Stand by Me - Höstgärning

Jag såg Stand by Me, filmatiseringen på Stephen Kings längre novell The Body/Höstgärning i maj i år och blev golvad. Hade verkligen inte väntat mig det när jag hittade den på Netflix och tänkte att den kanske kunde funka för hela familjen. Det gjorde den - jag tror att alla njöt. Fast kanske ändå allra mest jag.

Så det blev som med The Notebook, en film som jag - om någon missat det - också blev besatt av och därför var tvungen att läsa bokversionen av. I det fallet blev jag väldigt, väldigt besviken på boken (tänkte så sent som idag på att det antagligen berodde på att det är en sådan stor skillnad på KÄNSLAN de olika medierna väljer att förmedla - i filmen är det romantiskt och hjärtskärande vackert medan det mest är platt och sexigt i boken. Vilket känns helt fel.). Vilket inte alls var fallet den här gången - jag älskade vart enda ord av den ca 70 sidor långa texten.

Stand by Me/The Body/Höstgärning handlar alltså om ett kompisgäng 12-åringar som beger sig ut på vandring. Vern råkade ligga under terassen då hans bror kom tillbaka med en kompis från en körtur. I panik pratade de två killarna om en ung pojke de sett ligga nära järnvägen. Död. Så snart Verns bror försvunnit från synhåll springar han till trädkojan och beättar för de andra och det blir en sorts besatthet för dem att hitta pojken.

Det här är inte någon spökhistoria, som Kings böcker brukar vara. Den har onekligen vissa scener som är lite kusliga, men främst är det en uppväxtskildring, skildrad ur den vuxna Gordies ögon. Den är till viss del självbiografisk, men av det jag fick fram när jag googlade vet jag inte till hur stor del. Gordie skriver - så det stämmer ju åtminstone in - sedan så tror jag den här grejen med kroppen är en sak King tagit inspiration till från sin egen barndom, men inte upplevt just på det här sättet.

Då jag läser Höstgärning, får jag samma känsla som då jag såg filmen. En lite melankolisk känsla, men också kärleksfylld och äventyrslysten. Pojkarna har en hel del djupa konversationer med varandra, men det känns aldrig krystat. Det känns rätt och fint och verkligt där de går i skogen och funderar på var de ska börja i college.

I filmen är färgerna, miljön och skådespelarinsatserna något av det mesta, medan delarna som inte kom med där, eller ändrats på lite, är de som gör novellen till en pärla. Jag älskar Gordies korta historier vi får läsa emellanåt, som är oerhört brutala och som jag inte alltid förstår, men som är väldigt intressanta. Jag älskar språket - och tror att det är ännu bättre i original.

Relationen karaktärerna har till varandra älskar jag också. Den är skildrad med sådan kärlek och sådan ärlighet att en inte kan låta bli att falla för dessa udda personer. De kommer alla från familjer som är trasiga på olika sätt och har alla sina egenheter - Teddy är inte rädd för något och utmanar döden jämt och ständigt. Chris är misstrodd av alla, bara för att hans familj har dåligt rykte om sig. Vern har en jobbig bror och är lite feg, men samtidigt vill han gärna vara med. Gordie ... Gordie har en död storebror har inte kände särskilt bra och som alla tycker var så mycket bättre än honom. Hemma är han nästan osynlig och hans föräldrar har helt och hålelt tappat gnistan. Hur Gordies relation och tankar kring sin bror skildrar fastnar jag också för - det är så himla hjärtskärande hur motstridiga känslor han har inom sig och jag tror verkligen på det.

Men de har varandra och det är inte så lite. För det är ju verkligen karaktärerna som för storyn framåt, med sina små äventyr och samtal om allt och inget. Ja, River Phoenix i rollen som Chris Chambers stal lite av mitt hjärta. En så himla fin karaktär, en så himla fin insats av en så ung skådespelare. (Men rätt så erfaren var han ju ...)

Det är svårt att med ord och meningar försöka förklara vad det är jag fastnar för i den här historien som egentligen bara handlar om en vandring på två dagar. Det blir helt enkelt briljant med kombinationen av att hitta den döda kroppen, pojken i deras ålder som varit försvunnen och de hela tiden pratar om på radio, funderingarna kring vad som kommer hända då de byter skola - kommer de fortfarande förbli vänner? -, hotet av storebrorsorna som kan hinna före till kroppen, om de vill och Gordies korta berättelser. Dessutom vill jag citera cirka allt de säger och hänga upp på väggen.

Höstgärning (ugh - gillar verkligen inte den svenska titeln) är inte lång, men den rymmer så mycket. På Goodreads skriver de att den är något av det bästa King skrivit, och det kan jag inte svara på för jag har inte läst något annat. Jag kan bara säga att Carrie, Det och Jurtjyrkogården måste vara hiskeligt bra böcker om de övervinner det här.

Och så verkar jag ju falla för den här tidsperioden - 1960-talet - om och om igen.

| Ingår i novellsamlingen Årstider orig. Different Seasons | Stephen King 1982 övers. Jimmy Hofsö & Mårten Edlund i version från 2015 | ca 70 sidor (om jag minns rätt ... kan ha varit 140 haha) | 15+ (är kluven. De är ju 12. Men jag betvivlar att jag hade gillat den lika mycket som 13-åring. Trots att jag tycker jag är precis likadan nu som då.) | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |