Av Lauren Oliver
Översättare: Helena Ridelberg
Serie: Delirium-trilogin #2
Originaltitel: Pandemonium
Förlag: Bonnier Carlsen
Genre: Kärlek, Dystopi, Familjen
Ålder (enligt mig): 12+
Sidantal: 387
Övrigt: Rec-ex från Bonnier Carlsen, tack så väldigt mycket!
Spoilervarning för handlingen om man inte läst Delirium, men mitt omdöme borde gå att läsa!
Handling (adlibris): Hon offrade allt för kärleken. Nu har hon förlorat den för alltid.
Lena ger sig av på en livsfarlig resa genom Vildmarken, till den växande motståndsrörelsens fäste. Samtidigt som det börjar viskas om revolution dras Lena in i ett livsfarlig spel. Här är äntligen den gastkramande uppföljaren till "Delirium". Den gamla Lena är död. Hon lämnades kvar med Alex blodiga kropp bakom en mur av eld och rök, när de tillsammans försökte fly till vildmarken. Den nya Lena lever från dag till dag. I Vildmarken finns inget förflutet. Det enda som spelar någon roll är nuet, och vad som kommer att hända i framtiden. Och i framtiden finns en möjlighet att motarbeta regimen. I framtiden finns hopp. Den andra delen i Lauren Olivers dystopiska trilogi tar vid direkt efter den dramatiska upplösningen i "Delirium". Lenas uppvaknande till sanningen bakom den värld hon levde i var bara början.
Mitt omdöme: Jag tänkte att jag skulle börja från slutet. Eller borde jag börja från början? Gå igenom mina iakttagelser bit för bit? Kanske det. Men när jag kommer till slutet så...
När jag öppnade boken var jag lite rädd. Jag mindes att jag tyckt att Delirium var seg och tråkig. Men när jag väl började läsa blev jag istället positivt överraskad. Genast! För den var inte alls seg och gick lätt att läsa. Jag gillade genast språket och karaktärerna och det gjorde inte så mycket att jag inte mindes just nåt från ettan. Men slutet mindes jag, och det var ju tur. Och det mesta andra började jag minnas medan jag läste.
Boken är skriven så att varannat kapitel är liksom "nutid" och vartannat "dåtid", men dåtiden är den tid som är mellan Delirium och Pandemonium egentligen. I dåtiden befinner sig Lena i vildmarken, och i nutiden innanför gränserna. Detta var väldigt förvirrande men höjde spänningen och nyfikenheten mycket då jag ville veta hur hon hamnat innanför gränsen plötsligt. Läsningen gick också mycket snabbare framåt på grund av det (kan jag tänka mig iallafall) då det alltid var nåt spännande på gång antingen innanför stängslet eller i vildmarken, och man läste ju liksom dubbelt så mycket för att komma till fortsättningen. Okej, vet inte om ni fattade nåt nu, det blev väldigt virrig förklaring men nåt kanske ni fattar?
Jag gillade både dåtiden och nutiden, dock kanske nutiden lite mer, där hände det liksom mer, eller jag vet inte...näe, jag gillar nog båda lika mycket!
Karaktärerna gillar jag väldigt mycket, Raven och Julian är nog favoriterna. Men karaktärerna är ändå inte det bästa med boken, de sticker liksom inte ut. Men språket. Språket! Jag vet faktiskt inte varför jag egentligen älskar det så mycket. Det är sådär på pricken rätt mängd detaljerat och otroligt vackert. Det tar tag i mig och släpper mig inte. Helt perfekt, helt enkelt. Och jag tror att det är berättarsättet jag gillar bäst med boken. Men jag gillar historien också. Och hela freakin' paketet! Jag vet inte varför jag gillar den så mycket, men min lillasyster fick iallafall stå ut med att jag hela tiden utbrast saker som "Pandemonium är SÅ bra! Jag tror faktiskt att den är bättre än Delirium" och som svar fick jag: "Du tyckte att Delirium var JÄTTEbra" och jag liksom bara: "Jaha? Gjorde jag?" men det gjorde jag då tydligen. Minns man liksom bara det dåliga?! För alltså, jag gillar den här boken.
Handlingen i Pandemonium kändes sådär. Det hände liksom inte så mycket. Det gick faktiskt rätt långsamt framåt (även om det kunde vara väldigt spännande också) och enligt mig kunde det bra ha varit a lot more love med i bilden. Det var liksom en sån där typisk mellanbok känns det som, det som hände leder liksom bara till nåt större. Och vad det är får vi antagligen veta i den sista delen.
Och nu tycker jag att jag är framme vid slutet. För slutet är bäst. Eller sämst. Det vill säga, det allra sista ordet är bäst. För det ändrar meningen med hela boken. Så ja, man kunde ju kalla det för det där som allt ledde till. Jag tror att det nog är en cliffhanger, för en cliffhanger är väl så att nåt händer och man vill veta vad som händer efter det? Men ååå vad jag hatar den cliffhangern! Faktaiskt mer än jag hatar den som fanns i ettan. Jag sov över hos mommo när jag läste slut den, och när jag läst det där sista ordet, herregud jag blev helt hysterisk! Jag började liksom sparka i sängen och mommo kom rusande och frågade vad det var. Och jag sa att jag läst slut boken och att den slutade helt dumt och ge mig sista delen NU! Nä, men allvarligt. Jag blev hysterisk när jag läst den. Men jag hade faktiskt tänkt att nåt liknande kunde hända. (UNIVERSUMS STÖRSTA SPOILER, så sluta läsa NU om du inte läst Pandemonium!! Markera för att läsa) För jag var aldrig riktigt säker på att Alex faktiskt dött i slutet av Delirium, jag hade tänkt att det kunde vara så att han bara blivit bortförd. Och just när jag börjat gilla Julian så var han tvungen att komma och förstöra allt. Så ja, det blev ju ännu ett dystopiskt triangeldrama (såsom i Hungerspelen, Juliette-trilogin, Matchad-trilogin...) (SLUT PÅ SPOILERN PUUUNKT)
Men jag gillade. Himla mycket. Älskade! En nygammal favorit! Och snääälla Bonnier Carlsen, jag kan väl få Rekviem som recensionsexemplar också? Jag dööör här i väntan på den!
Och jag älskade även om det mest kändes som en mellanbok, vad säger inte det? Och herregud, man får läsa om Hana i Rekviem! *dör* Saknat henne!
Fint citat:
"Sorg är som att sjunka, som att bli begravd. Jag befinner mig i vatten med samma gulbruna färg som uppsparkad jord. Varje andetag kväver mig. Det finns ingenting att hålla fast vid, inga sidoväggar, inga sätt att mödosamt dra sig upp. Jag har inget annat val än att släppa taget.
Släppa taget. Känna tyngden runt omkring, känna hur lungorna pressas ihop, det långsamma, svaga trycket. Sjunka allt djupare. Det finns ingenting förutom botten. Det finns ingenting förutom smak av metall och ekon av sådant som är gammalt, och dagar som liknar mörker."
(Jag sa ju att språket är vackert. Sjukt vackert.)
Favoritkaraktär/er:
Julian, Raven, Lena
.jpg)
.jpg)
