2 x Maria Gripe

Jag har läst två böcker skrivna av Maria Gripe! Var så väldigt nyfiken på vem denna omtalade författarinna var - nu har jag äntligen skrivit vad jag tycker!

Den första jag läste heter Glasblåsarns barn och blev utgiven första gången 1964 med illustartioner av Harald Gripe. Glasblåsarns barn är berättelsen om syskonen Klas och Klara som blir bortrövade på en marknad och tvingas leva ett eländigt liv hos Härskaren och Härskarinnan i deras stenslott.

Glasblåsarns barn är en väldigt mörk berättelse, där alla är fattiga och de godhjärtade ständigt har otur. Egentligen är det nog en väldigt bra bok, med alla ingredienser en saga ska ha - hjälten som verkar i skymundan, en vis korp, en ledare som verkar fel i sin blindhet, elakheten själv och så de godhjärtade, hårt jobbande föräldrarna. Språket är gammalmodigt - såklart - men också tidlöst och enkelt. Det skapar en kvav, dimmig stämning kring varenda scen. Vissa saker är väldigt flummiga men också sådana att de går att diskutera: hur hänger det här ihop? Varför händer det här? Vad står Härskarinnan för, vem är Flaxa?

Den trolska stämningen förhöjs av namn som Glömminneån och Flaxa Mildväder och det är det här jag gillar mest - allt får vara precis lagom skruvat och ologiskt, samtidigt som mycket egentligen bara är diffusa saker i verkligheten förkroppsligade. Glasblåsarns barn är en väldigt klassisk, egentligen rätt enkel, saga som Maria Gripe berättar på ett mästerligt sätt, med känsla för barnen. Jag gillade den inte supermycket då jag läste - takten är inte särskilt rapp och jag bryr mig inte så mycket om personerna. Nu i efterhand känns den dock väldigt vacker och tidlös och jag tänker att det nog finns mycket att begrunda och analysera. Samtidigt undrar jag: är det här verkligen en berättelse för barn? Men det är väll lite det som är grejen, den funkar på så många nivåer.

Pappa Pellerins dotter är från 1963 och även den är illustrerad av Harald Gripe. Loella skiljs från sina småbröder och måste bo på barnhem medan hennes mamma söker lyckan i Amerika. Loella har alltid drömt om sin pappa, som blev tvungen att lämna henne och är precis som hon, som kanske är sjökapten. På barnhemmet och i skola är tanken på honom det enda som håller henne uppe, hon hittar på berättelser om honom, säger att han skriver brev från alla världens hörn och tecknar ett farsdagskort till honom, köper en julklapp. Loella hatar att bo i stan, där alla går förbi varann utan att egentligen se, men mitt i eländet finns plötsligt en oväntad vänskap.

Efter att ha läst två verk av Gripe tycker jag mig kunna säga detta: 1. hon skriver väldigt olika berättelser 2. de är oftast rätt klassiska, med elände i början och lyckligt slut 3. människorna är det viktigaste. Speciellt trean gäller för Pappa Pellerins dotter - det är relationerna och Loellas tankar och känslor kring andra personer som är viktga, handlingen står förövrigt ganska långt stilla. Jag har lite svårt för Loella som person, och blir ganska irriterar när saker börjar gå över styr, men jag uppskattar också att det är den här sortens person Gripe skriver om och inte någon tråkig, perfekt människa.

Ibland är det svårt att hänga med i dialekten som speciellt finns i breven, men det är inte så farligt och egentligen mest intressant eftersom det ger berättelsen mer dimension. Förövrigt är språket mindre trolskt i denna än i Glasblåsarns barn och mer typ, torrt? Rätt så rakt på sak liksom, som Loella. Jag älskar hur Loella jämför staden och landet och hur jag får veta hur livet var i Sverige för typ 60 år sedan. Jag älskar relationen som sakta byggs upp mellan Loella och hennes rumskamrat och den som redan finns till tant Adina och småbröderna.

Pappa Pellerins dotter är till stor del väldigt väldigt mörk och dyster, men ljusglimtarna finns och de är desto finare. Varken denna eller Glasblåsarns barn är något jag är megaimponerad av eller kommer minnas för alltid, men jag är glad att ha läst och kommer nog läsa fler titlar av Maria Gripe ändå. Tror fortfarande att någon av hennes berättelser kan trollbinda mig som de trollbundit andra.

Förresten: dessa nyutgåvor som Modernista ger ut är sjukt fina och lyxiga, perfekta presenter tänker jag! Går att köpa till precis vem som helst också.

| Glasblåsarns barn | text: Maria Gripe bild: Harald Gripe 1964 | Modernista 2016 | 151 sidor | 6+ | rec-ex | köp hos: Adlibris, Bokus |

| Pappa Pellerins dotter | text: Maria Gripe bild: Harald Gripe 1963 | Modernista 2016 | 187 sidor | 9+ | rec-ex | köp hos: Adlibris, Bokus |