The Carrie Diaries

Av Candace Bushnell
Översättare: Ylva Kempe
Originaltitel: The Carrie diaries
Förlag: Rabén & Sjögren
Sidantal: 395
Genre: Kärlek, Livet, Verklighet, Feel good
Ålder: 13+

Handling: (adlibris) Möt världens mest kända Carrie som tonåring. Hennes uppväxt har hittills varit ett stort frågetecken. Nu får vi äntligen veta allt!

The Carrie Diaries är den första boken av två om Carrie Bradshaw, känd för miljoner människor som huvudpersonen i Sex and the City. Carrie - en småstadstjej som längtar till New York - ska just börja andra året på high school. Tills nu har hon varit supertajt med sina tjejkompisar, men så gör Sebastian Kydd entré och allt ställs på ända.

Med karaktärer som sätter sig direkt är The Carrie Diaries historien om hur en helt vanlig tjej blir självständig och hur hon utvecklas till en skarp skribent. Vi får träffa hennes familj, lära känna hennes bakgrund och vi får veta hur det gick till när hon började skriva.

Omdöme: Jag har aldrig sett på Sex and the City. Nånsin. Så jag har ingen aning om hurdan hon är där. Men av nån anledning trodde jag hurdan hon är. Jag gissade hurdan hon skulle vara i The Carrie diaries innan jag läst en sida. Men så fel jag hade! För, jag hade tänkt att hon skulle vara glammig. Men nej! Jag gillar henne jättemycket i The Carrie diaries. Hon är lite virrig, rolig och galen. Och hon vill bli författare. Hon har läst typ Stolthet och fördom och gillar den sortens böcker. Hon gillar mode. Hennes trettonåriga lillasyster är alldeles upprorisk och stjäl hennes saker. Hennes mamma är död och hennes pappa ensamförsörjare. Men hon är inte alls glammig. Inte alls sån man (jag) tänker att hon ska vara om man tittar på pärmen. Så jag gillar inte omslaget. Först gillade jag det, just för att det var s glammigt och jag tänkte att det säkert passade. Men nu, när jag fått lära känna Carrie och hennen vänner, fått ta del av hennes liv, så tycker jag inte alls att det passar. Jag tycker faktiskt att det nästan är fult.

Jag trodde inte att den skulle vara det den är. Jag trodde att den skulle vara tråkig, vanlig och handla om nån bitchig tjej som tror att hon är nån. Och visst, Carrie tror att hon är nån, men gör inte vi alla det? Och hon är absolut inte bitchig. Hon gör misstag och hon har drömmar och hon blir sviken och hon inser inte saker innan det är försent. Hon är ingen perfekt mänska, men jag tycker hon är mänsklig. Ibland kanske lite överdriven, men en riktigt underbar huvudkaraktär. Jag började verkligen tycka om henne. Jag kände med henne. Jag hatade och var arg och ledsen och jag älskade.

Språket. Jag gillar det verkligen. Det påminner lite om Meg Cabots språk i Allie Finkle. Carrie påminner faktiskt lite om Allie. Hon är sån jag skulle kunna tänka mig att Allie blir när hon blir äldre. De är båda rätt bestämda och har lite udda kläder. Annars påminde sättet hon skrev på också, den var lite humoristisk ibland men kunde vara riktigt kolsvart. Det är så bra  och allvarligt och det känns så på riktigt. Så äkta.

Alla tonårstjejer borde läsa den. Den är sjukt bra. Ibland var den lite mellanbra, och ibland fattade jag inte alls vad Carrie tänkte med. Ingen fantastisk bok (som Förr eller senare exploderar jag, Wallflower, Jellicoe Road, Harry Potter...m.fl), men väldigt läsvärd. Jag njöt av att läsa den, jag gillade Carrie och hennes tankar, jag gillade hennes vänner, jag gillade Sebastian och det var riktigt lätt läsning. Lite i Sarah Dessen anda. Och jag vill läsa uppföljaren väldigt mycket!

(Förresten, vad är Chic-lit? Kan denna bok klassas i Chic-lit genren? Och vilka andra är det isf? :)