Recension: Jaga vatten - Ellen Strömberg

Jag har läst Ellen Strömbergs debut från 2018, Jaga vatten. Om Rakel och Hanna och pappan och mamman och pojkvännen och alla Hannas ex. Allra mest om en skavig kompisrelation.

Jaga vatten utspelar sig någonstans i Österbotten, var exakt minns jag inte - men bibelbältet och nära havet och det där. En konsthögskola finns det i byn. Mopopojkar och nerklottrade omklädningsrum på stranden. I det jag ser som nuet är Rakel i 20-årsåldern, har börjat studera konst och dejtar Kaffe. Hanna har börjat studera i Vasa, har en kille som går på Hanken och de ses inte särskilt ofta längre, Hanna och Rakel, trots att de gjorde allt tillsammans i det livet som var Rakels förut.

Jag tycker verkligen otroligt otroligt mycket om den här boken. Okej att det är lätt att linda mig runt sitt finger genom att spela på mina svagheter som tydligt finska element och en vardag där inte mycket annat finns att göra än att köra omkring - här finns helt enkelt saker jag känner igen mig i, vilket är trevligt. Men det är inte bara det, såklart inte. För på väldig väldigt många sätt är jag inte Rakel och mitt liv är inte hennes. Utan det som främst får Jaga vatten att kännas helgjuten är hur den berättas: fragmentariskt, men samtidigt utan att utelämna någonting egentligen. Vi får en ögonblicksbild i en bil och plötsligt är Rakel 13 igen men så återvänder vi till bilen. Språket är intensivt och det finns inte mycket dialog alls utan vi lever främst genom Rakels sinnen, men ändå blir bilden alldeles klar.

Strömberg skriver ärligt och rått, ingenting förfinas och även om jag verkligen gillar att läsa om bara helt vanligt liv så uppskattar jag ändå de element som känns mer teatraliska - som den avlägsna mamman och tysta pappan (ja att det absolut är vanligt men i kombination med allt så känns det ändå trevligt dramatiskt). Rakel och Hannas sexuella uppvaknande är centralt och Strömberg skildrar ämnet på ett sällan skådat sätt. Men det allra starkaste är ändå skildringen av Rakel och Hanna, bilden av dem lyckas på något vis bli alldeles glasklar även om romanen inte är lång. Deras dynamik är otroligt spännande och jag tror verkligen inte den är ovanlig - det är helt enkelt såhär det kan bli, speciellt på mindre orter, där man kanske hittar någon och fastnar i den personen, trots att man kanske inte är bra för varandra längre. Mitt hjärta brister lite över hur det blir för Hanna och Rakel till slut, även om det var oundvikligt. Slutet är relativt öppet, men inte så att det stör mig. Visst att jag gärna hade velat veta hur saker och ting redde upp sig (jag menar THE CLIFFHANGER ändå), men jag är ändå nöjd. Den sista sidan är dessutom alldeles speciellt snygg.

Jaga vatten känns inte som de romaner jag brukar älska - det romantiska elementet saknas helt och hållet och berättelsen är i allmänhet rätt skitig och ... ful. Men på något sätt också supersnygg och vacker och som sagt så fastnade jag verkligen för hur Strömberg skildrar relationer. Jag vill verkligen återvända till hennes språk, men är lite rädd för att Klåda ska vara ännu mer utanför min bekvämlighetszon, och att jag kanske inte faller lika hårt, då. Jag hatar ju att bli besviken, liksom.

| Jaga vatten | Ellen Strömberg 2018 | Schildts & Söderströms | 150 sidor | vuxen | köp hos: Adlibris, Bokus, förlagets hemsida |

Natten är ännu ung

Natten är ännu ung är en finlandsvensk ungdomsklassiker från 1975, författad av jeppisbon Lars Sund. Den är självbiografisk nästan till 100%, men namnen är ändrade och någon del är tydligen påhittad. Säger min modda-lärare som faktiskt figurerar i romanen. Vem hon är vill hon dock inte avslöja och jag kan faktiskt inte gissa. :(

Natten är ännu ung är en lite stapplig titel, enligt mig. Den känns liksom inte smidig i munnen och jag stannar liksom upp i mitten och undrar om jag säger rätt. Orden titeln består av återfinns i nästan samma följd i boken, på ett betydelsfullt ställe så jag förstår varifrån och varför man hämtat dem. Men jag - som alltid verkar vilja haka upp mig på titlar - finner den inte helt hundra. Nog babblat om den.

I Natten är ännu ung får vi följa Eki som 16-åring, han pratar om att han går på sexan och jag tolkar det som ettan på gymnasiet i dagens läge ... men är inte säker. Kommer kanske få reda på när vi pratat om den på moddan. Om vi nu kommer göra det. Han går hursomhelst i Jakobstads samlyceum och har ett gäng han hänger med. Nu går dock hans bästa polare en annan linje så då blir det lite av sig självt att de inte hänger så mycket. Jakobstad är inget att ha, enligt Eki. Staden är fylld av strångsynta gamlingar, snobbar och lantisar och så Eki och Stena och några till som är trötta på hela skiten och bara vill bort.

Det här är tonårsangst deluxe, men det blir aldrig för deppigt utan bara mest är. För det här är ju påriktigt. Äkta känslor, äkta personer, verkliga händelser. Så storyn kan en ju egentligen inte kommentera så mycket mer än att ja, det här passar i bokform. Det är en historia värd att berätta och det blir intressant. Jag hade dock gärna velat ha den i lite längre format - samtidigt som Lars Sund verkligen använder de 140 sidorna fullt ut.

Natten är ännu ung är skriven på slang, vilket gör det lite svårare att hänga med ibland. Samtidigt känner jag att just det här berättarsättet passar historien bäst - det blir väldigt personligt och en känner att det verkligen är Eki som skriver. Dessutom far minnena lite hit och dit, vilket känns trovärdigt - vilket det ju är - och blir intressant då det inte berättas helt kronologiskt.

Årtalet är alltså 1970-något men ändå känns romanen väldigt modern. Den är väldgt ärlig och Sund leker med språket. Problemen Eki tampas med har nog många än idag och jag känner igen mig lite i det där småborgerliga tänkandet. Det har nog inte helt dött ut här där jag bor (även om det nog mer handlar om bönder här ...). Eki tänker på samma saker som vi gör idag och det gör romanen tidslös.

Ungdomarna gör rätt så samma grejer också; festar i någons tomma, stora hus, sitter på restaurang/bar/café eller vad en nu har tillgång till och mekar med moppen. Åtminstone i de gäng Eki hänger är det sådant en gör. Fast så skriver ju Eki också. Pratar politik med Stena. Så finns det tydligen ladugårdsdanser också, men dem bryr han sig inte om så mycket. Han är väldigt utttråkad och jag förstår honom, men det är lite det som gör den här romanen bra - karaktärerna är inte speciella, liven de lever är inte speciella. Det hade kunnat vara i princip vem som helst från svenskfinland som skrev. Men det görs bra, med glimten i ögat och på ett så ärligt sätt så det nog väcker igenkänning hos många (inkl. mig) och sådant kommer en långt med.

Lars Sund har valt att dua läsaren, som att han skriver till någon. Det gör han kanske. Det här kunde störa mig ibland, speciellt då det blev en del upprepningar och vissa kommentarer hela tiden var lika. Men det var nog det enda sättet för honom, känner jag.

Oj, vad det är svårt att recensera en självbiografisk bok, hörni! Det är ju liksom bara en persons liv, helt enkelt - vem har rätt att kritisera hans tankar?

Nåja, den här romanen var en väldigt positiv överraskning. Omslaget tyckte jag inte såg särskilt lockande ut och det här med att det är skivet på dialekt avskräckte mig lite. När jag väl började kunde jag dock inte sluta. Språket är explosivt och rappt, fullt av känsla. Eki är en intressant person jag kan känna igen mig i och det gör ont i mig när saker går fel. Som sagt så hade det funnits rum för utfyllnad, men det funkar bra så här. En får lite känslan av att Lars Sund satt sig ner och skrivit skrivit skrivit i kanske tre dagar och sedan haft det han ville få ur sig utspillt på papper.

Foto: Bengt Oberger

| Natten är ännu ung | Lars Sund 1975 | Söderströn | 145 sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Maresi

Maresi är första delen i en finlanssvensk fantasy-serie. Den är väldigt feminstisk på vissa sätt och har översatts till flera olika språk - dessutom vann den Finlandia Junior-priset 2014!

Maria Turtschaninoff och hennes skriverier är jag bekant med sedan tidigare i och med Underfors som jag läste 2013 och gillade väldigt mycket. (När jag skulle kolla när jag läste den såg jag också att jag liksom läst tio böcker i december 2012. What the actual f*ck??? Och i augusti samma år läste jag tydligen tretton böcker. Alltså en blir ju deprimerad här! Please någon ge mig den lästiden igen!)

I fyra år har Maresi bott i Röda klostret, på ön Menos, dit hon skickades när hennes syster dog under hungersvintern. På ön dit inga män får komma har de det bra, systrarna, noviserna och smånoviserna. Maresi är tretton och ganska gammal för att inte ha hittat ett eget hus än. Men än så länge tar hon god hand om de yngsta och läser alltid då hon hinne i Syster Os bibliotek, eller skattkammare, varje kväll.

En dag kommer Jai till ön. Hon är gammal för att komma till klostret och kommer inte då de flesta brukar anlända. Hennes kropp bär ärr och när Maresi ser henne stiga i land är hon smutsig och liksom ... fel.

Till en början säger inte Jai mycket alls, men Maresi tar henne under sina vingar på samma sätt som Ennike en gång tog henne. Jai följer med Maresi till biblioteket och efter hand börjar hon prata och berätta. Hon rymde till Röda klostret. De kommer komma efter henne.

På få sidor lyckas Turtschaninoff berätta en klassisk berättelse i modern tolkning. Berättelsen har typiska drag av en kamp mellan gott och ont, fantasyvärlden påminner om den som finns i t ex Game of Thrones och Gudasystemet är inte heller särskilt nytänkande. Det är främst tankesätten och karaktärsdragen som känns moderna och fräscha. Det är kvinnorna som är huvudpersoner, som får vara på en massa olika sätt och inte låter männen kuva dem.

Jag gillar den lite gammelmodiga känslan som svävar kring romanen - både genom språket och miljön. Miljön känns medeltida och lummig, typiskt sagolik. Den beskrivs egentligen inte särkilt ingående men man får ändå en tydlig bild av Menos, systrarna och växtriket.

Det är Maresi själv som berättar vilket bidrar till att man kommer henne rätt så nära. Hon känns väldigt mogen för att vara tretton år och har en hel del beundransvärda karaktärsdrag. Samtidigt känns hon inte orealistiskt mogen, för hon känns ju inte vuxen heller i sin envishet och stenhårda tro.

Trots att man kommer Maresi inpå skinnet är hon inte en karaktär jag riktigt fastnar för. Hon känns liksom lite blek och platt, inte särskilt komplex. Den karaktär jag faktiskt finner mest intressant är Joem, trots att man inte får veta särskilt mycket om henne utan mer får Maresis tankar och iakttagelser av henne. Jai gillar jag, men hon är inte heller en karaktär som står ut på något vis. Hon är mest skygg och snäll och modig.

Det tar ett tag för historien att dra igång - Turtschaninoff lägger stor vikt vid att beskriva mat, riter och traditioner. Livet vid klostret helt enkelt. Och visst uppskattar jag det, vissa saker har faktiskt med själva nyckelhandlingen att göra, men en hel del tycker jag är lite onödigt, även om det är intressant och ger en förståelse för världen.

Det är först under de sista sidorna som hadlingen drar igång och då går det minsann undan. Klimaxet är borta lika snabbt som det kom och efteråt känner jag lite jaha? Var det det vi gick och väntade på? Spänningen hade fått trappas upp lite mer, upplösningen ta längre och uppnå något större. Historien känns helt enkelt lite skral på slutet, efter att ha varit otroligt detaljerad i resten av boken.

Maresi är dock en historia som vågar vara obehaglig trots att den till största del är rätt så mjuk. Och kanske är det det - att Turtschaninoff verkar vilja så himla mycket som gör att ingenting får riktigt tillräckligt med uppmärksamhet, man vet inte vad man ska fokusera på och instället får allting lite uppmärksamhet men ingenting särskilt mycket. Det funkar helt enkelt inte riktigt och boken hade med gott samvete kunnat vara åtminstone hundra sidor längre.

Jag gillar de feministiska ingredienserna (mer om dem i inlägget jag länkade i början av inlägget), världsuppbygget, språket och karaktärerna till viss del. Dessutom blir jag faktiskt lite berörd trots att sidorna är få. Det är så bra att jag är intresserad av att läsa andra delen, Naondel, som beräknas komma ut i höst. Men faktiskt inte så väldigt mycket mer och ingenting jag kommer minnas som fantastiskt.

