De där som får mig att känna mig lite mindre ensam

Som jag skrev innan, så är det kvinnodygn på gång. Nu är det min tur. Jag har valt att skriva om både fiktiva och verkliga - och de flesta känner ni absolut igen.

Illustartion:  Jim Kay

Hon kommer nog alltid vara den största. Besserwissern med yvigt hår och stora, välskötta framtänder; Hermione Granger. Jag är säker på att hon kommer nämnas i andra bloggars inlägg, för många av oss bokläsare kan nog känna igen oss i hennes läsintresse. Men det är ju kanske inte bara det att man känner igen sig som gör henne till en förebild; det är mer det där att hon får mig att känna mig mindre ensam. Dessutom är hon en lojal och omtänksam vän, modig och tuff. Jag känner igen mig i besserwissern, utanförskapet i början, faktiskt i de flesta känslor och skeden hon går igenom i bokserien. Om jag var tvingades välja bara en, skulle det vara Hermione. Hon kommer alltid, alltid finnas i mitt hjärta. Hon hjälper mig inse att man kan vara coolast trots att man är lite allvetande ibland, man kan vara en fantastisk vän trots att man älskar att sjunka in i böckernas värld, då när det känns som om jag är alltför annorlunda och borta från omvärlden.



 Personen som fick äran att spela henne på bioduken, är också en stor förebild för mig. Under det senaste året växte hon till en ännu större.

Med sitt tal för #heforshe växte Emma Watson upp i mina ögon. Hon var en fantastisk Hermione och en perfekt Sam i The Perks of Being a Wallflower för två år sedan. Hon är så bra att jag inte vet vart jag ska ta vägen och det kommer alltid vara en önskan för mig att någon dag kunna göra saker hon gör.

 

Nu blir det väll ganska naturligt att gå över till den enda författare jag tänker ha med. Kvinnan som på en tågresa skrev de allra första orden till det som skulle bli att mästerverk jag aldrig kommer släppa taget om; Joanne Kathleen Rowling (eller Joanne Murray, om man så vill). Hon skapade något extraordinärt och alldeles fantastiskt. Hon skapade böckerna jag kan återvända till om och om igen och ändå sakna. Det är min dröm och önskan att någon gång kunna skapa något ens lite så bra. Jag vet att det aldrig kommer lyckas - iallafall jag kommer inte känna så starkt för det som för böckerna om Harry Potter. (Eller? Kanske jag till och med känner mer för dem - om det blir något, vill säga - eftersom de är mina egna skapelser? *okej off topic*)

Jag tycker om Harry Potter så mycket så det gör ont, och jag kommer vara dess skapare evigt tacksam.

 

Förutom Hermione, så finns det faktiskt andra fiktiva kvinnor/flickor jag kan återvända till gång på gång, och som på något vis får mig att känna mig mindre ensam.

 

Lennie med all sin sorg och vilsenhet och sina kreativa ambitioner. Som växer så mycket i den lilla roman vi får läsa om henne och som jag känner igen mig i på många sätt. Som övervinner allt.

Alicia som är överkaxig, översjälvsäker men som ändå inte har en så himla bra självkänsla, känner jag. Som också växer genom boken, som är vilsen och färgglad och ytterst ordinär. Och hennes mormor, som jag älskar nästan lika mycket som Alicia gör.

Och så finns de där flickorna Moni Nilsson skrivit om. Semlan och Malin som är varandras raka motsatser men som jag ändå känner igen mig i så mycket. De är båda mina förebilder på olika sätt. Båda för att de är sig själva.

 

Och så finns min mamma, orsaken att jag lever. Som är så smart och fin och bra och som alltid alltid finns där trots att jag kan vara riktigt otrevlig. Till just henne. Som jag ju älskar mest, egentligen. Som tröstar och peppar och stöder och förstår. Jag älskar dig.

 

Det finns fler. Min syster, till exempel, för hon är så cool och snäll och bra så jag förstår inte hur hon orkar. Haha. Så finns det skådespelerskor; Anne Hathaway, Jennifer Lawrence, Shailene Woodley. Det finns otroligt många coola kvinnor i den här världen. Och i böckerna, för den delen. De är alla värda all den kärlek de kan få: inte idag, alla dagar.

*de har alla kort hår haha*

Lite samma tema har jag skrivit om här.

Nästa inlägg i stafetten hittas hos Endast E-böcker.