Saker ingen ser

En dag fick jag ett guldglittrigt paket i posten som innehöll en av årets mest efterlängtade böcker. Tog inte många dagar men rätt många tekoppar innan den var utläst. Idag har den rec-dag!

Saker ingen ser skildrar sex 18-åringars liv under ett år på Sibylla Allmänestetiska läroverk. Sebastians nyårskyss säger ”Jag kysser alltid främlingar på nyår”, vilket får honom att tänka: så himla många chanser en aldrig tar! Så mycket en går miste om eftersom en inte bara gör, inte går fram till den där skitsnygga killen som helt klart spanade in en med, så många samtal som aldrig blir, bara för att det inte hör till. Så hans nyårslöfte blir att kyssa en ny varje månad, att ta chanser.

I Sebastians kompisgäng finns också Fride som är superkär i Miriam och bara vill pussa varje del av henne hela tiden, Johannes som får en skaparblock men hittar en låda med Karin Boye-citat som kanske kan hjälpa. Här finns Yodit som är den nyaste i gänget, som analyserar allting och skapar färgexplosioner på målardukarna. Utanför gänget finns också Linn, som inte har så många vänner, älskar second hand och spelar piano hela, hela tiden. Och Aron, Linns tvillingbror, som går natur och gillar svår musik men plötsligt fastnar för en av esteterna.

Anna Ahlund har skapat en värld där kön saknar betydelse, där en kan hångla i kostymförråd en helt vanlig dag, där man dricker rooibos och har filmkväll, delar på jackor och går på glitterfest. För mig känns det på många sätt som en idyll – men verkligen inte bara för samtidigt har de alla precis samma funderingar och tankar och känslor som jag, och antagligen alla mina vänner med.

Tänker börja med att citera min egen recension på Du bara pga sammanfattade tydligen himla bra:

Den här boken har allt. Den har explicita sexscener, ett fantastiskt språk och underbara karaktärer. Och musikreferenser.

Det stämmer nämligen vad gäller Saker ingen ser också. Men om någon vill veta vad detta är mer i detalj - fortsätt läsa!

Anna skriver på ett så, jag vet inte, skimrande sätt att det liksom inte går att sluta läsa. Boken är indelad i alla tolv månader och så i datum, tid och plats – varje scen är rätt kort vilket gör att det känns som om en flyger fram då en läser – vips har det gått 100 sidor liksom. Jag fattar egentligen inte hur hon gör, men det är verkligen så det är och på Saker ingen ser stämmer verkligen vad Agnes skrev att AJL sa på Annas releasefest: böcker är som en drog. Saker ingen ser kvalar 100% in bland top fem-listan på mest beroendeframkallande böcker jag läst, och alltså jag läser en del. Men det här ... jag vet inte varför, men en läser som i ett rosaorangegult brus och sen när det är slut är det svinjobbigt att komma upp till ytan och jag fick ju verkligen abstinens och visste inte vart jag skulle ta vägen.

Mycket är det ju innehållets fel, såklart. För det händer så mycket och det är så mycket känslor och jag bara KÄNNER hela boken i hela mig hela tiden. De är ledsna och arga och frustrerade och kära och glada och förvirrade och trånande och kåta och förväntansfulla om vartannat och det är liksom psykiskt rätt uttömmande att läsa. Jag känner mig som en urvriden disktrasa när jag är klar.

Och alla scener: jag ser dem så tydligt. Väggarna, golven och trapporna på Byllis. Yodits lägenhet och trappuppgång, bron, konstsalen ... Bilderna är så väldigt verkliga och så estetiskt snygga *haha* att jag ryser litegrann.

Samtidigt: det här känns inte 100% som verkligheten. Det känns inte som mitt liv, eller någon jag känners liv. Det känns möjligen som personerna på Byllis liv, men jag vet inte? På riktigt då? Är det så här underbart? Kan det vara så annorlunda? För det är inte särskilt mycket skit, det är rätt rosaskimrigt. Samtidigt: det är det ju visst det. De är svinledsna och trasiga och igenbommade, vissa av dem. Och det händer någon tråkig grej också, faktiskt. Så jag vet inte ... kanske är det bara jag som tycker att det är så mycket bättre än det jag har, men så kanske det faktiskt inte är? Jag kanske helt enkelt ser på det annorlunda i skrift? Och det är ju en bok, det är dramaturgi, det måste vara en fungerande berättelse som håller intresset upp och KAN inte vara mitt liv.

Okej ska sluta vara så jävla personlig men jag visste att den här recensionen skulle bli så, visste att det inte skulle gå att göra på ett annat sätt för det gör den här boken med mig, den gör mig ärlig och för alla känslor upp till ytan och jag vill inte känna mig så blottad! Trots att det ju bara är en bok. *bara och bara* Och trots allt detta: längtar så väldigt väldigt mycket efter mer, är så himla abstinensig GUD haha.

Så, mer exakt VAD är så superbra? Varför ska alla läsa detta? Vill mest svara för att det SPRAKAR och SKIMRAR och GLITTRAR och GLIMRAR om denna pärla men alltså – jaha? Men till exempel karaktärerna, då alltså. För det första är de helt himla underbara och borde kliva ut ur boken och bli mina bästisar var hittar man så här många härliga personer?!? De är alla så himla modiga, lojala, roliga och fina med varandra men också väldigt sårbara och osäkra då det gäller vissa saker – de har alla sin passion och alla sina rädslor och det är ju sådana grejer som gör att karaktärer i text plötsligt blir tredimensionella. Jag gillar dem alla väldigt väldigt mycket och vill mest krama om dem ibland för trots att de kan verka mogna och gamla och erfarna vad gäller vissa grejer är de ju fortfarande typ lika gamla som jag och supervilsna. Tycker Anna Ahlund fångar det så bra!

Tänker att jag själv kanske mest är en Yodit, eller Johannes, lite Sebastian också och en del Linn och kanske lite Fride också? Fride är dock en sol känner mig lite väl egenkär som skriver att jag kanske liknar henne lite. Fast shit så skulle Fride ALDRIG skriva hon skulle bara vara stolt. Gillar verkligen Yodits karaktärsutveckling, för trots att den är tydlig är den inte övertydlig och orealistisk. Gillar också Johannes supermycket, som känner en massa men vägrar släppa det utanför sig, älskar också relationen mellan honom och Sebastian som är så självklar! Sebastian gillar jag kanske minst, faktiskt, ändå är han en väldigt snygg karaktär pga känner att han sist och slutligen är rätt osäker trots sin kaxiga yta och ibland är han lite oförskämd men oftast rätt gullig med sitt överentusiastiska Håkan-fanboyande. VARFÖR säger en förresten bara ”fanGIRLa”? Eller liksom – vad ska en säga då det gäller en kille? Fanboy låter så himla fånigt typ manboy.

Älskar också: titeln (KLOCKREN tänkte så himla många gånger på att det liksom inte är stora grejer som sker men ändå sånt som betyder mest), målningen på Yodit, alla referenser till andra verk (dock: haha sponsored by Gilla böcker? ;D Jag menar minst tre böcker som tipsades om har getts ut av dem.), hur stämningen för varje årstid fås till med så få medel men ändå blir perfekt (typ julen och hösten speciellt! <3 Och nyår.) och hur det slutar rätt öppet, mångas historier blir liksom på hälft – såklart – och vi har ingen aning om vad som kommer hända till näst. Vill dock gärna ha en uppföljare tack saknar ju allt och alla!

Det finns böcker en aldrig kan sluta skriva om när en väl börjat. Det här är en av dem - vill säga så mycket mer men ingen kommer orka läsa så tvingas hålla mig. Så: detta är min intensivaste läsupplevelse i år vill du ha en känslostorm snälla läs. Och vem vill inte?

Foto: Johanna Westin / Den sjungande fotografen

| Saker ingen ser | Anna Ahlund 2017 | rabén&sjögren | 412 sidor | 15+ | rec-ex - tack! <3 | köp hos: Adlibris, Bokus |

Du bara