Nu var det ju ett tag sedan jag läste denna ... och sedan den var aktuell för den delen, eller ny liksom. Nu kanske ni är trötta på den? I och för sig är man nog ofta tröttast på böcker då de är som nyast och skrivs om ÖVER- ALLT.
Tänker att om jag någon gång ska få skrivet om denna så måste jag väl bara bestämma mig helt enkelt. Alltså! Nu ska jag göra det! Och det behöver inte bli långt eller megadjupt det är helt okej Elvira släpp alla krav lite grann va', bara låt orden komma! Woo. Ska göra precis det!
Under odjurspälsen är Klara Krantz andra ungdomsroman, har jag för mig. Antar jag. Debuten Ge mig arsenik (som ju också är en populärkulturell referens!) läste jag då den kom och älskade jag då, även om jag kanske inte egentligen blev golvad och knappt minns den idag. Tyckte den var lite konstig, säkerligen lite svår för då-åriga jag. Var kanske 13? Möjligt att jag skulle tycka annorlunda idag. Att vi skulle klicka mer.
Men var ej debuten jag skulle prata om! Detta är hursom en högst värdig uppföljare, har fått en bild av att hennes bägge romaner kritikerrosats, men kan vara att jag har fel och att det bara gällt i precis mina medier. Krantz har åtminstone ett ytterst specifikt skrivsätt: det är rått och ärligt, tillåts vara fult och skämmigt och handlingen är inte särskilt viktig det är det inre som räknas.
Under odjurspälsen handlar om Signe som hittat på ett alter ego för att kunna chatta med sin crush utan att han ska veta att det är hon. De är grannar i verkligheten, men tjejen Joel chattar med heter Frida och bor i Karlstad. På höstlovet vill Joel att de ska träffas, men det funkar ju inte. Vad ska Signe göra? Och det är inte allt som är jobbigt. Det är också jobbigt mellan Signe och hennes bästis, och sedan träffar hon Manga-Magnus som är äcklig men ändå får det att pirra i henne. Med honom går Signe på nattliga promenader och övernattar i skogen.
Jag ÄLSKAR hur Krantz valt att göra Signe: hon är så otroligt svår att tycka om. Och kanske just därför gör jag det så mycket, för jag är så otroligt trött på bokkaraktärer ingen känner igen sig i, personer som är fantastiska på en massa sätt och kanske har lite rädslor och sådant för att få dem att verka mänskliga - men ändå är hjältar. Signe är ingen hjälte. Signe gör allting fel och så många dumma val men alltså det är ju så en gör, på riktigt. Signes känslor och sexualitet är noll censurerade och sådant är så skönt att läsa om - för klart de flesta av oss har rätt _fula_ känslor och tankar lite nu som då.
Språket är ... som Signe. Lite dystert, rätt metaforiskt, hårt och rätt avskalat. Poetiskt. För vissa kanske det blir för mycket men jag gillar det. Jag gillar också miljöerna Krantz placerar Signe i - mycket natur, mycket väder som sätter stämning. Att det är början av 00-talet och inte nu! Så gillar jag att Under odjurspälsen saknar en vanlig dramaturgisk båge med början, mitt och slut - det bara slutar. Det är varken ett lyckligt eller ett olyckligt slut och en massa saker bara lämnas men det är slut för det. Sådant kan irritera mig - och ärligt gör det nog lite det här med - men jag ser idén med det. Det funkar.
Det här är bra, på en massa olika sätt och jag uppskattar liksom hantverket - det är den sortens bok jag kan tänka mig att skriva någon dag. Ändå saknar den något för att bli en fullpott för mig, kanske är det just att känslorna får ta så mycket plats att det blir rätt lågmält, att nästan ingen annan karaktär än Signe får ta plats, att det mesta bara händer. Men det är en otroligt snygg och känslofylld bok, som jag verkligen tycker folk ska läsa! Allra mest för att det är härligt att läsa om osympatiska personer ibland, tycker jag.
| Under odjurspälsen | Klara Krantz 2017 | Alfabeta | 285 sidor | 15+ | rec-ex | köp hos: Adlibris, Bokus |
Ge mig arsenik
Tänker att om jag någon gång ska få skrivet om denna så måste jag väl bara bestämma mig helt enkelt. Alltså! Nu ska jag göra det! Och det behöver inte bli långt eller megadjupt det är helt okej Elvira släpp alla krav lite grann va', bara låt orden komma! Woo. Ska göra precis det!
 |
| *ja jag är en hemsk människa som kastar på böcker för att få snygga gif:ar.* |
Men var ej debuten jag skulle prata om! Detta är hursom en högst värdig uppföljare, har fått en bild av att hennes bägge romaner kritikerrosats, men kan vara att jag har fel och att det bara gällt i precis mina medier. Krantz har åtminstone ett ytterst specifikt skrivsätt: det är rått och ärligt, tillåts vara fult och skämmigt och handlingen är inte särskilt viktig det är det inre som räknas.
Under odjurspälsen handlar om Signe som hittat på ett alter ego för att kunna chatta med sin crush utan att han ska veta att det är hon. De är grannar i verkligheten, men tjejen Joel chattar med heter Frida och bor i Karlstad. På höstlovet vill Joel att de ska träffas, men det funkar ju inte. Vad ska Signe göra? Och det är inte allt som är jobbigt. Det är också jobbigt mellan Signe och hennes bästis, och sedan träffar hon Manga-Magnus som är äcklig men ändå får det att pirra i henne. Med honom går Signe på nattliga promenader och övernattar i skogen.
Jag ÄLSKAR hur Krantz valt att göra Signe: hon är så otroligt svår att tycka om. Och kanske just därför gör jag det så mycket, för jag är så otroligt trött på bokkaraktärer ingen känner igen sig i, personer som är fantastiska på en massa sätt och kanske har lite rädslor och sådant för att få dem att verka mänskliga - men ändå är hjältar. Signe är ingen hjälte. Signe gör allting fel och så många dumma val men alltså det är ju så en gör, på riktigt. Signes känslor och sexualitet är noll censurerade och sådant är så skönt att läsa om - för klart de flesta av oss har rätt _fula_ känslor och tankar lite nu som då.
Språket är ... som Signe. Lite dystert, rätt metaforiskt, hårt och rätt avskalat. Poetiskt. För vissa kanske det blir för mycket men jag gillar det. Jag gillar också miljöerna Krantz placerar Signe i - mycket natur, mycket väder som sätter stämning. Att det är början av 00-talet och inte nu! Så gillar jag att Under odjurspälsen saknar en vanlig dramaturgisk båge med början, mitt och slut - det bara slutar. Det är varken ett lyckligt eller ett olyckligt slut och en massa saker bara lämnas men det är slut för det. Sådant kan irritera mig - och ärligt gör det nog lite det här med - men jag ser idén med det. Det funkar.
Det här är bra, på en massa olika sätt och jag uppskattar liksom hantverket - det är den sortens bok jag kan tänka mig att skriva någon dag. Ändå saknar den något för att bli en fullpott för mig, kanske är det just att känslorna får ta så mycket plats att det blir rätt lågmält, att nästan ingen annan karaktär än Signe får ta plats, att det mesta bara händer. Men det är en otroligt snygg och känslofylld bok, som jag verkligen tycker folk ska läsa! Allra mest för att det är härligt att läsa om osympatiska personer ibland, tycker jag.
 |
| Foto: Magnus Liam Karlsson |
| Under odjurspälsen | Klara Krantz 2017 | Alfabeta | 285 sidor | 15+ | rec-ex | köp hos: Adlibris, Bokus |
Ge mig arsenik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar