Men VAAA??? En RECENSION?!? JAA! Jag publicerar en recension!!! Det är inte varje dag det händer, hörrni. För en gångs skull kom faktiskt orden till mig på rätt så löpande band och det var svårt att inte skriva mer än det här. Som redan är mycket. Men - bra bok! Mycket att diskutera! Jag har faktiskt supermånga saker kvar som jag vill nämna - typ Rochesters och Janes relation, som ju faktiskt är FEL på många sätt, men som samtidigt känns så rätt när man läser om den? Okej, nu gjorde jag ju det ändå ... ni är välkomna att fundera vidare med mig i kommentarsfältet, som alltid. Hoppas ni gillar resten av recensionen! :-)
Jag har läst en klassiker! En supertjock, långsam klassiker! Om en föräldralös flicka som blir kär i sin arbetsgivare. Hon blir väldigt dåligt behandlad av sin moster som barn och betraktas som en lögnaktig och elak person för att hon sätter emot då hon blir orättvist behandlad och är rätt så livlig. Dessutom ser hon inte typiskt vacker ut, så hon kommer inte undan något tack vare hur hon ser ut. När mostern (som alltså är hennes döda morbrors fru, inte hennes riktiga moster) tillslut får nog och skickar henne till en fattigskola blir livet både bättre och sämre. Jane får vänner för första gången men förhållandena på skolan är HEMSKA. När hon får nog av att skola sig och lära ut på skolan söker hon plats som guvernant, och det får hon. Hos Mr Rochester, som sällan syns till men har en fransk liten flicka som skyddsling.
Jane Eyre handlar om i princip hela Jane Eyres liv och är en delvis självbiografisk bok av Charlotte Brontë. Språket känns väldigt gammalmodigt och Janes och Rochesters konversationer väldigt pretentiösa och nästan stolpiga. Till en början fann jag hela boken sådan - stolpig och alltför pretentiös. Språket är väldigt svårt och historien rätt så vardagig och tråkig. Men jag kämpade på, och ska jag vara ärlig var det nog främst de första hundra sidorna jag hade svårt med, även om jag även efter det hade lust att skratta rakt ut åt de enligt mig fåniga samtalen mellan Jane och Rochester. (Även om de antagligen är rätt så normala för den tiden.)
För sedan var det något som klickade på plats - jag upptäckte att jag brydde mig om Jane, om hennes relationer och om hur i all världen hon skulle klara sig, alldeles ensam och utlämnad i världen. Jag gillar hur normbrytande hon är, hur hon ser på världen och ifrågasätter systemet samtidigt som hon delvis underkuvar sig det. Jag gillar hur hennes och Rochesters relation växer fram, hennes vördnad gentemot Adèle och tjänsteflickan hon hade som liten. Det är Jane och hennes sätt att se på saker som för mig är bokens kärna, samt de varma och realistiska personporträtten.
Till en början känns Jane Eyre väldigt långsam. Jag läste enbart för att jag var tvungen (jag läste den till skolan) och det enda nöje jag hade var hur absurt de pratade. Jag fattade cirka noll och kände mig lite dum, haha. Som sagt, så blev det bättre efter ett tag - jag vande mig vid den lunkande takten och språket och började bry mig allt mer om vad som hände. På slutet var jag riktigt sorgsen över att den var slut, för det är ju en riktigt vacker historia ändå. Rätt så mörk och lite gotisk på sina ställen, men lycklig på slutet.
Språket är alltså VÄLDIGT svårt, ibland. Men när man väl har valt sig är det faktiskt väldigt vackert och om något, väldigt BRA, rent tekniskt. Jag fann det lite torrt till en början, men det släppar alltså. När man väl kommer igång med läsningen flyter det på och är faktiskt riktigt njutningsfullt. På ett ställe blev jag dessutom väldigt berörd och lite tårögd, vilket ju defintivt mycket beror på språket och det är enligt mig ett väldigt högt betyg!
Det är intressant att få en inblick i hur livet kunde se ut på den här tiden, för det är ju faktiskt väldigt olikt mitt. Samtidigt är de viktigaste sakerna lika - att kärleken och personerna i en människas närhet är det som sist och slutligen gör hen lycklig. Jag fascineras och förundras av hur hårt livet var, hur mycket tron genomsyrar allting och att det är en ovanlighet att INTE ha någon som uppassar på en. Jag ÄLSKAR att lära mig om olika tidsperioder - speciellt i England, Skotland, Frankrike etc - och endast det är ju en anledning att läsa den här och andra klassiker.
Sammanfattningsvis får jag nog säga att jag blev lite besviken. Jag hade hoppats på en stormande förälskelse mellan mig och den här boken, istället blev det en långsam en, men väldigt stark på slutet. För jag tycker verkligen den här boken är otroligt bra, jag känner dock att jag antagligen skulle gilla den ännu mer om jag läste den som lite äldre och hade mer tid att ge den.
Nu har jag ju ändå jobbat med den ett tag, i och med skolan. Jag märkte redan av det hur gärna jag pratar om den här historien, hur stor och mångbottnad den är. Jag ser fram emot att läsa om den och fundera på den under resten av mitt liv!
Det här är inte på långa vägar allt jag har att säga om denna uppväxtskildring från mitten av 1800-talet, men jag tror det får räcka så kanske jag läser om den någon gång och skriver ett kompletterande inlägg. :-)
| Jane Eyre | Charlotte Brontë 1847 övers. Ingegärd von Tell 1943/Gun-Britt Sundström 1999 (jag läste två upplagor, den ena hemma, den andra kunde jag ta med mig överallt, då den var i pocket - det var superintressant att jämföra dem!) | Modernista 2014/Bonnier Pocket | 574/538 sidor | 15+/vuxen | tack så mycket för den lyxiga boken, Modernista! | köp hos: Adlibris; inb. pocket, Bokus; inb. pocket, Cdon; inb. pocket |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar