fredag 3 augusti 2018

Netflix-serier jag sett

Världarna jag lever i verkar mer och mer glida över i en tv-serieblogg vad händer??? Eller böcker-ibland-men-mest-serier-blogg. Alltså inte mig emot egentligen, jag älskar ju *obvi* serier, men kanske att läsarkretsen förändras då? Äh vad vet jag jag kör på tv-serievärlden är också en värld jag lever i så den får självklart vara med här. Och så kan det kanske hända att det åtminstone för tillfället inte känns lika jobbigt att recensera serier som det känns att recensera böcker - har alldeles för höga krav på mina bokrecensioner nuförtiden måste verkligen komma på ett sätt att få det att kännas mindre kravlöst igen.

Hursom. Har ju sett ett gäng serier i sommar, och nu tänkte jag skriva kort om fyra av dem! Fyra Netflixproduktioner, eller alltså de har väl sänts på någon kanal i USA också kanske åtminstone någon men för mig är de Netflix:are.
Bildresultat för everything sucks
Everything sucks (säsong 1)
Handlar om: Ett gäng mediaklubbnördar främst, men också ett gäng teatrare och dessutom vissa föräldrar. Kärlek, sexuellt förvirrade tonåringar, drömmar och alltså _allt som hör High School till_ i 90-talets USA.

Jag tycker: Alltså förväntade mig verkligen inte detta??? Tycker promon är en katastrof - en förväntar sig typ Disney Channel, max Degrassi och får Freaks & Geeks!?! What. (Menar alltså de där bilderna den promoteras med på Netflix) ÄLSKADE Freaks & Geeks, äääälskar detta. Älskar att karaktärerna ser ut som sin ålder, älskar hur genuina verkligen alla karaktärer är även om det definitivt finns en del gamla klyschor. ÄLSKAR hur authentic den ser ut vad gäller årtal!!!

Älskar hur fåniga alla är och ... alltså den här känns bara så fräsch och så fin och rolig och åh. Finns seriöst inget jag ogillar. Eller okej: att den är nedlagd. :-)))))))))
Bildresultat för anne with an e
Anne with an E (säsong 1+2)
Handlar om: Anne på Grönkulla-remake de flesta vet väl vad detta är? Men i kort: föräldralös flicka som levt ett skitjobbigt liv och alltid varit annorlunda hittar äntligen ett hem. <3

Jag tycker: Även denna tycker jag är UND-ER-BAR. Aldrig sett den tidigare adaptionen, heller inte läst böckerna så har inget att jämföra med men alltså tycker den är underbar bara!!! Alla är så kärleksfulla och fina och de som har fördomar kan liksom ändra sig. Anne är fantastisk och så himla bra på alla sätt, finns så mycket en känner igen sig i trots 100 år sedan!?! Blev gång på gång imponerad av att författaren faktiskt behandlat dessa ämnen redan då. Anne på Grönkulla måste ha varit en revolutionär???

Sååååå vackert foto dessutom.

Karaktärerna är fina på samma sätt som de i Downton Abbey och allt är så lugnt och vardagligt men ändå så sjukt spännande!?! Och alltsåååå alla sorgsna kärlekshistorier som ryms med mitt hjärta bristeeer. Är självklart kär i Gilbert. Nästa säsong kan ej komma fort nog måste beställa ett box set med alla böckerna nu.
Bildresultat för stranger things 2
Stranger things (säsong 2)
Handlar om: Okej tar ej säsong tvås handling eftersom det såklart spoilar ettan men Stranger things handlar om hur en pojke försvinner och hur hans vänner försöker ta reda på vad som hänt honom. En massa konstigt börjar hända, t.ex. en flicka utan namn dyker upp. Det är 80-tal och referenser till 80-talspopkultur ska tydligen regna men jag som ej är insatt på sådant hänger kanske med på en hundradel av dem. :-))) Okej alla vet väl vad Stranger things är eller har du levt under en sten??? Seriöst.

Jag tycker: Jag var faktiskt inte frälst efter första säsongen. Blev aldrig hooked, tyckte inte det var något speciellt helt enkelt. Kände mig mest lost pga allt var bara konstigt ingenting var logiskt och en fick ju aldrig några svar heller?? Fastnade inte ens för karaktärerna ärligt.

