fredag 15 januari 2021

Musiken 2020

Hejhej jag ÄLSKAR Spotify wrapped. Som de allra flesta andra då, antar jag. Nej men 100% en av årets höjdpunkter?? Går och längtar i månader i förväg.

Så även om jag redan babblat om detta på min personliga instastory tänker jag nu också ägna ett helt inlägg åt året musik - för att det är kul, för att det var så länge sedan jag skrev om vad jag lyssnar på och varför och för att kunna se tillbaka och faktiskt ha en överblick av vad jag lyssnade på 2020!

First things first, såhär ser statistiken ut:
Jag trodde verkligen inta Hov1 skulle sitta på tronen ytterligare ett år (nej men måste vara ... fjärde året nu?), men tydligen gör de det. Klamrar sig fast. Jag lyssnar inte megamycket på musik, blir nog mer serier och ... annat, bara. Liv? Heh. Men en del! Och i år har jag då tydligen lyssnat mest på Hov1, Victor Leksell (som jag verkligen trodde skulle vara etta - jag menar, ni ser ju topplåtarna), Taylor Swift, Klara & Jag och Nadja Evelina - väldigt svenskt, vilket jag absolut var beredd på. Att Taylor Swift finns där hade jag kanske inte direkt förutspått, dock? Favoritartisterna beror antagligen rätt långt också på hur många olika låtar av x artist man lyssnat på, och då har ju Hov1 en klar advantage - Victor Leksell har inte släppt särskilt mycket, inte Alex Järvi, vars låtar jag typ lyssnat sönder i år (ja, han hade absolut platsat på prisplats han med).

Många av topplåtarna på min topp 100-lista finns främst där för att jag recenserat ett album och därmed lyssnat om och om igen - Sarah Klang, Taylor Swift, hela Hov1s mixtape Montague. Vilket ju är lite tråkigt, jag menar - det betyder ju inte att det är favoritlåtar, direkt. Men det är ju som det är!

One Day är min jag-vet-inte-vad-jag-ska-lyssna-på-men-jag-vill-lyssna-på-någoting-låt. Blir så lugn av den, bara helt uppfylld av hur SJUKT bra den är??? Verkligen det snyggaste som skrivits. Typ. Ändå svårt att hävda att det verkligen skulle vara Världens Bästa Låt - men ja ni fattar.

Att Victor har x antal låtar på topplistan är ingen direkt överraskning. :-)))) Mvh lyssnade om och om och om igen när det kom. Calpe kom nog mest med för att den var det första nya av Klara & Jag på ett tag och en del av den är såå bra. Men nu har jag nog spelat sönder den, tyvärr.

Har lyssnat på väldigt mycket ... kärlekskrank musik? Ungdomsmusik? Nej men såhär: One Direction och typ Backstreet boys har verkligen varit MY JAM i perioder. Har helt enkelt inte orkar lyssna på något mer ... nej men, med mer, substans, typ? rätt ofta, så då har de alltid funnits där och jag har kunnat sjunga med och falla ner i kärleksproblemen. Samma sak med Victor och Alex, också, ändå. För såhär: jag vill hävda att min absoluta favoritartist är Bleachers, men ja, okej, han har inte släppt något på en miljon år (förutom nu äntligen!!!) så ... ja, you guessed it, jag har lite sönderspelat den repertoar han faktiskt har. Men i november kom Chinatown och är VÄRLDENS BÄSTA LÅT! (Som sagt: typ.) Hade året varit längre hade den absolut antagligen kunnat tävla i nivå med One day.

Sam Smith släppte också album på årets senare halva, lyssnade ändå väldigt mycket på det så är lite konfunderad över att endast en låt trängde sig in på topp 100?? Men tja. Då är det väl så då. Älskar speciellt: Kids again och Young - men mer om det kan ni läsa i min recension. :')))

På slutet av året upptäckte jag också Maustetytöt som trevligt nog släppte nytt album - Syntynyt suruun ja puettu pettymyksin har en otroligt deprimerande titel men en såå trevlig melodi. Resten av albumet är också bra, men den har verkligen fastnat hos mig. Likväl Viidestoista päivä från deras debutalbum!

Andra trevliga bekantskaper så här på årets senare halva: Girls med Sarah Klang och Glad för din skull med Norlie & KKV (älskarrr).

Hmm, så, typ? Perfect på sjundeplats och Riccione på sjätte. Har som vanligt fastnat på någon låt och loopat skiten ur den. Har nog lyssnat mer på hela album än tidigare! Kul ju.

Vad lyssnade du på?

lördag 9 januari 2021

Böckerna 2020

 Jag läste 29 böcker 2020. Det är sex stycken färre än året före det, men det känns ändå helt okej. Jag hade 52 böcker - en i veckan - som mål, men det var ju inte ens nära. Men tja - har haft mycket annat för mig, helt enkelt! Anordnat fest och gått på fest (då det varit möjligt eh), utan att för den delen glömma diverse distansprogram osv. Sett på serier, lagat mat, ritat, hängt med folk. Sen är det ju faktiskt så att min lästakt väldigt långt, naturligtvis, beror på boken jag läser - är den jättebra läser jag den på två dagar, funkar vi inte ihop kan det ta månader.

Men aja - det om det! Nu dyker vi in i årets statistik!!

Det roligaste Goodreads Year in books gav mig är att årets böcker i medeltal fått 3,3 stjärnor av mig och varit kring 250 sidor långa. Inte ett särskilt högt medeltal, känner jag - det känns rent krasst inte heller som om jag läst särskilt mycket megabra, så det är inte vidare överraskande.

Och det är faktiskt bara en enda bok som inte var en omläsning som fick fem stjärnor!??? SJUKT. Har läst om fyra böcker (Det handlar om dig, Jellicoe Road, Harry Potter & the Prisoner of Azkaban och Vi är inte sådana som i slutet får varandra) som alla är favoritböcker, och av dem var faktiskt Vi är inte sådana som i slutet får varandra nog årets största läsupplevelse. Jellicoe Road fortsätter naturligtvis vara min bästa bok någonsin, men den börjar jag kunna lite nu. Vi är inte sådana var en sån CHOCK nu helt enkelt, hade helt glömt hur bra den är.

Men förutom ovannämnda fick alltså Jaga vatten fem stjärnor! Jag gillade den veeeerkligen. LÄS!

Den trolovade var hands down årets sämsta bok. Antagligen det sämsta jag läst någonsin???

Normala människor var faktiskt alldeles underbar och välskriven och jamen KÄNDES, En dag (recension to come) likaså - det är ju väldigt långt samma plot där, gillar veeerkligen den ploten. Den långsamma kärleken som växer ur en vänskap. Aj mitt hjärta. Nationen var också en otroligt positiv överraskning - så rolig, så on point, så bra! Nattsagor för sömnlösa var faktiskt också en väldigt positiv överraskning för den passade mig EXAKT då jag läste den! Så välskriven och med ett fantastiskt driv. Varför är den inte mer omtalad? Anna Ahlund levererade som vanligt med Ganska nära sanningen som nog är årets varmaste läsupplevelse.

Silver och Dagarna, dagarna, dagarna känns det som om alla älskar - förutom jag.

Så har jag lyssnat på/läst de fyra första Gossip Girl-böckerna! Sen tröttnade jag, för hörni: jag gillar verkligen seriens Chuck tusen gånger bättre. Han är en douche, ja, men han är åtminstone en sexig douche och KEMIN mellan honom och Blair??? SÅ tråkiga relationer i böckerna, usch.

Tripprapporter (recension antagligen to come) förstod jag mig inte på, riktigt. Men Schunnessons språk är snyggt ibland, det ska hon ha. Roxy minns jag knappt, den var väldigt ... intetsägande? Hände inte så mycket.

Har läst de två första böckerna i Cassandra Clares The Infernal Devices-trilogi! Gillar den men det är liksom inte FANTASTISK och ingenting jag inte sett förut. Jag är team Will ifall någon undrar. :-))) är halvvägs igenom trean och har tyvärr spoilat mig själv därav har jag inte ett enormt drag att avsluta, men det är mysig läsning. Trollkarlar och vampyrer och skuggjägare är verkligen ibland det enda som kan trösta en.

Annars har det varit ett väldigt fantasyfattigt år - förutom HP och TID är A Court of Mist and Fury den enda fantasyn jag läst. Den var också mysig! Och med ett väldigt driv. Och med en sexig male protagonist hejhej. Är halvvägs i Call down the hawk men ja, bara halvvägs.

