De odödligas hunger

GAAAAH THE FEEEELS!!! Det där slutet - DET DÄR SLUTET! Men som jag älskade det.

Så himla spännande - slutet innehåller så många tvister och jag har ingen aning om hur det kommer sluta ens på sista sidan. Sjukt bra.

Började himla trögt för mig pga långa kapitel, inte tillräckligt engagemang och inte ordentliga cliffhangers som fick mig att fortsätta. Fastnade heller inte för någon av karaktärerna - eller liksom inte för Allie. Men andra hälften läste jag alldeles till mig och liksom det blev som en drog för det fick bara inte sluta dåligt. Och jag ahde ju hört att slutet skulle vara killing men gud. Jag grät ju. Jag såg inte vad jag läste de sista kanske fem sidorna för tårarna bara rann.

SPOILERVARNING PÅ HELA RECENSIONEN, MEN FRÄMST HANDLINGEN (KURSIVERAD), OM DU INTE LÄST TIDIGARE DELAR!

 

De odödligas hunger är riktigt känsloframkallande läsning. Här finns hopplöshet i tunnlar där människor gömmer sig undan en ny sorts pest. Den nya pestsmittan sprider sig som en löpeld genom förorten Allie brukade bo i.

Allie reser åter ensam. Zeke och resten av Jebbediahs lärjungar lämnade hon i Eden och nu går det inte en dag utan att hon grubblar över om det verkligen var det rätta att läma Zeke. Men det var det, det vet hon ju. En människa och en vampyr - det skulle ju ALDRIG gå. Men ingen kan rå för sina känslor.

Allie reser om nätterna på jakt efter sin skapare Kanin som antagligen befinner sig i den urgamla, galna vampyren Sarrens våld. Det är spänning, blod, passion och väldigt bra.

 

Det tog mig hemskt länge att läsa den här boken. Mycket längre än en bok i den längden brukar ta för mig. Vet ni varför? För att jag aldrig hade det där suget efter att läsa De odödligas hunger. Eller tiden, eller orken.

Jag läste ett kapitel eller två innan jag skulle sova för det mesta. Jag valde liksom aldrig att läsa framför att göra typ vadsomhelst annat. Jag brydde mig liksom inte om berättelsen, orkade knappt med Allie och - kapitlen är så himla långa. Jag hatar långa kapitel. Det inverkar bara negativt på vad jag tycker om boken. Så hälften av boken tog jag igenom på det sättet - läste ibland och när jag läste tyckte jag faktiskt om alla Julie Kagawa berättade för mig. Det var spännande, Zeke!, alltså helt enkelt väldigt bra. Men aldrig så spännande så jag BARA MÅSTE SITTA UPPE OCH LÄSA, utan tröttheten vann, det gick trögt, jag kände inte att jag ville fortsätta.

Tills en söndag då jag tog mig själv i kragen och bara läste och läste och läste. Och jag var engagerad. Det var nagelbitsspännande, känslofyllt, blodigt - och framför allt, så himla bra berättat.

Julie Kagawa drar sig verkligen inte för att beskriva i detalj hur blodigt allting är. Ingenting hålls inne med, allt är dystert, svart och rött. Som jag också skrev om De odödligas regler så är det här verkligen inte vampyrer som bara vill ens bösta och glittrar i solskenet. Det här är vampyrer som är skapta för att döda (som antagligen alla vampyrer egentligen är men whatevs), ofta endast skal av personer som numera bara sprider förödelse kring sig och inte visar någon hänsyn. Monster, blodtröstiga bestar, om de inte är övermänskligt starka och har krafter att kämpa emot Hungern ...

 

Jag gillar Kagawas vampyrer - hennes koncept ger allt en ny tvist och det gör definitivt läsningen intressantare. Men vampyrer är vampyrer och något av det mest centrala är hur man ska kämpa emot Hungern - för man klarar sig ju inte utan människoblod en längre tid. Men Kagawa gör det så bra! Hon skriver på ett sätt som ger allting en ny glöd - det blir så mycket mer liksom. Hon låter vampyrerna vara de monster de är i alla legender, men hon ger dem känslor, hon låter Allie kämpa emot det - och det är sjuttons spännande läsning.

