Förr eller senare exploderar jag - det håller jag också på att göra, av den här bokens fantastiskhet!

Förr eller senare exploderar jag
Av John Green
Serie: -
Originaltitel: The fault in our stars
Översättare: Ylva Stålmarck
Sidantal: 308
Utgivningsår: 2013 (2012 på engelska)
Förlag: Bonnier Carlsen
Passar åldern: 13+

Handling: (I stort sätt Adlibris beskrivning, med små redigeringar och tillsatta grejer av mig)

Hazel är 17 år och kommer aldrig att bli frisk igen. Det har hon vetat sedan dagen då hon fick sin cancerdiagnos för tre år sedan.

Hazels mamma är orolig för att Hazel bara sitter hemma och ser på Americas Next Top Model, läser samma bok om och om igen och ägnar en stor del av sin fritid åt att tänka på döden. Depression är ju en vanlig bieffekt till cancer har hon läst (Hazel menar att det inte är cancern som gör henne deppig - det är vetskapen om att hon ska dö).

Lösningen blir att anmäla Hazel till kyrkans stödgrupp för unga med cancer. Men mötena visar sig vara allt annat än uppiggande och följer ungefär samma mönster som ett AA-möte. En dag när Hazel verkligen inte orkar gå, men hennes mamma tvingar henne till det, träffar hon Augustus Waters som är friskförklarad från sin cancer. Augutus Waters som sitter och tittar på henne hela tiden. Men Hazel kan inte för sitt liv förstå varför.

De börjar iallafall prata. Och umgås, och träffas allt oftare. Och deras kärlekshistoria ska komma att bli en sådan som poeterna diktar om.

E-P-I-S-K.

Jag hade jättejättejättejätteJÄTTE stora förväntningar på den här. Och den höll dem. Men den var inte sådan som jag väntat mig att den skulle vara. Jag hade väntat mig att de bara PAM-KABOM blev störtkära. Att de sen resten av boken försökte komma på ett sätt för Hazel att överleva. Att det skulle vara pussar och kramar och så - boken igenom. Egentligen var det nog inte så heller jag tänkte att den skulle vara... Hursomhelst, så var den nog bättre än jag förväntat mig. Jag kan inte komma på nån bok som berört mig så som den här.(isåfall skulle det nog vara Min syster är i tusen bitar. Men jag minns den inte riktigt så jättebra, så jag vet inte. I den låg jag iallafall och lipade typ halva boken.) Jag skrattade med karaktärerna, jag grät med dem, jag hoppades att det skulle lösa sig. Och det kändes som om jag var Hazel, det kändes som om det var jag som älskade Gus, som hade cancer, och allting. Det kändes som om jag läst Ett storslaget lidande. Och älskat den.

Ingen hade förresten berättat för mig att en bok hade en så stor roll i Förr eller senare exploderar jag. Egentligen gjorde det ju ingenting. Men iallafall. Det känns på nåt vis konstigt att ingen tagit upp det (vad jag kommer ihåg), då den verkligen har en stor roll.

Jag älskade karaktärerna. Augustus Waters är den absolut bästa karaktär jag läst om. Hittills alltså. Möjligen med konkurrens av tvillingarna Weasley (Och alla andra i Harry Potter med, för den delen). Den där metafor-grejen älskar jag. (Ids inte skriva den här, om nån som inte läst boken skulle läsa. Men jag antar att ni som läst fattar vad jag menar) Hur han kör är fantastiskt. Okej, kanske inte fantastiskt, men nåt som gör honom till honom. Hur som helst så är han underbar. Hazel Grace var också en fantastisk karaktär. Kanske inte riktigt lika bra (men det är faktiskt svårt att vara så bra som Gus, hon ligger ju inte långt efter) som Augustus, men helt fantastisk. Hur hon är rädd att såra andra med sin död. Hon är en jättebra karaktär, helt enkelt. Isaac gillar jag också suuuuuperdupermycket. Peter van Houten gillar jag också, inte som människa, men som karaktär. Om han inte fanns skulle det göra boken mycket sämre. Han har ju en enorm roll i den.

Språket är också underbart, men mycket mer modernt än jag trott att det skulle vara. Hela boken känns modern, men också väldigt vacker, och som en bok som kan bli en klassiker. Språket känns också väldigt annorlunda. det är en del svåra ord som jag inte riktigt förstår och måste läsa många gånger. Annars flyter det lätt på. När de citerar från Ett storslaget lidande emellanåt, så hade jag ändå väldigt svårt att förstå innebörden. Det kändes ofta väldigt poetiskt, och jag har märkt också när jag läst andra böcker att jag har det svårt att förstå dikter och sånt. Vet inte varför. Men det har säkert också mycket med ordavalet att göra.

Den kändes också väldigt trovärdig. Som något som faktiskt skulle kunna hända. Hela boken var trovärdig: karaktärerna, cancern, allt det som gick snett, det de förundrades över, och - ALLT.

Hmmm... vad ska jag annat skriva? Det här är en F-A-N-T-A-S-T-I-S-K bok. Och om du inte läst den än, så gör det NU, tack. Helst med det samma.

Jag grät förresten hela tiden i sluthalvan av boken. Kan nån (MEGASTOR SPOILER!!!) berätta för mig varför Augustus var tvungen att dö?! Jag klarar inte av det. Jag blev jävligt (ursäkta) förskräckt när man fick veta att cancern kommit tillbaka. Jävla cancer. (SLUT PÅ SPOILER)

Finns Ett storslaget lidande på riktigt, förresten? :)