Förutom dessa har jag också läst:

Om det regnar i Ahvaz av Nioosha Shams

Fahrenheit 451 av Ray Bradbury

Första gången - novellantologi

Tecknar snö av Lina Bonde

Trollvinter av Tove Jansson

Pumpkinheads av Rainbow Rowell & Faith Erin Hicks

Du är aldrig ensam av Sarah Dessen

(någon sorts kommentar för dem som saknar länk - åtminstone ett betyg - hittas på min Goodreads!)

Lite rolig statistik: en enda bok är skriven av en man???? Ojdå. Några av novellerna i Första gången är ju också det, men annars läser jag tydligen väldigt långt bara kvinnor :-)))) Fem engelska böcker och resten svenska!

Överlag ett rätt lugnt läsår. Har läst det jag känt för och nog sökt trygghet i läsningen - därav fyra omläsningar. Tråkigt att inte fler var megabra, kanske borde skärpa mig och börja läsa mer fantasy helt enkelt? Vet att jag ofta blir tagen med storm då jag läser det, nämligen. Återkommer med tankar kring årets läsning!

Vad var det bästa du läste i år?

onsdag 16 december 2020

Recension: Jaga vatten - Ellen Strömberg

Jag har läst Ellen Strömbergs debut från 2018, Jaga vatten. Om Rakel och Hanna och pappan och mamman och pojkvännen och alla Hannas ex. Allra mest om en skavig kompisrelation.

Jaga vatten utspelar sig någonstans i Österbotten, var exakt minns jag inte - men bibelbältet och nära havet och det där. En konsthögskola finns det i byn. Mopopojkar och nerklottrade omklädningsrum på stranden. I det jag ser som nuet är Rakel i 20-årsåldern, har börjat studera konst och dejtar Kaffe. Hanna har börjat studera i Vasa, har en kille som går på Hanken och de ses inte särskilt ofta längre, Hanna och Rakel, trots att de gjorde allt tillsammans i det livet som var Rakels förut.

Jag tycker verkligen otroligt otroligt mycket om den här boken. Okej att det är lätt att linda mig runt sitt finger genom att spela på mina svagheter som tydligt finska element och en vardag där inte mycket annat finns att göra än att köra omkring - här finns helt enkelt saker jag känner igen mig i, vilket är trevligt. Men det är inte bara det, såklart inte. För på väldig väldigt många sätt är jag inte Rakel och mitt liv är inte hennes. Utan det som främst får Jaga vatten att kännas helgjuten är hur den berättas: fragmentariskt, men samtidigt utan att utelämna någonting egentligen. Vi får en ögonblicksbild i en bil och plötsligt är Rakel 13 igen men så återvänder vi till bilen. Språket är intensivt och det finns inte mycket dialog alls utan vi lever främst genom Rakels sinnen, men ändå blir bilden alldeles klar.

Strömberg skriver ärligt och rått, ingenting förfinas och även om jag verkligen gillar att läsa om bara helt vanligt liv så uppskattar jag ändå de element som känns mer teatraliska - som den avlägsna mamman och tysta pappan (ja att det absolut är vanligt men i kombination med allt så känns det ändå trevligt dramatiskt). Rakel och Hannas sexuella uppvaknande är centralt och Strömberg skildrar ämnet på ett sällan skådat sätt. Men det allra starkaste är ändå skildringen av Rakel och Hanna, bilden av dem lyckas på något vis bli alldeles glasklar även om romanen inte är lång. Deras dynamik är otroligt spännande och jag tror verkligen inte den är ovanlig - det är helt enkelt såhär det kan bli, speciellt på mindre orter, där man kanske hittar någon och fastnar i den personen, trots att man kanske inte är bra för varandra längre. Mitt hjärta brister lite över hur det blir för Hanna och Rakel till slut, även om det var oundvikligt. Slutet är relativt öppet, men inte så att det stör mig. Visst att jag gärna hade velat veta hur saker och ting redde upp sig (jag menar THE CLIFFHANGER ändå), men jag är ändå nöjd. Den sista sidan är dessutom alldeles speciellt snygg.


Jaga vatten
känns inte som de romaner jag brukar älska - det romantiska elementet saknas helt och hållet och berättelsen är i allmänhet rätt skitig och ... ful. Men på något sätt också supersnygg och vacker och som sagt så fastnade jag verkligen för hur Strömberg skildrar relationer. Jag vill verkligen återvända till hennes språk, men är lite rädd för att Klåda ska vara ännu mer utanför min bekvämlighetszon, och att jag kanske inte faller lika hårt, då. Jag hatar ju att bli besviken, liksom.

| Jaga vatten | Ellen Strömberg 2018 | Schildts & Söderströms | 150 sidor | vuxen | köp hos: Adlibris, Bokus, förlagets hemsida |

onsdag 9 december 2020

Recension: Den trolovade - Kiera Cass

Men gud en BOKrecension alldeles plötsligt? Jomen faktiskt jag har läst något!! Och boken är till och med rätt ny!

Men, spoiler: superdålig. Läs inte Den trolovade av Kiera Cass för den är ärligt talat rätt ... kass.

Den trolovade handlar alltså om Hollis som plötsligt är den unge kungens favorit och blir uppassad från höger och vänster - vilket ju är frid och fröjd, alla unga hovdamers DRÖM osv. Tills Silas (en mystisk främling™) kommer till hovet och har isigt blå ögon att drunkna i, och får Hollis att ifrågasätta om det liv hon drömt om faktiskt är ett liv hon vill leva.

Jag var faktiskt väldigt taggat på Den trolovade - jag menar se på omslaget! Och handlingen? So far so good liksom - kärlekstrianglar kan vara rätt smaskiga och jag älskar att läsa om kungligheter och slott och intriger etc etc. Om det görs bra. Det görs det nämligen verkligen inte här - Cass har ALLA ingredienser för att kunna skapa en, om inte fantastisk, så ändå rätt trevlig historia. Det borde liksom inte gå att f*cka up. Men det gör hon, allt blir ett enda ... ingenting, på något konstigt himla vis? Och plötsligt är det här den tråkigaste sämst skrivna skitboken jag läst.

Ja, jag kanske låter väldigt hård nu, men ärligt talat: hur är den här boken publicerad överhuvudtaget? Jag förstår det verkligen inte någonstans, för här finns inte ett UNS bra:het. Karaktärerna har INGA personlighetsdrag, förutom att Hollis är en bortskämd skitunge och "vänskapen" mellan henne och Delia Grace är väldigt mystisk. Allt bara ... händer - hon går hit och de kommer här och så är det bal och nu väljer vi lite smycken och oj plötsligt är alla döda - det finns inga käppar i hjulen någonstans, ingenting byggs upp, det finns ingen intrig att bli intresserad av - inget problem helt enkelt. Förutom den sjuka twisten som Cass nog bara slängt in på slutet för att NÅGOT ska hända, men jag förstår verkligen inte varför det hände? Jag bryr mig heller inte alls om nämnda händelse. Inte alls. Vilket är så konstigt? Och verkligen säger någonting om hur dåligt skriven den här boken är, för jag bryr mig faktiskt inte alls om karaktärerna.

Världen försöker vara spännande och annorlunda men det är den inte, den är bara platt. Storyn är platt och språket är krystat och allt är bara ... fel. Den trolovade känns helt enkelt väldigt mycket som en barnbok? Men där barnböcker har charm och faktiskt lyckas säga någonting på få sidor är den här storyn bara tunn och blir aldrig någonting mer än ett skal. Nej hörni, läs något annat. (Förutom om ni vill ha en lektion i hur man INTE ska skriva en bok, då.)

| Den trolovade orig. The Bethroted | Kiera Cass 2020 övers. Carina Jansson | Modernista | 250 sidor | 11+ | läs-ex | köp hos: Adlibris, Bokus |

Andra böcker jag läst av Kiera Cass:
Ceremonin (som var långt mycket bättre)

torsdag 5 november 2020

Omläsning: Vi är inte sådana som i slutet får varandra - Katarina Sandberg

En bok hände mig.


Så påbörjade Flora Wiström sitt inlägg om serien We are who we are, eller ja, teveserie istället för bok då, och jag känner verkligen att det passar in här också. Boken i fråga är Katarina Sandbergs debut från 2013 som, hands down, är det bästa jag läst 2020. Nej men jag är så lycklig för att @boksamtal skrev ett inlägg om henne på sin insta och jag därmed påmindes om den här bokens existens! För ärligt talat har jag varit lite ledsen på litteraturen på sistone, eller mer på just den litteratur jag råkat välja att konsumera. Och kanske allra främst: vuxenlitteraturen, för jag har ju bestämt mig för att bli en _sofistikerad_ läsare, men jag tror inte det går??? Jag har det nog inte i mig. Jag föredrar en klyschig romantisk historia med banal handling framför ett kaosigt tankeflöde som vill _beskriva samtiden_ ALLA DAGAR I VECKAN.

Sån är jag.

Och Cassiopeja och Casper är sådana som inte får varandra i slutet.

Vi är inte sådana som i slutet får varandra handlar alltså om Cassiopeja Svensson som blev till en stjärnklar natt i Paris för 20 år sedan. Nu pluggar hon juridik i Stockholm och försöker få sitt CSN att räcka till mat och fest och vinterjackor. Cassiopeja har sedan länge dömt ut kärleken som inget mer än ett mänskligt påfund, tills kärleken plötsligt slår ner i henne som en blixt från klar himmel i form av Casper. Casper som bor två trappor upp, med pianofingrar och som ler med ett utropstecken efter. Det finns ingenting för Cassiopeja att säga till om, plötsligt är han allt hon tänker på.

Nejmen. Jag läste första kapitlet för någon vecka sedan och sedan glömde jag lite bort att jag påbörjade den här boken men sen plockade jag upp den igen, en natt. Läste till tre på natten och tror det tog två lässessioner till och boken var utläst. Att jag tycker att Vi är inte sådana som i slutet får varandra är så otroligt bra beror nog dels på att jag befinner mig i väldigt samma livsskede som Cassiopeja, jag tänker på väldigt samma saker som Cassiopeja, jag har också (liten indirekt spoiler) många gånger varit hopplöst kär i upptagna killar (nej men det verkar vara min lott i livet????) (slut på spoiler) - och - OCH! - nej men språket är så roligt och bra och nu när jag redan sagt det så är det ju lätt sjukt att säga detta men: det hade kunnat vara jag som skrivit? Sandberg skriver alltså typ exakt som jag. Eller kanske snarare: jag skriver om henne. Hur Cassiopeja märker ord, hennes obsession med siffror, användning av och i början av meningar ... ja okej det är kanske egentligen ett rätt generiskt svensk-ungdomsspråk, mest, men jag tycker typ inte det ändå? Det känns bara helt enkelt som om Sandberg skrivit min bok. Så mystiska detaljer som känns alldeles på pricken? Jag gav absolut kanske möjligen ifrån mig x antal fåniga tjut under läsningen.

Vi är inte sådana som i slutet får varandra följer en rätt basic mall - det finns få överraskningsmoment (fast jo) och Cassiopeja som karaktär är rätt klyschig - men det gör liksom ingenting, för Sandberg är medveten om det här och gör det bara SUPERSNYGGT. Det är så roligt och dramaturgiskt engagerande och nej men bara helt enkelt stiligt gjort. Hur Sandberg beskriver otrohet är också helt otroligt, fy vad obehagligt det blir, vad nära inpå det kommer. På många sätt känns Vi är inte sådana ... som en omvänd Stanna - vilket ju är lite kul. Det var bara en kommentar, såhär, jag ämnar ej utveckla.

Ibland känns det att stora saker bara svishas förbi - rent fysiskt är det få sidor som behandlar vissa stora saker - t.ex. jättegrejen på slutet sker under de sista 50 sidorna, det är liksom inte lång tid i en bok och jag blev ärligt talat lite orolig - hur ska Sandberg hinna knyta ihop det här? Hinner alla känslor som måste gås igenom gås igenom? Men på något sätt skriver Sandberg så effektivt att det inte behövs mer än de sidor hon ger enstaka händelser? Cassiopejas känslor går rakt in på en gång, kärnan förmedlas till läsaren varje gång. För det händer ändå en del dramatiska saker, det är inte bara kärlekshistorien som står i fokus - nej Cassiopejas familj och vänner är också högst närvarande, och till och med studerandet skymtas ibland!

Ärligt talat hade jag gott och väl klarat mig utan de sista femtio sidorna, jag tyckte det gjorde det hela lite väl snyggt och tillplattat - jag hade ju kanske - som den romantiker jag nu råkar vara då det gäller litterära berättelser - önskat mig ett annat slut. Men det är också snyggt som det är nu, det funkar och skaver lite och lämnar mig suktandes efter mer av detta författarskap (nej men det har vilat i SJU ÅR nu?????), precis som det ska vara.

Läs den här boken. Jag älskade den då jag läste den första gången, som 14-årig romantiker utan några som helst referensramar då det kommer till att festa eller bo själv eller studera för den delen, och jag älskar den ännu mer nu, då jag faktiskt befinner mig i Cassiopejas värld. 

Nu vill jag läsa om med penna i handen. Nej men jag tror inte ni FÖRSTÅR hur mycket jag önskar att jag skrivit den här boken själv?

| Vi är inte sådana som i slutet får varandra | Katarina Sandberg 2013 | Gilla böcker | 253 sidor | 15+ | köp hos: Adlibris, Bokus |

måndag 12 oktober 2020

Serietips: The Bold Type


Har (återigen) sträckkollat en tv-serie. The Bold type heter den och handlar om tre tjejer som jobbar för dam/tjejtidningen Scarlet och lever loppan i New York. Typ. De har alla rätt olika bakgrund och är överlag rätt olika som personer - Sutton älskar att festa och drömmer om att en dag få kalla sig stylist, Kat lever för sociala medier och tar inte kärlek på så stort allvar och Janes största kärlek är texten, och att få till en riktigt bra story. Men de är megabästisar och finns ALLTID där för varandra.

Ja, så till den mån att jag egentligen inte riktigt köper deras perfekta vänskap (okejdå det skär sig ibland. Det gör det faktiskt - vilket är toppen! Men de är alltid ärliga mot varandra, vilket är så viktigt! Så!). Men det är ju väldigt mycket grejen här. The Bold Type är rätt långt som en mer PK version av Sex and the City - ja och för en lite yngre målgrupp också, iom att huvudpersoner är ett antal år yngre. Det är också mer ... polerat och inte på långa vägar lika explicit. Men The Bold Type väjer ändå inte för svåra ämnen - så mycket viktigt ryms med iom att Jane mer än gärna tacklar politiska frågor i sina artiklar. Och sex! Så mycket sex de hinner snacka under de fyra säsonger vi hittills fått. Det som kanske främst känns "nytt" med det är sättet det gör det på - alltid med kvinnan i fokus, och att Kat, Jane och Sutton är väldigt sexuella är liksom ingenting som göms under kudden. Nu är inte TBT superny - den första säsongen släpptes 2017, så vissa saker känns ärligt lite gjorda - men mycket känns inte det!

Ibland - speciellt i början, kanske - kunde jag tycka att det blev lite väl mycket Scarlet och inte så mycket relationer och liv utanför redaktionen - samtidigt är det just redaktionsmiljön och karriärsfokuset som får TBT att sticka ut, för jag älskar verkligen att se hur det går till på en tidningsredaktion. ÄLSKAR. Och ja, det får mig ju inte direkt osugen på att faktiskt strunta i allt vad matematik heter och satsa fullt ut på journalistiken. Men vi får se.

Ibland kan jag tycka att karaktärerna känns lite bleka - de har verkligen inte lika mycket edge och råhet som - återigen - SatC-gänget, men de funkar och växer på en och växer till sig i rutan överlag och nu gillar jag dem, ändå, och känner dem rätt bra. Det här är ingen skratta högt-serie, och heller ingen sitta-fastklistrad-vid-rutan-serie, men det är en väldigt mysig serie med karaktärer att tycka om och underbart relationsdrama. Jag hoppas verkligen vi får en femte säsong!

