Kärleken

*OBS! att jag först skrev om denna som en litteraturanalys till skolan - alltså verkligen försökte analysera saker som miljö och dramaturgi typ och sådant, så det här är skrivet på ett rätt annorlunda sätt än hur jag vanligtvis skriver, mer sakligt och så hahah. :-) Och kanske kan kännas hoppigt? Pga originaltexten är ju full av spoilers ... okej skitsamma jag orkar inte skriva en ny text så nu är det detta som publiceras här woo enjoy!*

Kärleken är den första boken i Jonas Gardells trilogi om homosexuella i 80-talets Sverige. Trilogin handlar om ett kompisgäng där alla är bögar och hur HIV-epidemin drabbar dem. Mer specifikt handlar den om två unga men som förälskar sig i varandra, trots sina olikheter. Kärleken är mest en upptrappning till detta, historien bakom hur Rasmus och Benjamin kommer in i gänget och träffar varann.

Till en början förstod jag inte hela trilogins titel alls: Torka aldrig tårar utan handskar. Det lät underligt, som en sensmoral eller någonting. Men redan i inledningen får vi förklaringen till titeln, och nu finner jag den oerhört passande, och liksom både tragisk och lite komiskt för det ligger något fåfängt över de orden; som om det skulle hjälpa, liksom. Och också: så otroligt hemskt att inte kunna röra någon i ansiktet utan vara tvungen att bära handskar på grund av smittorisken.

Just den här delens individuella titel, Kärleken, finner jag kanske mindre slående, även om jag ser symboliken och det periodiska i att böckerna heter Kärleken, Sjukdomen och Döden. För samtidigt som den här boken inte hinner handla om kärleken särskilt mycket, så är den början på den och därmed början på allt som ska komma: sjukdomen och till sist döden.

Genom hela boken hade jag det lite svårt att ta till mig berättelsen om Rasmus och Benjamin och senare deras gäng. Kanske för att både tiden och handlingen känns så avlägsen för mig. Rasmus och Benjamin är inte långt ifrån mig i ålder, men annars är deras liv drastiskt annorlunda mitt. Jag känner inte igen mig i vare sig familjekonstellationer, livet som Jehovas vittne, ett så enormt utanförskap eller att vara homosexuell i en tid då homosexualitet fortfarande förknippades med sjukdom.

Samtidigt är ämnet såpass viktigt, så stort och så okänt för mig i 2010-talets Finland att en bok som denna känns rentav allmänbildande, och ja, viktig. Och fortfarande obehagligt aktuell, då fallet fortfarande kan vara liknande på andra håll i världen. Det är hemsk läsning, och jag ser det som ren barmhärtighet till läsaren att Gardell inte skrivit det på ett hemskare sätt. Samtidigt händer ju ingenting än, inte egentligen. Det är i de två följande böckerna jag antar att det kommer hända och då finns det nog inget språk i världen som kan stoppa den här historien från att drabba den mest empatilösa person.

Att det är först på slutet som saker börjar hända påverkar nog också vad jag tyckte om läsningen. Först på slutet börjar man som läsare lära känna karaktärerna, Paul kommer in i bilden och är allt annat än blek, miljön blir intressantare och interaktionen mellan Rasmus och Benjamin och omvärlden blir större. Händelserna i början av boken skildras även väldigt kort och vagt, med stora tidshopp och det finns liksom ingen klar handling förrän på slutet. Det känns som en summering av Benjamin och Rasmus liv egentligen ända framtill de möter Paul, för Rasmus del då han möter Paul för andra gången.

Summeringen av huvudpersonernas liv behövs dock för att resten ska gå att förstå, så jag ser idén med att skriva det såhär. Dramaturgiskt funkade det inte superbra för mig, inte om man ska se det här som nöjesläsning. Men jag antar att det kommer ändras då berättelsen om Rasmus och Benjamin, som jag antar är trilogins kärna, äntligen kommer igång.

Miljön har Gardell lyckats med, och att verkligen få det att kännas som 80-tal och inte nutid – eller, det kan egentligen inte jag uttala mig om då jag saknar erfarenhet av denna tidsperiod, men det stämmer åtminstone överens med den bild jag fått. Miljön sätter ofta stämningen i scenerna, istället för språket.

Rätt ofta irriterar jag mig på karaktärerna, men de känns också väldigt verkliga – kanske för att de delvis är (var) det. Samtidigt kändes det inte som att jag lärde känna varken Rasmus eller Benjamin vidare väl förrän lite grann alldeles på slutet. De mest gjorde saker och jag förstod inte varför och ibland kändes det totalt emot den personlighet min hjärna gett dem. Paul gillar jag mest, kanske för att han är färgstarkast och trots att han inte är med supermycket hinner han på något vis få mest dimension av dem alla.

Det känns svårt att ha åsikter om något som så tydligt är bara en del av en större helhet – den är inte färdig som ensam bok. Jag kan ju säga att jag högst antagligen kommer läsa vidare, för det blev så på hälft och för att jag på något vis ändå saknar Rasmus och Benjamins Stockholm och livet de påbörjat där. Och för att jag antagligen någon gång kommer vilja läsa något megasorglig, vilket människor – jag inräknad – konstigt nog ofta verkar vilja.

Foto: Stellan Herner

| Torka aldrig tårar utan handskar 1. Kärleken | Jonas Gardell 2012 | Norstedts | 291 sidor | 15+ | köp hos: Adlibris, Bokus |