Lögnernas träd

Det fanns en hunger i henne, och flickor skulle inte vara hungriga. - Lögnernas träd kap 1 av Frances Hardinge

Faith är 14 år då hennes föräldrar drar med henne till en ö. Hennes far pastorn behövs i en undersökning där, påstår de, men Faith anar att något inte är riktigt rätt - hon tror de flyr från skandalen hennes far blivit. Men vad är det han egentligen gjort?

På ön är människorna välsinnade till en början, men rykten sprider sig snabbt. Så dör Faiths far, faller neför en klippa. Folket på ön stämplar det genast som självmord, vilket drar än mer skam över Faiths familj. Men Faith vägrar tro på det - hon tror han blivit mördad. Så hon börjar undersöka saken och samtidigt undersöka det konstiga träd hennes far lämnat efter sig. Ett träd som måste forslas över vattnet i skydd av mörkret och med pistol i fickan, som brinner upp vid kontakt med ljus och som hennes far refererar till som "lögnernas träd" i sina anteckningar.

Lögnernas träd är först och främst en mysterieroman, huvudgrejen är liksom "vem dödade Faiths far och varför?" - och ärligt, mysterieromaner är typ inte min grej. Men DENNA. För det är ju samtidigt så mycket mer, också - det är lite fantasy, det är evolutionsteori, viktorianska England och ett feminisitiskt manifest allt i ett. Sist och slutligen är den typ inte alls deckarig, utan mer som en Harry Potter eller något - fast tja, mest är den ändå helt unik jämfört med typ allt jag läst förut - har liksom noll aning om vad jag ska tagga den med? Vad ÄR kärnan? Det är så himla mycket som ryms med och en kunde ju tro att det skulle bli rörigt men det blir det aldrig.

Jag erkänner: det tog rätt länge för mig att komma in i boken, till en början känns kapitlen för långa, personerna ointressanta och det händer helt enkelt inte så mycket. Men när jag väl kom in i allting så bara BOOM det här är fantastiskt. Jag tänker liksom på den som något av det bästa jag läst i år, och jag har ändå läst mycket bra. Jag ÄLSKAR hur smart den är, hur vetenskaplig trots vissa övrnaturliga element. Jag älskar skildringen av 1800-talets England med kjolar, uppstoppade gubbstruttar och långsam informationsspridning där kyrkan och hedern kommer först.

"Lyssna nu, Faith. En flicka kan inte vara modig, eller intelligent, eller skicklig som en pojke. Om hon inte är lydig är hon ingenting. Förstår du?" - Lögnernas träd kap 9 av Frances Hardinge

Faith är alltså 14 år och fantastisk. Jag älskar hennes glöd, hennes ifrågasättande, hennes kunskapstörst och hennes sätt med sin yngre bror. Jag älskar hur smart hon är, hela tiden, och sättet hon pratar med alla vuxna och vägrar låta dem se ner på henne. Så älskar jag verkligen relationen mellan henne och Paul, den är så fin och rolig och känns så väldigt realistisk. Det känns förresten Faith också - hon känns verkligen som en 14-åring, hennes känslor och tankar känns rätt och hur hon gång på gång tvingas kämpa mot patriarkatet känns också så klockrent skrivet. Det är förövrigt också en av alla de grejer jag älskar med den här boken - hur den tacklar patriarkatet, hurdana Faiths tankar är och överlag hur kvinnorna och männen är i berättelsen känns realistiskt - det finns liksom av alla sorter.

Ärligt är jag lite förvånad att jag tyckte om den här boken så mycket, för när jag nu tänker på handlingen låter det inte som något jag skulle falla pladask för. För det är seriöst barabara en lösa-ett-mysterium-bok, det är 0% kärlek eller vänskap eller så. Äventyrs-/mysterieböcker är liksom ej det första jag plockar upp. Men det beror kanske på att trots att det inte är "in the spotlight" så pratar ju Faith med folk och det bara bakas in på ett så smidigt sätt att även om det vid en första anblick inte verkar finnas himla mycket relationer så finns de där ändå. Massor av dem. Och de gestaltas så himla bra! Faiths mostridiga känslor gentemot alla familjemedlemmar och senare även flera av dem hon lär känns på ön, dialogen mellan Faith och hennes mor, mellan Faith och Paul ...

Människor var djur, och djur var inget annat än tänder. Man bet först, och man bet ofta. Det var enda sättet att överleva. - Lögnernas träd kap 27 av Frances Hardinge

Johanna Lindbäck skrev om Lögnernas träd på Bladen brinners instagram som en perfekt bok för dem som verkligen ÄLSKAR att läsa. Och jag förstår precis vad hon menar - för den är ju så. Den kräver en hel del av sin läsare, den är inte superlätt att ta sig in i - men då en väl är där är det helt fantastiskt magisk läsning med alla ingredienser en 12-årig bokslukare kan önska sig. Tror att jag hade fallit ännu lite hårdare om jag läst som 12-åring, faktiskt.

Det är något med den helt unika blandningen av viktorianska England, kristendom och ett himla snyggt och lekfullt språk som blir helt perfekt - det blir en så maffig berättelse, en RIKTIG historia, om ni förstår vad jag menar? Allting är så himla smart och genialiskt och en blir lurad gång på gång ÅH! Sååå spännande, så fascinerande, så snygg upplösning och så snygga personporträtt och på tal om porträttering! 1800-talets England. Jag bara: läser och njuuuuter av denna fascinerande tidsperiod.

Foto: David Levenson

| Lögneras träd orig. The Lie Tree | Frances Hardinge 2015 övers. Ylva Kempe 2017 | B Wahlströms | 401 sidor | 11+ | rec-ex | Adlibris (obs! superbra pris just nu!), Bokus |