 

Det finns relativt någre specifika scener där förelskelsen och de förbjudna känslorna är i fokus om man tänker på att det är just det som pockar på min läslust. Det är de jag tycker är mest intressant, mest roligt liksom, samtidigt som allt annat runt omkring tar mer plats och är spännande det med. Men egentligen tycker jag kärleken och passionen fins där lite hela tiden - i Allies tankar och val, hur det berättas. Det är så himla laddat lite hela tiden och när det faktiskt kommer en verklig scen så bara pangar allt och jag faller lite i bitar. För Zeke, vad jag tycker om dig.

 

Karaktärerna är alla smått underbara, även om det inte finns många av de och de flesta i grund och botten är rätt fruktansvärda. De har personlighet, skämten Sarren kläcker ur sig ler jag onekligen åt och Kanin är, trots sitt fåniga namn (på svenska), en väldigt fin och djup karaktär. Och Zeke - man ser inte mycket av honom, men han är så fin, så snäll, så helt igenom god och bara underbar. Vem skulle inte falla? Och ALLIE! Hon är så bra att läsa om, hon växer så mycket i sina tankar och sina handlingar genom hela boken och är väldigt cool och kick-ass trots att hon också är känslig och dum ibland.

 

Edens blod är dystopi som faktiskt inte liknar så många andra inom samma genre - hela konceptet känns väldigt unikt och tvärtom vad jag läst innan. Om jag tyckte att De odödligas regler var jättebra, men inte riktigt räckte ända fram, så gör den här det verkligen. Slutet bryter mitt hjärta hundra gånger om och handlingen lyckas överraska mig med sina tvister.

 

Julie Kagawa kan då verkligen berätta en historia, hittills har jag gillat allt av henne och jag skulle nästan vilja kalla henne en favoritförfattare. Men jag vet inte, inte riktigt än kanske, men hon är på god väg att bli det.

 

| De odödligas hunger (Edens blod #2) orig. The Eternity Cure | Julie Kagawa 2013 övers. Linda Silverblad 2014 | Harlequin | 426 sidor | 13+ | Tack för det fina rec-exet till förlaget! |

De odödligas regler

De odödligas regler

Det är väldigt väldigt länge sen jag läste den här boken. Typ fyra månader minst ... jag har ärligt talat inte mycket annat att säga till mitt försvar än att jag inte riktigt visste vad jag skulle skriva - och kan ints säga att jag ärligt vet idag.

 

 

Nå, De odödligas regler av Julie Kagawa är iallafall ännu en typisk vampyrbok där den oskyldiga tjejen faller för den bad assiga pojkvampyren. Fel. Det är den faktiskt inte alls! För här är det dystopi vi snackar, tjejen är inte ett dugg oskyldig utan kick ass som få och hon blir heller inte kär i någon vampyr - hon blir vampyren.

I en rätt avlägsen framtid har ett virus skapat så kallade smittade och människorna lever innanför murar i samhällen styrda av härskarvampyrer. Människorna är antingen slavar under vampyrerna - och får då leva ett någorlunda flott liv (=ha mat på bordet och inte bli vampyrföda) om de tjänar vampyrerna bra - eller så lever de i vampyrstädernas ytterkanter, i slummen. Ständigt jagade, ständigt vaksamma. Det är dessa människor som vägrar ge vampyrerna sitt blod, vara existens ofta är okänd. De motsätter sig sättet vampyrerna härskar på och varje dag är en kamp mot döden.

Här bor Allison Sekemoto, vår huvudperson. Föräldralös, med ett bokförråd som är hemligt för de flesta utom hennes gängmedlemmar. Det är så de lever här - i gäng på kanske fem personer som av en eller annan anledning valt att i nån mån lita på varandra. Tillsammans söker de mat, de delar sovplats och varnar om faror. Men inte måste de gilla varandra för det.

Bristen på mat finns i periferin hela tiden - och när matförrådet blir kritiskt tomt blir Allie desperat och tar sig genom avloppssymstemet till andra sidan murarna.
Här finns övergivna hus överallt - och i många av dem döda kroppar. De flesta är redan plundrade, men Allie lyckas hitta en riktig guldgruva. Gänget nöjer sig dock inte med den lilla mängd konserver Allie får med sig - utan så snart som möjligt tar sig hela gruppen på fyra personer ut till andra sidan muren.
Utanför muren är det farligt. Och är man inte tillräckligt diskret går det mycket snart illa ... och plötsligt är Allie ensam kvar - en av Dom, en odödlig.

 

Jag tycker om mycket med den här boken - men jag kan inte säga att jag föll pladask eller tycker den är sådär väldigt exceptionellt fantastisk som jag hört.

Jag har ju läst en bok av Kagawa innan - Järnkonungen - och den tyckte jag var sådär. Alltså enligt min recension ska jag typ ha älskat den på slutet men när jag tänker tillbaka på den så nej. Jag tyckte den var sådär och inte så mycket mer. Och det känns lite lika efter den här - för när jag läste tyckte jag den var riktigt bra, när jag nyss hade läst ut den kunde jag förstå ganska bra varför så många gillar den. Men nu i efterhand? Nu känns den mest lite meh. Och jag har liksom inte den blekaste varför?! För jag tycker ju om den, det vet jag ju!

Men det kan hända att den liksom ... blir lite grå bland alla dem jag gillar sådär ultramycket. Att den bleknar vid dem. Trots att den strålar under läsningen.

Allie då, huvudrollen i den här historien, berättarjaget, hon är en till sådan där "frisk fläkt" bland ungdomslitteraturens kvinnliga karaktärer. Hon är kaxig och modig, står på sig själv och ger svar på tal. Men hon misslyckas också, tvivlar, är inte supersmart eller på nåt vis utstickande egentligen. Men hon är stark i sig själv och riktigt kick-ass. Sånt tycker jag om.

Relationerna som redan finns, och de som växer fram - mellan Allie och Kanin, Zeke och Allie - tycker jag är riktigt snyggt skildrade. De är trovärdiga, växer fram lugnt men påriktigt, de är fyllda av kärlek. Dem gillar jag!

 

Och alla karaktärer - inte bara Allie - är även de hemskt fina. Väldigt, väldigt trovärdiga och personliga. Zeke och Kanin blev definitivt någon sorts favoriter och alla andra är fina de med. Älskar hur allting verkar så genomtänkt!

 

Här har vi en berättelse som inte backar för blod, slagsmål och hemskheter. Hela samhället är liksom rätt fruktansvärt rakt igenom och det är även så det skildras - rått, desperat, miserabelt, eländigt och rätt eldigt. Argt typ. Jag tycker om det. Jag älskar att Kagawa skildrat det just såhär och lyckats skapa ett samhälle som sticker ut och som jag köper. Det är riktigt snyggt.

Tempot är allt som oftast bra och fartfyllt - men visst finns det sega partier också. Allie vandrar mycket själv i boken - och visst blir det rätt tråkigt i längen att bara läsa en persons tankar även om författaren är duktig. Men de är inte så många så de stör läsningen nämnvärt. De kanske bara saktar ner den lite.

Språket tycker jag känns lite medel - ja, det är absolut bra och passar till storyn (och Allie) men det är inte så speciellt - och som den språknörd jag är blir där ju då en liten bit som fattas för att boken ska vara komplett. Men dåligt är det ju faktiskt inte alls - det är väldigt bra egentligen - beskriver allting snyggt och trappar upp spänningen grasiöst. Bara inte speciellt - men det är sällan språket i fantasy/paranormal böcker.

Jag blev nog inte besviken - var nog något åt det här hållet jag väntat mig - men blev heller inte överväldigad. Jag tycker verkligen om hur Kagawa har tagit vampyrgenren till en helt ny level och gjort dem till monster istället för glittrande prinsar. Jag tycker om Allie som karaktär och hennes utveckling uppskattas också väldigt. Den har ett djup många paranormal romance -böcker kan sakna (har kanske lite att göra med att den är en dystopi (påminner förresten lite grann om Delirium ... haha)) och karaktärerna och deras relationer är fina. Är superpepp på andra boken! (som möjligen påbörjas i kväll)

 

| De odödligas regler (Edens blod #1) orig. The Immortal Rules | Julie Kagawa 2012 övers. Helena Johansson 2013 | Harlequin | 13+ | 459 sidor | tack så mycket för rec-exet! |

 

Boktyckes läsutmaning #11 Läs en bok där huvudrollen eller kärleksintresset är en vampyr eller halvvampyr - avklarad!

juli.

 

~

De odödligas regler - Julie Kagawa

Frost - Maggie Stiefvater

Heddabloggen ... och allt det här med mamma - Åsa Hofverberg

Dödsknäpp - Håkan Jaensson

Varelserna: Emmas bok - Magnus Nordin

Den femte vågen - Rick Yancey

Ninja Timmy och resan från Sansoria - Henrik Tamm

Zelda - Lina Neidestam

Vi måste sluta ses på det här sättet - Lisa Bjärbo & Johanna Lindbäck

En sekund i taget - Sofia Nordin

~

Antal lästa böcker: 10 st

Antal lästa sidor: 2202 st

Omläsningar: inga

Antal manliga författare: fyra

Antal kvinnliga författare: sju

Kvar i olästhögen: 30 st (hur rätt det nu sen är egentligen ...)

Övernaturliga inslag: fem, räknar då Den femte vågen som övernaturlig eftersom det bara är fantasier ... men egentligen "verkligt" :P

Påbörjade serier: fem *skamsen smiley*

Fortsättningar på serier (varken första eller sista delen): två
Avslutade serier: Heddabloggen tror jag är sista Hedda-boken

Antal recenserade böcker: 6 publicerade recensioner på böcker varav tre mindre och endast tre av dem har jag faktiskt läst i juli, men skrivit recensioner på böcker det är lääänge sen jag läst och skjutit upp på så är stolt! + 2 filmrecensioner.

Fådda/köpta böcker denna månad: noll (olästhögen krympte verkligen påriktigt den här månaden!)

Lästa recensionsex: 4 st

Lästa bibliotekslån: 6 st
e-böcker: -
Noveller/seriealbum/bilderböcker: 3, eller Ninja Timmy och Varelserna är böcker med bilder mer än bilderböcker ...

Böcker som påbörjades i juli men inte lästes ut: Ingen

Månadens finaste: 



Åh - tecknade omslag!

Bästa bok: Den femte vågen, faktiskt överlägsen vinnare den här gången. Längesen jag gillat något så mycket! <3

Största överraskning: Ovannämnda, En sekund i taget, Dödsknäpp och Hedda överraskade alla på olika sätt.

Sämsta bok: Många har fått tre stjärnor men jag tror det blir Varelserna - Emmas bok som tyvärr blir botten. Den lyckades liksom inte överraska mig och jag kände inte direkt så mycket när jag läste. Men bilderna är fina och berättelsen bra så dålig är den inte.

Största besvikelse: Vi måste sluta ses på det här sättet. Jag blev nog inte besviken, för så många andra har tyckt som jag om den innan, jag blev väl liksom mer besviken på att den inte överraskade. Den hade liksom gärna fått vara mer än jag hoppats på, men språket är felfritt och underbart så jag tycker om den mycket iallafall.
Och De odödligas regler som jag hört så mycket bra om men som inte nådda ända fram hos mig. Den är bra men jag blev inte överväldigad eller tycker att den är fantastisk.

Spännande saker som hänt i junl: Inte så mycket. Faktiskt. Många bra böcker har fått sina utgivningsdatum och så men njae, inte direkt något jag kommer på att skriva här. (Konstigt! Brukar alltid vara något!)
Eller jo! Var i Helsningfors med la familia en dag och det var roligt. Och så har jag skrivit och tecknat rätt mycket.

Kommentar: Hemskt nöjd med antalet och månaden var definitivt en sommarmånad. Tycker även att jag uppdaterad bloggen relativt ofta. *stolt*

 Hur det gick med planeringen: TIO BÖCKER! Wihoooo jag gjorde det! Ändrade målet till sju när jag ångrade mig, men klarade av det ursprungluga "i misstag" istället! Väldigt glad och antagligen bästa månaden 2014 hittills i läsväg.
Planer inför juni: Skolan börjar igen. Men ska recensera så mycket som möjligt och läsa så mycket jag hinner. Sätter inga mål utan försöker komma in i skolvardagen bara.
TBR-bok i augusti: Fyra dagar - fyra nätter av Morgan Matson. Ser hemskt mycket fram emot den och tror den är perfekt nu på "sommaren"! (Eller nja ... tidiga hösten ... även om det är varmt som i en bastu ...)

Vad har ni för planer för augusti? Och hur gick juli för er? Har för mig att det ofta är i juli man läser mycket - har iallafall varit så för mig innan också! :-)

Månadsrapport - oktober 2013

Bättre sent än aldrig? ;)

 

 

Jag är ju så jävla easy going av Jenny Jägerfeld (rec-ex)

Borde vara död av Pål Eggert (rec-ex)

Det finns råttor överallt utom på antarktis av Sara Beischer (rec-ex)

Järnkonungen av Julie Kagawa (rec-ex)

Peter Pan och Wendy av J.M.Barrie (rec-ex)

(Gittan och gråvargarna av Pija Lindenbaum (OL)

Lill-Zlatan och morbror raring av ^^ (OL)

Kenta och barbisarna av ^^ (OL)

Pettson får julbesök av Sven Nordqvist (OL)

Julgröten av ^^ (OL)

Siv sover vilse av Pija Lindenbaum (OL))

Valoa valoa valoa av Vilja-Tuulia Huotarinen

 

Antal lästa böcker: 6 st som är "riktiga" böcker

Antal lästa sidor: 1395 st

Omläsningar: 0 (utom högläsningsböckerna)

Antal manliga författare: 2

Antal kvinnliga författare: 4

Kvar i olästhögen: 37 st (whaaaat?! Åmengud...måste skärpa mig!!!) (förra gången var det 40 ( - 5 + 2)  

Övernaturliga inslag: 3

Inga övernaturliga inslag: 3

Påbörjade serier: 1

Fortsättningar på serier: 0

Antal recenserade böcker: 2... (det kommer på 3 till)

Fådda/köpta böcker denna månad: 3 (Braau!)

Lästa recensionsex: 5

Lästa bibliotekslån: 1

Böcker som påbörjades i september men inte lästes ut: Homecoming queen av Moa Herngren

Månadens finaste: Men Peter Pan var nog också väldigt fin...



 

En av högläsningsböckerna

Så himla fiiin!

Bästa bok: Det finns råttor överallt utom på Antarktis och Siv sover vilse som jag tycker att liksom går riktigt mitt i prick! jag är ju så jävla easy going är även nästan.

 

Största överraskning: Det finns råttor överallt utom på Antarktis

Sämsta bok: Borde vara död var inte riktigt min grej och Järnkonungen blev jag besviken på. Så även med valoa valoa valoa (ljus ljus ljus)

Största besvikelse: Ovanstående ^^

Spännande saker som hänt i september:  Går kanske in på bokutgivning i ett senare inlägg. Men jag har fått veta att Pappersstäder kommer ut!

 

Kommentar: Min läslust suger verkligen just nu. Och min recensionslust. Men inte min skrivar lust eller min bloggar lust, trots att det inte kommer inlägg... Nja men jag har väl bara varit busy med annat den här månaden, även om jag inte vet med vad. Vat bara att jag hade teaterpremiär igår, så maybe that?

 

Hur det gick med planeringen: Antiloper tror jag jag skippar, men de andra påbörjade ska jag läsa slut (har faktiskt redan läst två av dem). Ska även läsa första Iron Fey (Har börjat!), men jag ska försöka att inte ha så stor press, och mest läsa det jag vill läsa. Och jag tycker det gick toppenbra! Hade ju typ inga mål där, haha.. ;D

Planer inför oktober: Enders spel av orson Scott Card har påbörjats. Homecoming queen av Moa Herngren har lästs slut. Sen ska jag hinna med Iron fay 2 och 3 och ska försöka mad Chanslös av Gail Carringeroch Den femte vågen av Rick Yancey. Skall även make a new header!
 

Vad har ni läst i oktober och vilka planer har ni inför november?

Järnkonungen

Av Julie Kagawa
Översättning: Hanna Svensson
Originaltitel: The Iron King
Serie: Iron fey #1
Utgivningsår: 2012 (engelska 2010)
Förlag: Harlequin
Sidantal: 384
Passar åldern: 11+
Genre: fantasy, spänning, magi, kärlek, vänskap
Övrigt: Går att köpa här, recensionsexemplar av Harlequin, tack!

