Röd drottning

Skype-bokcirkelns första cirkelbok var Röd drottning, nu när vi både läst och diskuterat en helt annan tycker jag tydligen det är dags att skriva om den.

Jag har faktiskt haft väldigt svårt att fånga några konkreta tankar kring den här fantasyaktiga dystopin. För samtidigt som jag inte fann den tråkig eller dålig på något sätt så sticker den liksom inte ut ... den är faktiskt som en mashup av cirka alla dystopier jag läst. Det finns drag av Den unga eliten (inte en dystopi i och för sig) (nyupptäckt förmåga, klassamhället, världen, förmågorna överlag), Hungerspelen (revolt - men det finns ju typ i alla dystopier ehe), Rör mig inte! (språket, förmågorna, revolten, hatet), Enders spel (träningen) ... men egentligen kan jag inte direkt säga att det är DÅLIGT, för blandningen blir faktiskt väldigt bra. Men helt originell är den då rakt inte.

Som ni kanske förstod av det jag skrev här ovanför är Röd drottning, som så många andra dystopier, en historia om en förstörd värld. Silvrarna härskar med järnhand över de röda som lever i fattigdom som slavar under adeln. Av en slump träffar Mare Barrow - en röd - en hovtjänare precis innan sin artonårsdag, alltså dagen då hon skulle skickas till militärtjänst eftersom hon inte har något jobb. Mirakulöst nog fixar han ett jobb till henne på palatset där drottningproven snart ska dra igång.

Så Mare hamnar på slottet som en tjänare, plötsligt en av dem hon förr föraktat. Men om hennes famij får det bra tack vare det, är det värt det. Snart får hon veta att hovet är infiltrerat av en medlemmar i en rebellgrupp och hon är inte sen att ansluta sig till den.

Så händer en annan hemskt viktig sak, som inte direkt är en spoiler om ni läst förlagets handling någonstans men jag lämnar det osagt iallafall, även om det är rätt så uppenbart. Så finns det ett litet triangeldrama också - eller faktiskt nästan kvadratdrama - men konstigt nog är det en av de saker jag tycker känns lite mer originella i den här boken. För det funkar, det känns naturligt. Antagligen för att Mare egentligen inte faller handlöst för någon av dem. Det är överhuvudtaget inte särskilt mycket kärlek, utan mer spioneri och lömska planer. Hursomhelst håller jag på Cal ...

Det händer väldans mycket, det är twist på twist på twist men samtidigt så förutser jag det mesta. När jag väl läste var det väldigt beroendeframkallande och trevligt att läsa. Men ganska rörigt? Tror det delvis är därför jag har svårt att greppa boken - så mycket hände att ingenting hann ta fäste. Det mest bara flimrade förbi. Språket är lätt och rätt så vackert och jag gillar Mare - för hon är varken genomgod eller genomond, hon tar vara på sig SJÄLV. Jag har liiite svårt att sympatisera med henne ibland men jag hejar på henne iallafall. På slutet kan jag tycka att hon blev lite väl stor på sig, men hon är komplex. Det är ju bra. Och såklaaaart jag föll för Cal - NÄR faller jag inte för de där perfekta men ack så ouppnåeliga hjärtekrossarna?!?

På tal om karaktärer tycker jag det är väldigt intressant att läsa om deras lömska planer och manipulation. VEM är de sist och slutligen trogna? VAD spelar roll - blod, kärlek, agenda ..? Samtidigt som de medel de använder sig av är väldigt extrema känns det realistiskt, de har sina anledningar, typ. Flera karaktärer känns helt igenom elaka - men antagligen finns det ju en anledning, tänker jag.

Världen får man faktiskt inte veta vidare mycket om. Det är ett litet minus, men samtidigt känner jag att vi kommer få veta varför allting är som det är efterhand - det kommer ju ändå tre böcker till. Så personligen hade jag inte så stora problem med att det saknades bakgrundshistoria, men jag ser att det är en liten brist. Jag tycker dock att Mare inte heller visste särskilt mycket om varför världen var som den var, så vi kommer kanske få veta det tillsammans med henne då ..? (Men miljöerna man FÅR läsa om - ÅH! Älskar slottmiljöer. Smälter av sådant.)

En sak som överraskade mig är hur himla blodig Röd drottning faktiskt är (men gud - jag borde ju ha fattat det med den titeln!). Fingrar skärs av och folk dör lite hela tiden. Man har ingen aning om vem man kan lita på och det känns lite som om varken rebellgruppen eöer silvrarna har helt rätt världsbild ... Som någon annan bokbloggare också sa - det känns faktiskt (för en gångs skull) som att den goda sidan kommer få det riktigt svårt (vem nu sen de goda ens är ..?) att vinna! Och visst vore det ändå intressant om de INTE gjorde det?

Summan av kardemumman: riktigt riktigt bra. Jag kan ärligt talat inte riktigt förstå hajpen då den inte var särskilt SPECIELL men det hindrar ju inte mig från att tycka om att läsa den. Väldigt mycket. Nu hoppas jag bara att braigheten höjs minst en nivå uppåt till bok två, så är jag nöjd!

Foto: Stephanie Girdard

| Röd drottning orig. Red Queen | Victoria Aveyard 2015 övers. Katarina Falk | Modernista | 378 sidor | 15+ | Tack så hemskt mycket för den spännande boken, Modernista! | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Nu är det här en sådan bok jag bara MÅSTE få skriva lite spoilers om, så läs inte det här nedanför om du inte läst boken!

• Twisten på slutet - jag lyckades spoila den för mig själv genom att kika på sista sidan ... eh. Ärligt talat blev jag inte så överraskad. Jag litade aldrig riktigt på Maven. Iallafall inte efter att ha vslöjat honom xD Och är det bara jag eller böt han inte rätt så plötsligt sida?!?
• Julius är superfin hoppas inte han är död :((( Har faktiskt en liten känsla av att han inte är det ..? :S
• Bara jag som tycker Kilorn är SÅ Jacob ..? xDDD (Från Twilight) Bästa vännen som blir hopplöst förälskad ni vet ...
• Tycker att de kom för enkelt undan på slutet - jag trodde att Mare skulle kunna använda sin kraft trots att Arren dämpade eftersom hon kan skapa den själv. Hon BEHÖVER ju inte få den från omgivningen. Jag var typ säker på att det var så de skulle rädda sig, annars såg det ju rätt så mörkt ut ... För överleva skulle de ju ;D)

Om du vill kommentera någon av spoilersena (HUR ska man böja det???), gör det mer än gärna! Men varna vänligen för spoilers innan.