Världarna jag lever i: Malin + Rasmus = sant

Nu önskar vi att jag klarar av att skriva den här recensionen utan att bryta ihop. Får se hur det går.

Varning för lång recension, så för att göra en lång historia kort, one word: perfection. Om du inte vill bli spoilad för något som händer i Klassresan (länk på min recension, men ärligt gillar jag inte den recensionen, den är ju bara något blaj. För jag älskar den boken. Hade jag glömt det kanske?!) så ta för guds skull och läs den NU och läs sen den här. SNÄÄÄÄÄÄÄÄLLLLLLLAAAAAA?????!!

Den passar allra bäst såndärna små trettonåringar (ehm...uups fjorton, men jag tänker mig som en trettonåring, okej?) som jag. Klassresan passar tolvåringar bäst, men för att man ska få ut det mesta av den här tycker jag att man ska vara 13. Eller äldre, för då kan man också känna igen sig. Men vet inte om de där som är typ femton skulle gilla den så mycket då den kanske kan kännas barnslig, men i vuxen ålder tror jag igen man kan uppskatta den. Äsch, vad vet jag. Bra litteratur borde man ju uppskatta i alla åldrar, eller hur? Så vad sitter jag då här och babblar för?!

Som de som läst min blogg en längre tid borde veta så älskar jag det mesta Moni skriver. Iallafall det jag hittills läst. (Har undvikit Tsatsiki, känns som att jag kanske inte skulle gilla dem så mycket ... men allteftersom jag läst mer av henne så börjar jag tro att jag verkligen kunde gilla precis allt hon skriver (och Tsatsiki har dykt upp i hennes andra böcker - han verkar kul!), verkligen.)

Jag läste Klassresan för lite på ett år sen och blev helt kär. Jag tyckte den var underbar! Hade verkligen inte förväntat mig det, så överraskningen och glädjen var total när den var så bra. Och igenkänningen hundra.

I Malin + Rasmus = sant får vi träffa alla från Klassresan igen, men nu har de börjat sjuan. Klassresan slutade typ med orden "och om vi aldrig haft den hade det hemska aldrig hänt" eller nåt i den stilen. Så jag antog att det fanns en fortsättning, men hittade ingen. Efter några månader hittade jag dock fortsättningen, och lyckan var total när jag såg att både Klassresan och uppföljaren skulle komma ut i nyutgåva i pocket. Då ville jag ju genast köpa båda två, men gjorde inte. Så tillslut i år i samband med bokrean köpte jag Malin + Rasmus = sant. Igår började jag och igår läste jag ut den. Nu är jag fullständigt slagen i spillror.

Som Klassresans slut hänvisar till så är det som händer i slutet av Malin+Rasmus hemskt. Men det som händer före är:

Det är sommar och både Malin och Rasmus längtar efter varandra men har ingen kontakt. Rasmus börjar strula med en tjej och Malin träffar en kille på landet. När de börjar sjuan hänger de med helt olika gäng och det dröjer ända till Lucia innan de hittar varandra igen. Och så händer en massa saker, både underbara och hemska. Och en av de där hemska sakerna tänkta jag skulle vara det hemska. Men det var det inte, för det hemska är tusen gånger värre. Det krossade mitt jävla hjärta.

Alltså jag kan faktiskt tydligen inte börja från någon annan ända än slutet. För slutet tog nästan livet av mig. De tjugo sista sidorna satt jag och storbölade. Alltså jag har aldrig - ALDRIG - gråtit så till en bok. Alla vet att Harry Potter och dödsrelikerna och TFioS är sorgliga böcker, men inte ens till dem grät jag så mycket. Och jag älskar dem båda, så jag borde ha gråtit, men det gjorde jag inte.

Jag önskar faktiskt nästan att jag inte hade läst slutet. Att jag när det sjuka hände hade stängt boken och fantiserat ihop ett eget sagoslut. Men det gjorde jag inte. Och det kommer ta evigheter innan jag slutar tänka på slutet som leder till tårar lika ofta. Hatar slutet. VARFÖR?!?!

Men resten av boken. (Eller ja, slutet också, även om det är förbannat hemskt och sorgligt.) Så älskar jag. Jag älskar verkligen precis allt med den. Språket är så sjukt himla underbart att jag dör lite av avundsjuka. Och handlingen. Älskar hur ärligt Moni berättar, älskar allt som tas upp, så himla bra.