MEN! Andra säsongen gillade jag så mycket mer!!! ÄNTLIGEN börjar en förstå saker och plötsligt har jag fastnat för varenda en av karaktärerna. Dessutom är andra säsongen nog lite mörkare än första vilket jag gillar det var liksom nog lite för mjäkigt i ettan kan jag känna?

Tycker estetiken är underbar, älskar hur de blandar karaktärernas vardag med action, äääälskar all kärlek som finns mellan alla alltså relationen mellan Will och Mike <333 och Jonathan och Nancy <333. Steve blir till och med världens gullo i den här säsongen!?! Även om jag stör ihjäl mig på alla pojkars hår SNÄLLA MÄNNISKOR. Gud.

Amen skådisarna är briljanta, scenografin fantastisk, storyn spännande och till och med smart kan jag tycka och alltså 80-talet är ju definitivt uppskattat av oss 00:are kolla H&M liksom.

Och ja, jag såg klart andra säsongen igår.
Bildresultat för riverdale carrie the musical
Riverdale (säsong 2)
Handlar om: Riverdale som är _en liten stad där inget händer_ *aldrig hört den förut* blir plötsligt världens mest actionfyllda. I säsong ett är det någon som mördar folk till höger och vänster i säsong två är det ett mer omfattande hut som påverkar hela the Southside. Skulle kanske beskriva Riverdale som en mjukare version av Scream som tv-serie? Lite Pretty Little Liars också. Men mindre glam. Vissa är rika och andra fattiga, vissa har makt och andra lever i slummen.

Jag tycker: Alltså grejen med Riverdale är att här finns så mycket potential. Estetiken tilltalar mig något enormt, settingen med. Karaktärsupplägget också, med "the girl next door", rika, bortskämda tjejen, den mystiska författaren och "the boy next door" som turns bad. Okej det gör "the girl next door" också. Dessutom sjunger de en del! High School är en frekvent miljö! Borde vara amazing enligt mig men något gör att jag inte fastnar helt?

Tror det kan vara för att det är så sjuuuukt mörkt. Alla blir helt vrickade i huvudet och alla föräldrar är redan det. Dessutom känns aldrig karaktärerna särskilt originella, efter två säsonger tycker jag fortfarande de flesta är rätt intetsägande. Tycker Veronica är så stel? Och Betty glor typ konstant och är himla allvarlig. De känns liksom inte särskilt äkta? Beter sig inte som normala människor helt enkelt mer som modeller eller skyltdockor eller något.

Okej ska sluta nu så farliga är de inte jag gillar Jug. Och hans pappa. Men annars är karaktärerna verkligen inte den här seriens styrka, TYVÄRR!! Är ju det allra viktigaste.
 
Sen gillar jag också det här att Riverdale är medvetna om att de är en klyscha och liksom hänger på det, föder det men på ett kul sett - with a twist, så att säga.

Ibland kan jag tycka att det blir för långsamt - och sällan är det så spännande att jag måste se ett till avsnitt samma kväll. Musikalavsnittet var kul men långt ifrån det genialiska som Buffys musikalavsnitt var. De tar sig själva på för stort allvar typ??? Men älskar ändå grejen med gamla rika släkter, med uppdelningen i the South och the North side. Älskar the Serpents. Jughead är typ det snyggaste en kan hitta på Netflix för tillfället. Cheryl är fabulous, och alltså de vet hur en gör en cliffhanger, ändå. Men alltså ... det gick lite överstyr där ett tag, tycker ni inte? Alla som sett vet. Hade lust att döda någon efter det. :-))) Tack Riverdales manusförfattare. :-))) Men alltså det betyder ju att jag nog gillar det en hel del ändå eftersom jag känner så hahah.

Vad har du sett på sistone?? Och vad tycker du om dessa?

tisdag 10 juli 2018

Top four books I've read in 2018

Jag har läst tio böcker i år. Tio!??! Alltså förstår ej vad som händer med mig. Sen är det också så att inte en enda - förutom omläsningen - har fått full pott. Så jag vet inte, kanske har påverkat mitt läsflyt? Men fick lust att hänga på veckans top ten för det! Temat lyder alltså topp tio böcker jag läst 2018 - än så länge. Hoppas verkligen att jag kan få ihop en topp tia med bara femmor då året är slut - annars är ju verkligen något fel. Idag blir det dessvärre bara en topp fyra, då det är bara fyra verk som fått ens en fyra ... några 3.5:or har jag också gett, men ja - det är ju 3.5:or.
  • Renegades av Marissa Meyer - tyvärr blev det här ingen femma, men var verkligen inte långt ifrån! Älskade bara inte så passionerat som jag älskade Heartless och ... äh, håller på att knåpa ihop recension på denna så den kommer om några dagar får vi hoppas! Då får ni veta mer.
  • En ö i havet av Annika Thor - åh, böckerna om Nelli och Steffi är så mysiga!! Älskar dem verkligen. Men alltså trots detta inte riktigt femmor ...
  • Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren - den här är superbra på en himla massa sätt! Men mer i recension som kommer någon gååång. (Dock: fan, det skulle vara en femma.)
  • Näckrosdammen av Annika Thor - gillade denna typ ännu mer än ettan kanske för att en kände karaktärerna nu? Och visste vad man kunde förvänta sig. Så bra, verkligen.
Och Jellicoe Road var alltså bäst. Sträckläste andra halvan och grät och grät och grät och den var precis lika bra - om inte bättre - som jag mindes den. Så SJUK historia äääälskar den boken något oerhört. Hoppas verkligen att 2018 ännu kommer bjuda på en alldeles ny sådan upplevelse.

Hoppas allt är bra med er, med mig är allt fint. Jobbar bara till tolv under vardagarna, till fyra på veckoslutet och det känns helt okej att ha jobb typ hela sommaren. Även om jag inte får så hemskt mycket annat gjort. Förutom typ att se på tv-serier - ska skriva ett enormt inlägg om alla dem också snart har jag tänkt. Finns det något speciellt du skulle vilja läsa om? Något format jag borde recensera i? Do tell osv har verkligen behov av bloggpepp.

Sen måste jag alldeles tydligt bli bättre på att välja vad jag ska läsa! måste ju finnas femmor i min TBR-hög så det räcker och blir över.

onsdag 4 juli 2018

Kärleken

*OBS! att jag först skrev om denna som en litteraturanalys till skolan - alltså verkligen försökte analysera saker som miljö och dramaturgi typ och sådant, så det här är skrivet på ett rätt annorlunda sätt än hur jag vanligtvis skriver, mer sakligt och så hahah. :-) Och kanske kan kännas hoppigt? Pga originaltexten är ju full av spoilers ... okej skitsamma jag orkar inte skriva en ny text så nu är det detta som publiceras här woo enjoy!*
Kärleken är den första boken i Jonas Gardells trilogi om homosexuella i 80-talets Sverige. Trilogin handlar om ett kompisgäng där alla är bögar och hur HIV-epidemin drabbar dem. Mer specifikt handlar den om två unga men som förälskar sig i varandra, trots sina olikheter. Kärleken är mest en upptrappning till detta, historien bakom hur Rasmus och Benjamin kommer in i gänget och träffar varann.

Till en början förstod jag inte hela trilogins titel alls: Torka aldrig tårar utan handskar. Det lät underligt, som en sensmoral eller någonting. Men redan i inledningen får vi förklaringen till titeln, och nu finner jag den oerhört passande, och liksom både tragisk och lite komiskt för det ligger något fåfängt över de orden; som om det skulle hjälpa, liksom. Och också: så otroligt hemskt att inte kunna röra någon i ansiktet utan vara tvungen att bära handskar på grund av smittorisken.


Just den här delens individuella titel, Kärleken, finner jag kanske mindre slående, även om jag ser symboliken och det periodiska i att böckerna heter Kärleken, Sjukdomen och Döden. För samtidigt som den här boken inte hinner handla om kärleken särskilt mycket, så är den början på den och därmed början på allt som ska komma: sjukdomen och till sist döden.


Genom hela boken hade jag det lite svårt att ta till mig berättelsen om Rasmus och Benjamin och senare deras gäng. Kanske för att både tiden och handlingen känns så avlägsen för mig. Rasmus och Benjamin är inte långt ifrån mig i ålder, men annars är deras liv drastiskt annorlunda mitt. Jag känner inte igen mig i vare sig familjekonstellationer, livet som Jehovas vittne, ett så enormt utanförskap eller att vara homosexuell i en tid då homosexualitet fortfarande förknippades med sjukdom.


