DET HÄR ÄR MITT TUSENDE INLÄGG!!! Omg. Och vad passar väll bättre då än att skriva om the eight story. Årets mest efterlängtade och fruktade "bok".
Det finns flera anledningar till att jag dröjt med att skriva den här recensionen. En är att alla gör det, alla läser den här boken, vem bryr sig om vad jag tillägger till diskussionen? En annan är att vårt exemplar varit utlånat hit och dit så har inte kunnat ta bild. En tredje är att jag inte vet hur jag ska göra det, för mina tankar kring den känns liksom inte helt klara. Men nu bestämde jag mig för att jag vill göra det iallafall, om inte annat så för att jag själv ska ha kvar de här tankarna. Och för att jag inte kan låta bli - jag måste också få skriva om den åttonde berättelsen i Harry Potter-franchisen.
Harry Potter & the Cursed Child vet högst antagligen alla som inte är födda igår vad det är. Så jag tänker inte börja gå in på handling och så. Vill också säga att jag säkert kommer spoila Harry Potter-serien så ni som inte läst den kan skippa det här inlägget oki?
Mitt överhängande omdöme kring det här manuset landar någonstans mellan Å VAD JAG ÄLSKADE ATT LÄSA DEN och men eh, den var ju långt ifrån så fantastisk som böckerna om originaltrion. Det jag gillar mest är hela grejen: vi får återvända till Hogwarts, vi får återse Harry, Ron, Ginny, Draco och Hermione som vuxna, vi får lära känna deras barn och se tillbaka på händelser som skett tidigare. Det blir en kärleksfylld nostagitripp, men inte så mycket mer än det.
Storyn baseras ju väldigt långt på vad som hänt förut och den tillägger inte så mycket nytt. Det är väll här jag blev lite besviken, för det här är ingen ny, mångbottnad historia utan det är någonting som en fanfiction-skribent hade kunnat knåpa ihop. Tyvärr. Jag blev supernostalgisk och vill läsa om Harry Potter och den flammande bägaren prick nu men det blir jag av Harry Potter-videos gjorda av fans på YouTube med. Ville liksom hamna i samma känsla som med originalserien men det händer inte. Myser till fullo med det här känns helt enkelt inte som någonting som påriktigt hör ihop med HP, den känns helt distanserad. (Har ju säkert till viss del att göra med formatet, Rowlings språk är ju en sak för sig.)
Dessutom finns det en himla massa grejer jag inte köper, som (SPOILERALERT TILL ER SOM EJ LÄST THE CURSED CHILD):
- VARFÖR skulle Cedric bli en dödsätare endast pga den där förudmjukelsen? Fattar inte alls. Kan inte se det framför mig - Cedric var ju en good guy hela den tid han var med. Tycker J K Rowling lite smutskastade hans minne där.
- skrattade rakt ut då vi fick veta att Delphi är Bellatrix Lestrange och Voldemorts barn. Yeah sure. Mest orealistiska saken ev-er.
- varför har timeturnersen förstörts? Fattar ej. De har ju fått finnas i all fred förut? Fattar liksom inte varför de blivit ett så stort porblem nu plötsligt ..?
Men det finns ju grejer jag älskar också:
- att Dramione på sätt och vis görs till verklighet genom Scorpius och Rose. Har av någon anledning alltid gillat den fanteorin även om jag ÄLSKAR Ron och Hermione ...
- Scorpius & Malfoy. Malfoy är en karaktär jag alltid haft någon form av hatkärlek förhållande till - han gör ju så många hemska saker men samtidigt skymtar man hundra lager av annat med. Ofta har jag mer tyckt synd om honom än ogillat. Så även här. Hans fru har ju dött, liksom ... Och Scorpius är som en freakin' sol.
- Scenen med Snape <333 Hela tidsresande grejen störde jag mig en del på och tyckte jag var rätt så ologisk. Men den tidsresan då Snape var med var KÄRLEK.
- Grejen med the Trolley witch också ... hahaha. HUR skulle Albus och Scorpius kunna komma av tåget om ingen annan klarat det någonsin? Känner rätt mycket yeah sure för det med.
- att det började ta ont i Harrys ärr fick ju heller aldrig någon riktig förklaring? Var det pga Delphi liksom?
SLUT PÅ SPOILERS
En annan grej jag störde mig på är: var är flickorna? Inte ens Rose fick vara med särskilt mycket, vilket jag tyckte var supertråkigt. Delphi är ju i och för sig flicka och så, men hade gärna sett att åtminstone någon av huvudpersonerna - som jag nu tänker är Harry, Albus och Scorpius - var flicka. För att fortsätta med gnällandet kan jag ju också säga att Ron fick supertråkiga repliker. Eller de är roliga men varför ENDAST roliga? Han säger liksom ingenting av större värde ... det gjorde han väll ändå förr?
Självklart är det ju väldigt mycket formatet som står i vägen för vissa saker med, som att storyn inte har rum att utvecklas utan bara blir ytlig och allting måste gå fort, fort. Det här är ju redan en väldigt lång pjäs, så det fanns ju helt enkelt inte riktigt möjlighet att avancera storyn. De kunde ju heller inte då ha med alla karaktärer en ville - som Teddy, Mrs Weasley och George. Hade SÅ gärna velat få veta något om dem!
Men överlag störde inte manusformatet mig (och jag tänker faktiskt att de flesta grejer jag stör mig på inte kan skyllas på det). Jag tyckte man kunde se allting väldigt tydligt framför sig trots att det främst bestod av dialog, jag gillade hur scenerna beskrevs och jag gillade att läsa på engelska och tänka mig deras röster i huvudet. Om det är någonting Rowling kan så är det ju dialog - även om jag inte tycker att alla karaktärer vi känner från tidigare riktigt håller här.
Men Harry känner jag igen. Jag skulle faktiskt, sorgligt nog, kunna tänka mig att han blev en sådan pappa som han är här. Det gör riktigt ont i mig att läsa om hans och Albus förhållande och hur han blivit påverkad av sitt förflutna. Albus gillade jag, men han blev aldrig riktigt någon fantastisk karaktär som jag älskar och bryr mig mycket om. Det var mest Scorpius isåfall. Och ja! Relationen mellan de två var så fin, så fin.
Fast jag nu gnäller på det ena och det andra är jag ändå glad över att ha läst den här. Det var så himla roligt att återvända till Hogwarts, McGonagall, the golden trio och all magi och Hogwartsexpressen ... <3 Blev väldigt nostalgisk, helt enkelt. Jag kommer dock aldrig tänka på den här som en helt "legit" fortsättning på ... dödsrelikerna utan mer som en alternativ, trots att J K Rowling skrivit till viss del.
Det är nog lite så jag gick in i det hela också, och därför blev jag inte alltför besviken, trots listan av fel. Jag kommer alltid bli hjärtögd av att läsa om dessa, speciellt då det görs såpass bra som det ändå görs här. Och jag skulle oerhört gärna se teatern på riktigt ...
 |
| Photograph: Pal Hansen/Observer New Review |
Fick denna bok i present för några dagar sedan. Och visst kliar det i fingrarna att läsa ^^ Om inte annat för HP nostalgi. De böckerna är en stor del av min barndom. :) Men är lite orolig för vad jag kommer tycka om denna. Har läst rätt många spoilers redan är lite skeptisk mot vissa saker. Gillar ditt inlägg. Tror jag kommer hålla med dig om det mesta :)
SvaraRaderaVar verkligen nostalgiskt att läsa! Ska bli spännande att se vad du tycker sen :)
Radera