Handling (läs på egen risk, skrev ingen egen men lite kommer dock fram i omdömet, så då har jag då denna och den är INTE spoilerfri! Från Harlequins hemsida): MEGHAN CHASE har ett hemligt öde – ett som hon aldrig kunnat föreställa sig … Det har känts som att något varit lite udda med Meghan ända sedan hennes pappa mystiskt försvann tio år tidigare. Hon har aldrig riktigt passat in i skolan, eller i hemmet. När en mörk främling börjar betrakta henne på avstånd, och hennes bäste vän blir märkligt överbeskyddande, inser Meghan att något är på väg att hända.

Men hon hade aldrig kunnat gissa sig till sanningen: att hon är en mytisk älvkonungs dotter och en pjäs i ett blodigt krig. Meghan kommer nu att få reda på hur långt hon är beredd att gå för dem hon älskar, och för att stoppa en ondska som ingen magisk varelse någonsin vågat sätta sig upp emot.

Och hon kommer också att få veta hur det känns att finna kärleken i en ung prins som hellre vill se henne död än låta henne komma honom nära …

Omdöme: Jag hade väldigt höga förväntningar på den här boken. Och den började med att göra mig besviken. Meghan - huvudpersonen - kändes fåfäng, barnslig och ja - jag gillade henne helt enkelt inte.
Men. Efter ett tag började boken stråla med sina målande miljö- och varelsebeskrivningar, sin spänning och romantik. Och eftersom mina förväntningar krasades i början så var jag positivt överraskad när den var slut. Ser fram emot att läsa uppföljaren!

Det är tydligt för läsaren att Meghans bästa vän - Robbie - gillar henne som mer än vän. Och det klassiska har-en-pojke-som-bästis-som-gillar-en-som-mer-än-vän-men-man-inser-det-inte-och-blir-kär-i-nån-annan (som förstås är otroligt snygg) händer. Twilight, ni vet (Och Hungerspelen)? Så alltså...just den grejen känns lite yttepyttelite onödig, men samtidigt så kan ju triangeldraman vara spännande och höja boken.
Men den som hon då får upp ögonen för skulle faktiskt möjligtvis även intressera mig mer. Men Robbie är rolig så vet inte ... okej, än har jag inte fallit för nåndera.

Handlingen känns på nåt vis inte så unik; en flicka som i hela sitt liv trott att hon är normal får veta att hon inte är det och alltså är övernaturlig och sen så bär det av på en resa för att rädda något och där får hon veta att hon är väldigt viktig och att många vill få tag på henne. Rätt classic, huh?
Men ändå. Ändå är det späääännande!, romantiskt, sorgligt, ja, det ena och det andra. Jag gillar ju!

Men Meghan gillar jag nog ännu inte. Jag ogillar henne inte lika mycket som jag gjorde i början då jag tänkte att liksom Whaaat? Är detta det fantastiska som många älskat?! men jag gillar henne inte direkt heller. För..stereotypig (finns det ordet? Jaja, whatever)? Fåfäng? Prinsessa-i-nöd? Hjälte? Nån sorts underlig blandning på allt det. Och det ... hon är inte den bästa huvudperson jag läst om.

Och slutet. Trots att hela boken var rätt förutsägbar så var det bra och ett typiskt slut för att få läsaren att vilja fortsätta läsa. Och det funkade.

Språket gillar jag inte på det viset så extra mycket. Jag gillar det - enkelt samtidigt som det är målande - det funkar, men det är inte direkt vackert, speciellt, utstickande.

Än är Iron fey ingen favoritserie. Men jag tror att den kanske kan bli det. Jag hoppas att den kan det. Av någon anledning förälskade jag mig i Landet Aldrig och vill hemskt gärna återvända. Romantiken i boken blir också +++!

Känns som om detta blev en väldigt negativ recension nu men alltså ... NEJ! Den var absolut inte dålig enligt mig! Den var faktiskt väldigt magisk och spännande och alla what I said. Jag nästan älskade juh!

Detta var dessutom första boken jag läste i TRE PÅ TRE-utmaningen och det är alltså meningen att jag ska hinna med de två följande i serien under denna månad ... får se hur det går!