Samtidigt är ämnet såpass viktigt, så stort och så okänt för mig i 2010-talets Finland att en bok som denna känns rentav allmänbildande, och ja, viktig. Och fortfarande obehagligt aktuell, då fallet fortfarande kan vara liknande på andra håll i världen. Det är hemsk läsning, och jag ser det som ren barmhärtighet till läsaren att Gardell inte skrivit det på ett hemskare sätt. Samtidigt händer ju ingenting än, inte egentligen. Det är i de två följande böckerna jag antar att det kommer hända och då finns det nog inget språk i världen som kan stoppa den här historien från att drabba den mest empatilösa person.


Att det är först på slutet som saker börjar hända påverkar nog också vad jag tyckte om läsningen. Först på slutet börjar man som läsare lära känna karaktärerna, Paul kommer in i bilden och är allt annat än blek, miljön blir intressantare och interaktionen mellan Rasmus och Benjamin och omvärlden blir större. Händelserna i början av boken skildras även väldigt kort och vagt, med stora tidshopp och det finns liksom ingen klar handling förrän på slutet. Det känns som en summering av Benjamin och Rasmus liv egentligen ända framtill de möter Paul, för Rasmus del då han möter Paul för andra gången.


Summeringen av huvudpersonernas liv behövs dock för att resten ska gå att förstå, så jag ser idén med att skriva det såhär. Dramaturgiskt funkade det inte superbra för mig, inte om man ska se det här som nöjesläsning. Men jag antar att det kommer ändras då berättelsen om Rasmus och Benjamin, som jag antar är trilogins kärna, äntligen kommer igång.


Miljön har Gardell lyckats med, och att verkligen få det att kännas som 80-tal och inte nutid – eller, det kan egentligen inte jag uttala mig om då jag saknar erfarenhet av denna tidsperiod, men det stämmer åtminstone överens med den bild jag fått. Miljön sätter ofta stämningen i scenerna, istället för språket.

Rätt ofta irriterar jag mig på karaktärerna, men de känns också väldigt verkliga – kanske för att de delvis är (var) det. Samtidigt kändes det inte som att jag lärde känna varken Rasmus eller Benjamin vidare väl förrän lite grann alldeles på slutet. De mest gjorde saker och jag förstod inte varför och ibland kändes det totalt emot den personlighet min hjärna gett dem. Paul gillar jag mest, kanske för att han är färgstarkast och trots att han inte är med supermycket hinner han på något vis få mest dimension av dem alla.


Det känns svårt att ha åsikter om något som så tydligt är bara en del av en större helhet – den är inte färdig som ensam bok. Jag kan ju säga att jag högst antagligen kommer läsa vidare, för det blev så på hälft och för att jag på något vis ändå saknar Rasmus och Benjamins Stockholm och livet de påbörjat där. Och för att jag antagligen någon gång kommer vilja läsa något megasorglig, vilket människor – jag inräknad – konstigt nog ofta verkar vilja.

Foto: Stellan Herner

måndag 2 juli 2018

Böcker jag ser framemot

Hej! Jag lever och saknar läsandet något enormt. Trots det läser jag inte så mycket som jag kanske kunde - vet verkligen inte varför! Eller okej vet ju typ - har jobb, vill hinna umgås med vänner, läser bloggar, scrollar insta instead. Men ja. Ändå läser jag mer än jag gjort på ett tag! Typ. Läst halva Allt det där jag sa till dig var sant till exempel. Och 100 sidor The Raven King. Och gråtit mig igenom en omläsning av Jellicoe Road. Så det är ju bättre än på länge trots allt! Kul ju.

Har dock tänkt på att bloggen typ slutat vara en naturlig del av mitt liv nuförtiden. Så himla tråkigt känner jag. För älskar att blogga! Älskar att kommentera hos andra och få kommentarer och bara allmänt tipsa om alla himla böcker i världen värda att tipsa om! Men ja. Kom på att det liksom slutat vara, som det var förut, att jag då jag läst slut en bok genast tänker: jaha VAD tyckte jag? Dags för recension! Sätter typ bara stjärnor på Goodreads.

Just det också läst ut Antiloper! Wow jag coolt. Recensioner på allt det där lär komma i sinom tid! :-)

Men tills vidare tänkte jag skriva om: uppkommande boksläpp jag är pepp på! Hittade nämligen en ny bok jag hade noll aning om var på väg då jag bläddrade i Bokmässan-katalogen. Och så översköljs jag av tips på andra bloggar och hos Litteraturgäris konstant och ja så bläddrar jag förstås i förlagens kataloger.
Först ut - boken som gav upphov till detta inlägg: Så mycket kärlek kan inte dö av Moni Nilsson!!! Moni *queen of böcker en känner igen sig i* Nilsson. Gaaah är så taggad shit vad kul!!! En bok för mellanåldern, men det är ju det hon är så himla himla bra på så det hindrar verkligen inte mig från att vara hur pepp som helst. Har dock inte läst Tsatsiki och Älva än av någon anledning??? Ska åtgärdas så fort jag orkar betala mina biblioteksböter och tillåts låna igen eheheh ... :-)))

Rosenregimen av Elin Bengtsson pga någon tipsade om den i Litteraturgäris (denna grupp <333)! Och för att jag förälskade mig i Bengtssons språk i En vinterlek. Måste läsa! (+OMSLAGET???!!!!)

Mats Strandberg sa ju också släppa nytt! Så himla najs. Slutet heter den och det är allt jag vet. Eller okej är väl något om att världen går under men ja - behöver liksom inte veta så mycket mer vet bara att jag kommer läsa. Dock gillar jag nog inte omslaget sådär superdupermegamycket men tänker att det nog lockar en hel del läsare i huvudmålgruppen ändå! Och så är ju titeln ytterst dramatisk. Till oktober får vi vänta!

Hetare är en novellantologi som en hel drös favoriter medverkat i - men inte bara det, det är en novellantologi med tema heta berättelser! Tror verkligen denna kan leverera det den lovar med författare som Anna Ahlund och Sara Ohlsson bakom. Hoppas det!

Och till sist: Draugen. Såklart. PAX 10. Avslutningen. Är verkligen inte beredd att säga adjö till dessa men litar på att trion levererar ett värdigt avslut till denna underbara serie.

Finns högst antagligen många fler guldkorn - vilka då? Berätta för mig!

Ska försöka bli bättre på att höra av mig här. Har så mycket bokkärlek som inte får något utlopp när jag inte skriver här. Så ska!

Nu ska jag läsa lite i Allt det där jag sa till dig var sant och äta upp min nötchoklad. Hoppas ni har det fint och har tid att njuta av sommaren! Har knappt jag ... men okej ska sluta svamla nu.

tisdag 19 juni 2018

Buffy the vampire slayer

Jag kollade slut en serie häromdagen! En serie med en HIMLA massa säsonger. Med 22 45-minuters avsnitt i varje säsong. Jag har lagt 115 timmar och 30 minuter av mitt liv på den här serien. Okej, egentligen är det inte superdupermycket, det låter mer än det är. Dock så tog det sin lilla tid - började i slutet av april 2015, slutade i maj 2018. Hade megalånga pauser emellanåt, faktiskt. Men då jag väl tittade, då var jag minsann fast!

För er som då inte vet vad detta är: det är en serie från 1996-2003 med Sarah Michelle Gellar i huvudroll som Buffy Summers, vampire slayer. Sen är ploten typ att Buffy och hennes bästisar Willow och Xander samt Buffys watcher Giles bekämpar ondskan gång på gång. Det låter typ som det fånigaste ever, men det är precis tvärtom: det här är typ den bästa serien jag sett. (!?!!)

För att: trots alla rätt dåliga specialeffekter - jag menar det är 90-tal - är storyn FANTASTISK och jag blir gång på gång imponerad av Josh Whedon som lyckas ta något så klassiskt, och skapa något helt unikt. Okej att det är det succéer oftast handlar om, men alltså: det här är klassikernas klassiker-story. Och ändå är det så himla bara ... nytt. Och att den här serien har 20 år på nacken? Och håller till 100%? Jag fattar inte ens.

Men alltså: det här är en serie som bara blir bättre och bättre faktiskt. Eller okej, vissa very much beloved karaktärer faller bort med tiden, vilket såklart är trist men nya kommer till! Och jag älskar typ alla så sjukt mycket är typ ett hål i mitt bröst nu för saknar dem så mycket?? Så ja: som med det allra mesta som är fantastiskt, är det karaktärerna som gör det här. De är und-er-bara och jag älskar dem alla.

Ännu angående specialeffekterna: det blir bättre! Och mig störde de ärligt talat inte ens mycket i början, de var mest rätt roliga och många gånger äckligare än dagens? Överlag är det här en serie som kan bli rätt så spännande, ibland. Inte direkt skräck, men det är ju olika för alla vad de tål och det här är liksom inte ett barnprogram, om vi säger så.

Det bästa är ju självklart alla karaktärer och relationerna dem emellan - ÄLSKAR Giles-Buffy-realtionen, älskar Buffy-Willow-Xander, älskar Cordelia. Plus SÅ mycket viktigt tas upp! Stereotyper krossas utan att det görs narr av folk som avviker från dem, en himla massa kring ensamhet och gruppdynamik och sexualitet och familjerelationer och alltså bara otroligt otroligt bra och noll procent unket.

Egentligen vet jag inte så mycket vad mer jag ska säga. Vill inte gå in i detaljerade funderingar kring handlingen pga spoilar ju bara, är ju ändå slutet jag nu har i färskast minne, mest ville jag bara skrika ut min kärlek till detta fantastiska och så hoppas jag att åtminstone något till 00-talskid tar till sig detta och kollar! Den här serien har verkligen åldrats väl, och är många gånger bättre än mycket som kommer nuförtiden. Och då finns det ju en hel del riktigt bra nya serier. SE denna!!!

måndag 21 maj 2018

Under odjurspälsen

Nu var det ju ett tag sedan jag läste denna ... och sedan den var aktuell för den delen, eller ny liksom. Nu kanske ni är trötta på den? I och för sig är man nog ofta tröttast på böcker då de är som nyast och skrivs om ÖVER- ALLT.

Tänker att om jag någon gång ska få skrivet om denna så måste jag väl bara bestämma mig helt enkelt. Alltså! Nu ska jag göra det! Och det behöver inte bli långt eller megadjupt det är helt okej Elvira släpp alla krav lite grann va', bara låt orden komma! Woo. Ska göra precis det!
*ja jag är en hemsk människa som kastar på böcker för att få snygga gif:ar.*

Under odjurspälsen är Klara Krantz andra ungdomsroman, har jag för mig. Antar jag. Debuten Ge mig arsenik (som ju också är en populärkulturell referens!) läste jag då den kom och älskade jag då, även om jag kanske inte egentligen blev golvad och knappt minns den idag. Tyckte den var lite konstig, säkerligen lite svår för då-åriga jag. Var kanske 13? Möjligt att jag skulle tycka annorlunda idag. Att vi skulle klicka mer.

Men var ej debuten jag skulle prata om! Detta är hursom en högst värdig uppföljare, har fått en bild av att hennes bägge romaner kritikerrosats, men kan vara att jag har fel och att det bara gällt i precis mina medier. Krantz har åtminstone ett ytterst specifikt skrivsätt: det är rått och ärligt, tillåts vara fult och skämmigt och handlingen är inte särskilt viktig det är det inre som räknas.

Under odjurspälsen handlar om Signe som hittat på ett alter ego för att kunna chatta med sin crush utan att han ska veta att det är hon. De är grannar i verkligheten, men tjejen Joel chattar med heter Frida och bor i Karlstad. På höstlovet vill Joel att de ska träffas, men det funkar ju inte. Vad ska Signe göra? Och det är inte allt som är jobbigt. Det är också jobbigt mellan Signe och hennes bästis, och sedan träffar hon Manga-Magnus som är äcklig men ändå får det att pirra i henne. Med honom går Signe på nattliga promenader och övernattar i skogen.

Jag ÄLSKAR hur Krantz valt att göra Signe: hon är så otroligt svår att tycka om. Och kanske just därför gör jag det så mycket, för jag är så otroligt trött på bokkaraktärer ingen känner igen sig i, personer som är fantastiska på en massa sätt och kanske har lite rädslor och sådant för att få dem att verka mänskliga - men ändå är hjältar. Signe är ingen hjälte. Signe gör allting fel och så många dumma val men alltså det är ju så en gör, på riktigt. Signes känslor och sexualitet är noll censurerade och sådant är så skönt att läsa om - för klart de flesta av oss har rätt _fula_ känslor och tankar lite nu som då.

Språket är ... som Signe. Lite dystert, rätt metaforiskt, hårt och rätt avskalat. Poetiskt. För vissa kanske det blir för mycket men jag gillar det. Jag gillar också miljöerna Krantz placerar Signe i - mycket natur, mycket väder som sätter stämning. Att det är början av 00-talet och inte nu! Så gillar jag att Under odjurspälsen saknar en vanlig dramaturgisk båge med början, mitt och slut - det bara slutar. Det är varken ett lyckligt eller ett olyckligt slut och en massa saker bara lämnas men det är slut för det. Sådant kan irritera mig - och ärligt gör det nog lite det här med - men jag ser idén med det. Det funkar.

Det här är bra, på en massa olika sätt och jag uppskattar liksom hantverket - det är den sortens bok jag kan tänka mig att skriva någon dag. Ändå saknar den något för att bli en fullpott för mig, kanske är det just att känslorna får ta så mycket plats att det blir rätt lågmält, att nästan ingen annan karaktär än Signe får ta plats, att det mesta bara händer. Men det är en otroligt snygg och känslofylld bok, som jag verkligen tycker folk ska läsa! Allra mest för att det är härligt att läsa om osympatiska personer ibland, tycker jag.
Foto: Magnus Liam Karlsson

| Under odjurspälsen | Klara Krantz 2017 | Alfabeta | 285 sidor | 15+ | rec-ex | köp hos: Adlibris, Bokus  |

Ge mig arsenik

tisdag 15 maj 2018

Appdejt

Hejhejhej!

Jag är rätt så superdupertrött försov mig idag och ja det kanske säger lite åtminstone om hur mycket jag sovit på sistone? Eller ja, lite. Faktiskt rätt så superlite.

MEN! Är ändå som om jag fått tillbaka en massa energi??? Vet ej var det varit men nu verkar den typ vara här *även om en inte ska ropa hej innan en är över bäcken eller vad det heter*. SKÖNT. NAJS. Även om jag egentligen knappt noterade att den var försvunnen? Men det var den nog. Har liksom varit SÅ. Otroligt. Oinspirerad på sistone. Men hörni det kanske vänder!

Den här veckan hade jag tänkt skriva lite inlägg, faktiskt. Till och med gjort upp en planering. Brukar ju inte vara megabra på att följa mina planeringar dock, men kanske det blir något. :-) Kanske är för att jag rört på mig mer än vanligt? Eller bara ljuset? Äh vet ej men rätt glad är jag hursom.

Fick en bok idag! Som är typ totalt annorlunda allt jag brukar läsa men den lät rätt kul. Kommer bli annorlunda att recensera den också, men redan börjat på den så recension borde faktiskt dyka upp relativt snart! Kul! Fick två andra böcker förra veckan, inte lika pepp på dem men kanske blir att jag läser dem något tag ändå, de är rätt korta. Så läser jag två böcker för skolan och en jag haft på hälft i hundra år eller nej två jag haft på hälft och en jag påbörjat bara smått och så vill jag läsa om Jellicoe Road så det har jag börjat med.

Vill dock allra helst glo på Buffy the vampire slayer KONSTANT. Borde typ göra det för att få tillbaka min fritid, har faktiskt bara typ max tio avsnitt kvar så snart är det över! *faaan*

Vet ej helt vad som var pointen med detta? En hälsning mest kanske?

Aja hoppas allt är bra med er. Jag är superdupersugen på att beställa hem lite pocketar för sommaren, något ni tycker jag ska prioritera? Ajj nu fick jag huvudvärk kul världen tack.

Och hoppas ni inte dör i värmen! Njut osv! Dock är jag en som 99% av tiden befinner mig i skugga om jag har ett val. Aja keep hydrated folks.