Foto: Karin Lindroos

| Maresi | Maria Turtschaninoff 2014 | Schildts & Söderströms, Berghs | 205 sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Underfors

Det är du, inte jag

Nu ska jag skriva om en bok jag läste på en dag för ett litet tag sedan, en ganska kort finlandsvensk bok om kärlek, segling, sommar och vad man är villig att göra för att kunna resa till Rhodos med vännerna.

 

 Linn behöver pengar. Hon, Andrea och Emma har planerat Rhodos-resan som inte blev av ifjol hela året - i år ska det bli av! Men plötsligt är alla sommarjobb tagna och Linns enda chans för att tjäna lite pengar är att ta jobbet som matros hos pappas ex-jobbkollega. Linn ser inte direkt fram emot fyra veckors segling med en 60-åring som inte ser ut som något annat än en riktig alkis.

Mot alla odds så börjar det faktiskt bra. Det känns inte ens som ett sommarjobb att sittä och lyssna på vågornas brus och laga lite mat ibland. Björn berättar om sina äventyr till havs och så småningom börjar Linn kanske till och med gilla honom. Något hon dock inte gillar, är hans sätt att daska henne på rumpan och kalla henne gumman. Men Linn står ut och trånar efter en het Greenpeace-aktivist hon träffar på Gotland. Och snart går allt åt skogen ...

 

Den här boken lyckas med konststycket att berätta en historia som både roar och oroar. Det hinner beröra, trots att sidantalat är litet. Karaktärerna är kanske inte de mest originella - men jag gillar dem för det. (Speciellt Viggo!!!) Boken berättas ur första person, vilket gör att boken känns som en ytterst detaljerad dagbok. Man kommer väldigt nära Linn och hur hon tänker - jag gillar henne, hon har en stark personlighet som genomsyrar hela boken. Med det sagt så tycker jag alltså språket är väldigt hennes - därför vet jag inte heller riktigt om jag ska gilla eller ogilla följande faktum: många svårare ord används i denna genomsnittligt väldigt korta roman (inom den här genren iallafall). Det leder till att man kanske tror det är lättläst, vilket den inte direkt är. Det som gör att jag ändå kanske mera tycker det är en rolig detalj än stör mig på det är att man får veta att Linn är väldigt duktig med ord och gillar "verbala strider". Språket är annars väldigt avskalat och det leder ju också till att man tror boken passa mindre erfarna läsare, vilket den pga nämnda faktum inte gör. Och jag känner att jag skriver lite väl upptravat nu men så får det vara ibland, okej?

Känslorna Linn känner överförs till mig på ett nästan övernaturligt sätt - jag känner obehaget hon känner väldigt starkt, glädjen och desperationen. Men henns käslor för Daniel kan jag inte relatera till. Eller alltså det kan jag kanske, men jag känner dem inte för det är så tydligt HELT FEL. Jag tycker så synd om Linn samtidigt som jag bara vill skaka om henne och skrika ÖPPNA ÖGONEN för det är så patetiskt. Inte mindre verklighetstroget för det, tyvärr. Men patetiskt.

 

Sen så är jag VÄLDIGT trött på oförstående föräldrar these days. Tror verkligen jag har fått en överdos av det. De finns hur som helst här också och jag blir Så Sjukt Irriterad på Linns mamma. Linn sköter det ju kanske inte heller så värst moget, men jag HATAR verkligen mammans reaktion och beteende. Usch. ÄR det verkligen så för såhär många? Mina föräldrar är faktiskt inte alls så dömande och arga som t.ex. Linns då. (Thanks dear God.) Okej att vi kanske skriker lite på varann och är vresiga och jag har ju inte heller gjort något så ... dumt ... som Linn gör, men jag tror faktiskt att de skulle sköta det a whole lot better. Okej nu blev det lite väl personligt va'? Stopp nu, Elvira.

 

Av både självklara och inte lika självklara anledningar förs tankarna till Johanna Schreibers böcker om Ebba - Offpist & Carlstensveckan. Carlstensveckan är ett seglarläger, så seglingen är en sak. Men det är främst känslan de inger som är liknande. Det här med både mörka och mer lättsamma ämnen, att falla för fel pojke etc är också saker som de har gemensamt.

