Den jag var blev hastigt en väldigt efterlängtad nyutgåva då jag läste dens handling på förlagets hemsida. Och, som vi alla vet, har höga förväntningar en tendens att krossas. Trots att jag inte gillade Den jag var så mycket som jag kanske hade velat, var den bra på ett helt annat sätt än jag trott, då historien berättas på ett så noggrant, försiktigt sett att jag inte kunde låta bli att hänföras och rita lite stjärnor här som var.
"För att inte nämna ensamheten. Och samtidigt trängseln. Att aldrig vara riktigt ensam, bara för att tänka, eller vila eller göra något privat - vad som helst som är privat. Man kan inte ens på på toaletten ifred. Och vill man ha sällskap, riktigt sällskap, inte bara folk som väsnas, det är då man inser hur ensam man är." s. 69
Den jag var är alltså berättelsen om en annorlunda vänskap mellan en 16-årig internatskolepojke och Finn, som bor ensam i en fiskebod. Platsen är kusten på 1960-talets England och berättarjaget är nästan hundra år då han skriver ner sin berättelse. Han har flyttat rån internat till internat men aldrig trivats och aldrig klarat av studierna - eller kanske mest bara inte orkat bry sig. Men då han träffar Finn, under ännu en olidlig joggingtur på den nya skolan, med Reese flåasande efter sig, hittar han plötsligt en mening med att försöka stanna kvar i tegelröda skolan med den gråa maten. Det finns något så avundsvärt i sättet Finn lever på - alldeles ensam, med en kajak, en katt och sina nät fulla av skaldjur. Så han fortsätter vänta in tidvattnet, fortsätter berätta om den hemska vardagen på skolan och fortsätter försöka förstå varför Finn lever som han gör, alldeles ensam. Vilket inte är särskilt lätt, för det är inte ofta Finn ger någon som helst gensvar.
Den här boken är speciell och jag förstår verkligen att den inte är för alla. Den är väldigt långsam och tungläst för att vara så kort - 189 sidor - och tog mig ett bra tag att komma in i. Men jag gav den den tiden, jag läste ett kapitel nu som då och på slutet kunde jag inte släppa den och läste de sista, kanske 80, sidorna i ett svep för plötsligt var berättelsen spännande och plötsligt var jag ju intresserad av hur det skulle gå för Finn och berättarjaget, som jag ju faktiskt inte ens gillade. Eller?
Dessutom kommer det en twist. En inte helt oväntad eller överväldigande en, men en lite långsökt en, kan jag tycka. Det är intressant hur den förklarar och samtidigt förvirrar. Hur berättarjaget blir påverkat av det. Det är inte en twist som gör hela berättelsen bättre, för när den väl kommer har en ju redan läst ca 150 sidor av boken och då finns det ju inget att göra mer om de sidorna varit dåliga. Men det var de ju inte, enligt mig. På sätt och vis är det skönt att den inte är så stor, twisten. Den tar liksom inte över berättelsen och är inte det väsentliga. Det var liksom bara så det var och nu går vi vidare med våra liv.
Den här boken är inte fylld av spännande vändningar, passionerade samtal eller svindlande spänning. Den är lågmäld och historien är inte särkilt speciell - samtidigt som den är det. Den är vardaglig och lugn men också väldigt konstig. För visst är det konstigt att en pojkan i 16-års åldern bor ensam utan några som helst släktingar och utan någon som helst ny teknik. Det är konstigt att en annan pojke vägrar sålla sig till skolsystemet och bara skiter i det. Inte pga av dumhet, mer för att skolan känns ... onödig, tror jag. Den här blandingen av vanligt och konstigt känns unik, trots att den ju egentligen inte är det alls.
Meg Rosoffs språk är speciellt. Det är målande och fullt av utsvevningar med lite dialog och mycket tankar. Det beror ju också på själv historien, men det är speciellt att läsa då det händer så lite. Det här kan leda till att många finner den svårläst och svårtillgänglig, men jag tyckte mest det var mysigt att vara inne i berättarjagets huvud, berättarjaget som jag finner lätt irriterande och som jag inte känner igen mig i till särskilt stor del. Som är lite lillgammalt och inte tror så mycket om sig själv även om han vill det. Han är inte särskilt snäll eller intressant, men han är annorlunda och det är trevligt att läsa om hans funderingar kring den mörka medeltiden och hur pojkar helt enkelt ÄR. Och han känns äkta. Personer som känns äkta har jag rätt så lätt att tycka om, ändå.
Det som kanske hindrade mig från att ÄLSKA den här boken var ju delvis tempot, delvis den opassionerade storyn och delvis att jag inte föll för någon av karaktärerna särskilt hårt. Men den är fin, den här boken. Miljöerna är fina, berättelsen är fin. Språket är fantastiskt i sitt okonstlade, lågmälda sätt med meningar och betydelser gömda överallt. Tack vare det här tror jag starkt på att den kan växa ännu mer efter en omläsning.
Den jag var är som en hård karamell som är god då en börjar suga på den, rätt så tråkig i mitten men sedan är det ändå värt det för inuti hade den världens godaste pulver. Läs den.
 |
| Foto: Joan Goldsmith |
| Den jag var orig. What I Was | Meg Rosoff 2007 övers. Helena Ridelberg 2016 | Gilla böcker | 189 sidor | 15+ | tack så mycket för rec-exet, Gilla böcker! | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar