Harry Potter och den flammande bägaren

Nu börjar det faktiskt vara ett tag sedan jag läste om denna över 700 sidor långa bok. Lite vill jag ju kommentera och fundera för det. Så: flum kommer lastat om fjärde delen i bästaste serien som ngonsin funnit och kommer finnas!

 

Om du inte läst boken/sett filmen rekommenderar jag att du slutar här, för jag är så insatt i det här så inser nog inte själv så bra när jag spoilar ...

 Än en gång blir jag förvånad över hur himla fort Harry Potter går att läsa - den är 700 sidor for someone´s sake! men snabbt som vinden går det för det, och bra och underbart roligt är det.

Att läsa Harry Potter känns för mig som att komma hem. Allting är så himla hemvant, ändå uppskattar jag allting mer och mer varje gång. Harry Potter är berättelser som fungerar i de flesta åldrar, samtidigt tror jag att man uppskattar det mer som äldre om man älskat det som yngre - då är det varm och uråldrig kärlek liksom.

 

Harry Potter och den flammande bägaren anser nog många vara den bok där Harry och gänget "växer upp". I filmen kan man nästan precis peka på scenen där Hermione stiger ner för trappan till julbalen och konstatera att då, då växer de upp. Då är de inte barn mer, då byts leken ut, blir djupare, mer allvarlig. Jag lider något otroligt med Ron i den scenen, samtidigt som jag småler lite åt hur fånigt det är. Men ack, så charmigt! Det är Ron och Hermione för mig för alltid oavsett vad Rowling själv säger om att de egentligen inte hade passat ihop sist och slutligen ... (<--- DO NOT cklick on that link om du inte vill få det hjärta atampat sönder och samman (so why the heck länkar jag? Gud vet.))

 

Rowlings språk är underbart, det vet vi alla, och jag faller in i hennes värld lättare än jag somnar. Men samtidigt kändes den här boken inte riktigt lika fantastisk som den föregående jag läste, Harry Potter och fången från Azkaban? Javisst är den bra, men jag känner liksom inte lika mycket, helt enkelt. Och jag saknar Quidditch, jag hör till den skaran som faktiskt njuter av spelscenerna. Så gillar jag ju kanske inte heller det här med Krum och Hermione sååå himla mycket ...

Ja förresten! Som med trean, så kollade jag också på filmen strax efteråt. Såklart är ju boken bättre, men Harry Potter and the Goblet of Fire tycker jag hör till en av de bästa filmerna. För på film älskar jag trekampstemat! (Jaja, jag gör ju det i boken också, men där så har det att göra med vissa saker som jag ogillar att saknar/finns med så ja ... blir råddigt det här.) Men labyrinten tycker jag är myyyycket roligare i boken och i boken märks också Hermiones och Krums relation mycket mer. I filmen är det mer ögonkast och så ...

 

Något jag faktiskt inte märkt innan (kalla mig en dålig HP-nörd om du vill, men jag märker ju nu!) är att Ludo Bagman helt saknas i filmen?! Han tycker jag medför mycket i boken, eller har iallafall del i mycket, så tycker det är en ganska stor karaktär att ta bort ... Tvillingarna Weasley är helt underbara, och scenen där någon av dem (eh?) frågar Angelina om hon vill bli hans dejt till balen tycker jag är såååå braaa. <3

 

Jag älskar Harry Potter. Harry Potter är den bästa serie som någonsin har skrivits tro inget annat oavsett vad jag skriver! Jag älskar dem alla så mycket och jag har så mycket kärlek till den här världen så jag skulle kunna skriva en hel blogg om det. Eller kanske inte, skulle nog bli lite enformigt i längden.

Förresten! Jag är på skriftskoleläger det här veckoslutet så därav spartansk (om ens någon) uppdatering. Vet att det varit det hela veckan, men iallafall ... har ju en ursäkt nu liksom.