måndag 21 september 2020

Filmrecension: Honey Boy

Hejj på er! Detta är tydligen en film- och tv-serieblogg nuförtiden. Av någon anledning finner jag det lättare att skriva om? Oklart varför. Tror det är: för att jag ej _etablerat_ mig som film- och serierecensent, känns liksom inte som jag behöver säga något superseriöst DJUPT OCH SMART liksom. Jag bara babblar. Borde verkligen hitta tillbaka till det vad gäller böcker också! Gud. Ska det vara så svår?? Också: jag läser ju inte slut någonting någonsin :-)))) Och av någon anledning föredrar jag att recensera hela bokserier på en gång? Som om det inte vore enskilda böcker liksom?? Därav har The Infernal Devices förblitt orecenserad, har nämligen ej läst slut den sista delen. MEN SNART! Hoppas vi. Aja, kan alltså ej lova en massa litteraturrecensioner atm. HOPPAS ATT DET KOMMER, det gör jag, men min läsning går verkligen inte toppen just nu. Men läs TOVE!!! Har intervjuat en massa kul personer på sistone, rekommenderar er verkligen att läsa ALLT.

Nu börjar recensionen, då.

Honey Boy är alltså Shia LaBeoufs dramatiserade barndom och tid på rehab. Vad jag förstått? Är väl säkert ej 100% verkligt alltihop, men det är LaBeouf som skrivit manus, baserat (jamen det är ju ej 100%:igt vad baserat faktiskt betyder ur verklighetssynpunkt - och det ändå en FILM ej en dokumentär) på hans relation till sin pappa - han skrev manuset i rehab, tydligen.

Och det är just i rehab som vår huvudperson Otis (spelad av Lucas Hedges i "nuet", att namnet inte är Shia säger ju sitt) hamnar, precis i början av filmen. Här tvingas han försöka reflektera över sitt liv, vad som fått honom att må som han mår, och då hamnar han ofta på samma plats: hos sin pappa. Pappan är väldigt trasig, före-detta rodeo clown, alkoholist och sexbrottsling. Han fungerar som Otis manager, typ, och både peppar och bryter ner Otis (Noah Jupe).

Det är en väldigt dysfunktionell relation, det kan en lätt säga, där Otis vill att James (Shia LaBeouf), som pappan heter, ska vara en bättre pappa för honom, och inte bara en manager som endast fokuserar på att Otis måste slå igenom som skådis, och där James nog är väldigt nedbruten och har svårt att finnas där för Otis, antagligen mycket för att hans eget liv är så trasigt och han då har svårt att ta på sig Otis svårigheter och känslor.

Dået är 1995, nuet 2005. Det hoppar fram och tillbaka, men främst ser vi Otis liv som 12-åring, och därmed glimtar av vad som ledde till rattfyllan som slutligen satte Otis på rehab.

Det gör så så SÅ ont att se på. Skådespeleriet är magnifikt och här väjs det då verkligen inte för alla svåra känslor som kan finnas i en liten 12-årings kropp. Nej men jag vet inte riktigt vad mer som finns att säga? James är HEMSK och det är helt sjukt obehagligt att se på hur Otis blir behandlad, och hur ont det gör honom att hans far både är den viktigaste personen i hans liv och den värsta. Nej men.

Att det här faktiskt ÄR Shias barndom (jamen säkert ändå i stora drag?) gör ju inte saken bättre. Mycket lämnas osagt, gränsen mellan vad som är dröm och vad som är verklighet är oklar ibland, det känns som om här finns en del symboler som alla säkert tolkar på sitt sätt och som LaBeouf antagligen har med av en helt egen anledning (typ - hönorna), och sånt kan störa mig ibland. Här gör det dock inte direkt det, i en sekund kan jag ifrågasätta någonting och känna mig lite trött för att jag inte förstår (ni som hängt här ett tag vet hur jag är) - men sen fortsätter jag bara flyta med. Det stör inte handlingens framskridande, liksom, utan får främst filmen att kännas än mer personlig.

Det känns som om LaBeouf har spillt ut sitt allra innersta för världen att se, och jag hoppas verkligen verkligen att det hjälpte honom. Det här är ett mästerverk till film på så många sätt - just mig lyckades den kanske inte beröra helt på djupet, då det sist och slutligen inte fanns så mycket för mig att identifiera mig med, men jag tror verkligen att den kommer hitta sin publik, och att det kommer vara en utomjordslig (outworldly? Vaad är det på svenska) upplevelse för en del.

Gå och se! Så sjuk film. Vill verkligen verkligen se den igen, känner jag. Och bara sjunka in. Av någon anledning är det trevligt att se på superjobbiga filmer ibland?