Det som säkert gör att jag verkligen älskar Monis böcker är nog att huvudpersonerna är i samma ålder som jag (Iallafall i Semlan & Gordon och denna. Varför tog Semlan & Gordon slut?!) och jag känner igen mig så mycket att det gör ont. Är väl därför jag blir så berörd också, för att det känns så nära.

Jag har sagt det förut men säger det igen - hon skriver så rätt. Så precis som det verkligen är. Inga förskönanden här inte. Så ärligt. Även om vissa av sakerna känns rätt avlägsna, och nästan ingen av karaktärerna är sådär svag, sådär som jag tycker att jag är ibland ... Monis karaktärer är mina idoler. Största någonsin.

Malin är en helt ... fantastisk karaktär. Man förstår henne så himla bra. Hennes motstridiga känslor, vilsenhet, självsäkerhet ... alltså jag kan sympatisera med precis allt hon gör. Typ. Sen gillar jag Adam, Malins storebror, han känns så underbart storebrorig! Och Knutte. Han lackar naglarna och är med i skolans feministgrupp. Han påminner om Gordon, eller jag antar att Gordon påminner om Knutte då denna kom innan. Så jag antar att Moni hade Knutte i tankarna när hon kom på Gordon ... Knutte är alltså en av pojkarna från gamla klassen som också går på Malins nya och Malin blir bästis med. Emelie och Almaz är Malins två närmaste tjejvänner som jag ser det och jag gillar båda. Malin hänger iallafall mycket med dem, Almaz tror på änglar och är vacker medan Emelie fortsätter vara "olyckligt" kär i Elliot.

Rasmus gillar jag bara mer och mer. Han är nog nästan den finaste karaktär jag nånsin läst om. Han är helt upp över öronen förälskad i Malin, men vågar inte riktigt visa det då de hör till helt olika gäng - han till de coola och hon till nördarna eller de osynliga, de snälla. Rasmus är då istället med tjejen han strulade med på sommaren, Elin på åttan. För att hon är sexig och då får han ligga - och att se Rasmus med henne krossar Malins hjärta.

Jag älskar att återse alla från Klassresan! De är alla så fina och speciella. Jag älskar hur de utväcklas i den nya skolan; hittar nya vänner, gäng, osv. Moni beskriver allting helt enkelt så klockrent!

Deras kärlekshistoria är egentligen så simpel, men så underbar! Jag älskar den, den är så så fin! Hur de båda älskar den andra något otroligt, men hur de har svårt att våga. Och hur det slutar. Jag hatar det. Jag hatar det SPOILER FÖR DEM SOM INTE LÄST TFioS (Förr eller senare exploderar jag) och denna! Markera för att läsa tusen gånger så mycket som jag hatar att Augustus dör. Jag vet att det är dumt att jag tycker så, men alltså, hon skulle ju också dö, och de var äldre, och på nåt vis känns deras tid tillsammans längre än Malin och Rasmus! Och jag hatar sättet han dör på, så jävla tragiskt. Så himla onödigt, jävla satans Oscar, jävla satans pedo som lurade honom, jävla satans Rasmus! SLUT PÅ SPOILERN. Snälla gör en film av den här! Snälla? En Eva & Adam lik, en underbar svensk!

Prologen och epilogen. Jag vet ju att Moni faktiskt hittar sina historier i verkligheten. Så var allt det där sant?! Slutet läste jag på Monis sida att då när hon skrev boken hade SPOILER FÖR ER SOM INTE LÄST M&R markera för att läsa en pojke i Malin och Rasmus ålder just dött på det sättet, att hon var tvungen att skriva om det. SLUT PÅ SPOILERN. Jag dör, jag hatar, jag älskar.

För det här är verkligen en av de bästa böckerna jag läst på länge. Jag älskar (och hatar!!!) den av hela mitt hjärta. För språket. Karaktärerna. Handlingen. Precis ALLT.

Ps. Sen tar den också upp det där med relationen till familjen i tonåren, och det tycker jag var bra, fint.

Malin + Rasmus = sant av Moni Nilsson

först utgiven 2003, nyutgåva 2013 på Natur&Kultur

221 sidor

Och genren tänker jag börja skippa, för jag är dålig på sånt, taggar bara möjligtvis med några "genren" jag tycker passar...