Som jag sagt förut: det är lite svårt att recensera böcker av författare man läst förut, för ofta tycker man rätt samma. Ni som hängt här ett tag vet ju t.ex. antagligen vid det här laget att Jack tillhör mina absoluta favoritböcker någonsin. Alltså är det mesta bra på samma sätt som i Jack och Hälsningar från havets botten i Finns det björkar i Sarajevo?; språket är helt fantastiskt med all sin värme, humor och rapphet, karaktärerna är älskvärda och mångbottnade och relationerna likväl tredimensionella.
Historien är också fin - med Charlie som försvinner, kriget i bakgrunden, vänskapen mellan Hannes och Kevin och kärleken som växer fram, lite vid sidan av, mellan Kevin och Amanda. Men faktum är att det blir lite för mycket av det goda. Ingenting blir liksom kärnan i berättelsen, istället spretar det åt alla håll - Lindström vill berätta så mycket, vilket slutar med att ingenting blir berättat till 100%. Tråkigt nog. Jag tycker om alla element så, så mycket, och förstår verkligen tanken med dem men jag vill ha en kärlekshistoria till 120%! Om den nu ska vara med, liksom. Då vill jag konstant heja på dem! Eller så vill jag ha en jakt på en brorsa till 120%, samtidigt som vänskapen mellan Kevin och Hannes hade djupnat och nyanserats hela tiden. Nu fastnar jag aldrig riktigt för Kevin och Amanda-grejen, vilket nog förvånar mig själv mest av alla - jag ÄLSKAR kärlek. Jack och Freja är typ det finaste jag läst om. Ofta tycker jag böcker är urtråkiga om de saknar romantisk kärlek, sådan är jag liksom. Men här - ja, alltså, Amanda och Kevin-grejen känns rakt ut sagt alldeles onödig för det finns ju STOFF! Här finns en MASSA annat som istället hade kunnat ta plats.
En del av mig tänker alltså såhär, medan en annan del säger: men vaddå? Livet är ju så. Allting händer på en gång det är ju fullt realitiskt att det här kunde hända typ såhär. Och det för ju berättelsen framåt att Linn, Amanda, Hannes och Kevin blir ett tight gäng. Men kanske det är det som är grejen, också - det hade kunnat stanna där. De hade kunnat bli bästisar genom det här äventyret, det hade varit skitnajs. Att det står En kärlekshistoria som undertitel på framsidan är jag också lätt förvirrad över - för det är ju inte huvudgrejen. Om nu något är det så är det väl ändå att hitta Charlie och att Linn, Amanda, Hannes och Kevin i och med det blir väldigt bra vänner. Att Amanda och Kevin sen blir kära därpå är ju på ett sätt kul för handlingen, men ... ja. Det är ju liksom inte dem jag tar med mig när jag läst slut.
Med det sagt så tycker jag ändå verkligen, verkligen om den här boken. Jag älskar att Christina Lindström skildrar sådant som inte direkt har skildrats i svensk ungdomslitteratur, att hon lyckas bryta normer trots att hon egentligen bara skildrar en tonårings vardag. Hon är helt fantastisk på att ta sig in i tonåringarnas huvuden, att härma deras talsätt och få till kemin mellan killbästisar. Trots att många av sidoberättelserna kanske hade kunnat utvecklas mer så tycker jag om att de finns där, för redan att de finns är ju viktigt, att en pojke vars föräldrar flytt från ett krig skildras i ungdomslitteratur är ju viktigt, för representationen. Så många av trådarna i spindelnätet som utgör Finns det björkar i Sarajevo? är liksom najs bara för att det är nytt att man ens får läsa om det. På det viset kanske det faktiskt var Lindströms mening att inte riktigt gå in på allting på djupet, för då förloras pointen - pointen är ju att det är Kevins vardag. Att han blir kär i Amanda är inte direkt vardagligt, det är något häftigt, för Kevin, så därför kanske det är meningen att det ska bli huvudgrejen?
Oavsett ändrar ju inte det på att jag vill läsa mer om allting. Mer om Amanda och Kevins relation, för alltså nu kände jag inte den fullt ut, mer om Charlie och Kevin, mer om allt. Jag älskar att läsa Christina Lindströms berättelser, och kanske var det de enorma förväntningarna som gjorde att jag inte kände mig klar då jag avslutat boken. För jag kan ju inte få nog.
Finns det björkar i Sarajevo? når aldrig riktigt upp till det Jack är för mig, men det är fortfarande en fantastisk berättelse. Läs och njut!
| Finns det björkar i Sarajevo? | Christina Lindström 2018 | B. Wahlströms | 270 sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar