största överraskningen: Saga!! ÄLSKAR.
Största besvikelsen: Alltså men ingen? Tror jag??
Kommentar: Kul att jag läser igen! Mest väldigt lättsmälta saker dock. Påbörjar ocks å allting men avslutar ingenting. Kan endast läsa sånt där storyn börjar GENAST. Därför har jag en massa oavslutat också ... Aja men Saga var supernajs, hade ju kanske kunnat försöka ta mig igenom fler rec-ex men ehh ... vet ju aldrig när jag får för mig att recensera någonting ens så eeeehh ...
Planer inför nästa kvartal: Försöka komma igenom ett gäng gamla rec-ex! Och avsluta dem jag har påbörjat. Just nu är jag SÅ into fantasy, så blir nog en del sådant. Typ Sarah J Maas (håller på med ACOTAR och *surprise* jag älskar den nu när jag har kommit in i den), Laini Taylor, Equlibrium SKA läsas, kanske fortsätter på Victoria Aveyards serie också. Vi får se!

MÅSTE MÅSTE skriva recensioner också. Tycker ju om det egentligen, fattar inte varför jag inte gör det bara???

Förhoppningsvis är nästa inlägg ett antal recensioner. Åtminstone en. Eller nästnästa för nu kom jag på en annan grej jag vill skriva om. Kul att skriva något igen, hursom! Hoppas ni tycker det var rätt kul att läsa också.

Pusshej HUR ÄR DET MED ER, förresten? Vad har ni läst vad har jag missat?

måndag 11 februari 2019

Draugen

Draugen av Åsa Larsson & Ingela Korsell
Illustrationer av Henrik Jonsson | Bonnier Carlsen 2018 | 249 sidor | 9+ | köp hos: Adlibris, Bokus

Handlar om: Sista delen om Viggo och Arvids kamp mot ondskan i Mariefred. Såhär skulle jag beskriva PAX: nordisk mytologi, skräck, 120% action och så så SÅ fina relationer.

Jag tycker: Det här var årets känslo berg-och-dalbana 2018. Fyfan. Hatar slutet så mycket och är ännu inte helt säker på om jag förlåter författarna för det, eller ens ser det som ett nödvändigt slut. Så jag väljer typ att inte låtsas om de sista sidorna.

Men utöver det! Jag har älskat PAX från början till slut, samtidigt är det en kärlek som vuxit sig starkare hela tiden. Draugen är den tionde boken om Arvid och Viggo, Estrid och Magnar och Anders och Laylah. En kan gott säga att jag fäst mig vid dem, tycker om dem alla så otroligt mycket. Speciellt tillsammans!

Utöver fantastiska karaktärer är ju alla PAX-böcker SJUKT spännande - och lite obehagliga - men också väldigt kul. En kombo som verkar ha gått väldigt väl hem hos målgruppen, men också gör det hos mig. Jag älskar hur böckerna är uppbyggda, med superkorta kapitel och små serierutsillustrationer. Jag älskar hur handlingen egentligen är väldigt svart och tung men det främsta jag tänker på då jag tänker på PAX ändå är kärlek och värme. Jag älskar ÄLSKAR att relationen mellan två brorsor är det som står i fokus. Att familjen är en så stor del av allting.

Klart jag egentligen hade velat ha ett avslut lika långt som resten av serien och klart jag hade velat se Henrik Jonssons tappning på alla nordiska väsen som människan någonsin hittat på, men man kan inte få allt. Draugen lyckas ändå vara så nära allt man kan komma, och jag är så glad så glad för att den här serien slutar lika explosivt som den vuxit sig till under nio böcker och inte faller på mållinjen.

Recensioner på övriga delar hittas under min PAX-tagg! Och här finns en kärleksförklaring till serien!