 

Det jag älskade med Carlstensveckan är samma sak som jag älskar med Det är du, inte jag; glädjen i magen, speciellt på slutet, när allting ordnat sig. Jag ÄLSKAR de myisga delarna i Det är du, inte jag och fånler lite nu som då. (Jaaa, mest på slutet.) Böcker som lämnar en med en bra magkänsla är bra böcker.

 

Foto: Kasper Strömman

Det finns en hel del annat jag skulle vilja diskutera med den här boken, men tror att det blir lite för spoilrigt så nöjer mig med att prata med min mamma som faktiskt också läste! Och tyckte om.

 

| Det är du, inte jag | Nora Strömman 2015 | Schildts & Söderströms | 131 sidor | 13+ | Tack för den fina boken, Schildts & Söderströms! | köp den hos: Adlibris, Cdon |

I min brevlåda #36 Gott & blandat

 Det har ramlat in lite böcker igen! Och inte bara rec-ex för en gångs skull, utan jag har faktiskt köpt en bok själv! Vet inte när det hände senast. Hursom, fyra rec-ex och en köpt bok, mycket fantasy och lite sommarpirr. En läst, en påbörjad och tre oöppnade! Till saken, tack.

 

Dockskelettet är skriven av Holly Black (som också skrivit bl. a. Järnprovet (tillsammans med Cassandra Clare) och Spiderwick-serien.) och är typ middle grade fantasy/skräck? Vet ärligt talat inte mycket om den, men omslaget är snyggt.

 

Enklav (av Ann Aguirre) är första delen i en dystopisk zombie-trilogi. Den har jag hört mycket bra om, framförallt att den ska vara spännande, så ser fram emot läsningen!

 

Det är du inte jag är skriven av en finlandssvensk författare: Nora Strömman. Jag vet inte hur länge sedan det är sedan jag läste något finlanssvenskt!? (Okej, antagligen typ när jag läste Underfors.) Det är du inte jag är också mitt allra första finska rec-ex nånsin! Coolt ju. Den var mycket kort och lättläst så den är redan slut: recension kommer snaaart!

Minns ni när jag efterlysta fantasy? Nu får jag förhoppningsvis mitt ehm ... begär stillat. Iallafall något. Sista riket är ett mycket (MYCKET) efterlängtat rec-ex från snällaste Modernista och Ett folk utan land hittade jag på Akedemiska bokhandeln när jag än en gång var på äventyr i huvudstaden.

 

Måste bara prata lite om det här: fysiska bokhandlar. Så himla underbart!!? Okej, priserna är supermycket högre (alltså, mycket verkligen) men känslan är Så Himla Fantastisk!? Man får ju liksom känna på böckerna, se dem, känna på dem ... sa jag det redan? Men alltså allvarligt. Skulle kunna bo i en bokhandel. Och alltså hejhopp de hade ett mycket bra utbud! Jag blev superpaff när jag såg att de hade en massa nya, svenska böcker. Som Ett folk utan land då. Som jag inte kunde motstå. För att fantasy. För att nytt från the one and only Melina Marchetta åh. Och SÅ FIN DEN ÄÄÄÄR! Och mycket stor? Sen när då ger Gilla ut så höga böcker? Nåja, inte mig emot. Jag tror jag kommer gilla den - men kanske inte supermycket? För andra verkar inte vara stormförtjusta? Men ganska bra ändå? Vi får se, vi får se.

 

Sista riket har jag förresten redan påbörjat. Japp, den är supertjock och jag har en massa andra rec-ex som tekniskt sett borde gå före. Men den kändes så lockandeeehe. Så nu har jag läst prologen. Jag tror den kommer vara superepic. Och ja, mina förväntningar är orättvist höga men så är det ibland. Förresten har jag en bra anledning till att jag får plocka upp en 700+sidors bok: jag är 13 (!) böcker före i mitt Goodreads-mål. Feelin' good. Men hörni (på tal om ingenting eh) jag har helt glömt bort boktolvan! Jag har (tror jag) läst exakt noll av de tolv författare jag tänkte läsa. Men det tror jag får bli ett alldeles eget inlägg.

 

TUSEN tack till Modernista, Schildts & Söderströms och rabén&sjögren för de toppenfina rec-exen!

 

Något ni läst och rekommenderar? Något ni vill läsa? Tell mee.