Oceanen vid vägens slut

Det är rätt himla längesen jag läste Oceanen vid vägens slut, så tro mig när jag säger att den här recensionen absolut inte kommer bli en av mina bästa. Men jag skrev den för ... länge sedan, så då var det alltså kortare tid sen jag läst den. Dessutom kommer mina tankar kring den här boken nog alltid vara rätt flummiga - både då jag alldeles nyligen läst den och nu. För alltså, jag är riktigt kluven angående den här historien. 

För det första är det väldigt otydligt, alltihop. Man vet inte vad som är sant och vad som är fantasi, vad meningen med alltihop är och liksom ... allt. Jag fattar inte på vilket sätt allting hänger ihop, jag vet inte vad jag läser för det går liksom inte ihop i mitt huvud. Men på något vis tycker jag det är rätt bra. Iallafall.

En man kör omkring i sin barndomsstad, han kommer från en begravning och har inget mål. Undermedvetet kör han till huset vid slutet av vägen han bodde vid, och ankdammen som finns där. När han var liten bodde familjen Hempstock i bondgården bredvid, en mamma och en mormor och deras elvaåriga dotter Lettie. An någon anledning antar han att Lettie fortfarande är elva. När han  nu sitter där vid ankdammen minns han plötsligt att hon kallade dammen för en ocean, och plötsligt minns han allt det konstiga han var med om när han var liten.

Det är den historien vi får följa, om hur ondskan anländer till hans hem och ingen vill tro honom när han försöker förklara. Pojken, som är 7 år då han är med om det här, måste låta en gruvarbetare flytta in på hans vindsrum och det är just den här gruvarbetaren som egentligen sätter igång alla märkliga händelser.

Gör er beredda på rätt lång recension (när har mina recensioner nånsin varit korta?), om ni inte orkar läsa hela men är nyfikna vad jag tyckte in general så kan ni läsa lite mindre recension/tankar kring den här.

Gaiman använder ett språk som består av flera nyanser. Det är att läsa mellan raderna, landskap och händelser beskrivna rätt upp och ner som de är, jag tycker verkligen om hans språk. Jag ser allting tydligt framför mig och ibland är det så rakt på sak så jag känner obehag. (Masken i hans fot - yääääääääähgkk!)

Sen har jag skrivit såhär: historien drar sig inte för att bli berättad men den berättas också rakt på. Allting förklaras inte och man får anta, gissa eller strunta i hur allt hänger ihop. Jag förstår verkligen om ni inte förstår vad jag menar, det gör jag knappt själv, men lite såhär: eftersom den berättas rakt på sak förklaras heller inte allting och då det iakttas av en sju år gammal pojke undrar han inte över samma saker som vi, han ser saker som de ser ut, och bryr sig inte så mycket om vad och varför och hur.

Varelserna vi får möta känns urgamla, men de är inga man mött på förr. De beskrivs inte i detalj och förklaras inte på något annat sätt än med i princip bara ett ord: ondska. Det är så pojken ser dem, som svarta oformliga, onda varelser och de är så vi får dem serverade. Som varelser som finns med men som man inte riktigt förstår sig på.

Oceanen vid vägens slut är en saga i ordets rätta bemärkelse. Vi har ett barn, oförstående föräldrar, ondskan utklädd till kvinna och vänskapen mellan två barn. Men det är ingen historia för barn, det är en historia om barndom och den berättas för äldre/vuxna. När den först kom ut på engelska gavs den en plats bland vuxenböckerna, men nu på svenska är den för åldersgruppen unga vuxna. Jag tycker att båda är rätt, men samtidigt lite fel. Jag tror att det finns olika saker för alla att hämta i den här boken, vuxna kanske förstår den på ett annat sett än vi, och vi igen kan hitta andra saker att uppskatta - som den mästerliga berättartekniken Gaiman behärskar. 

Det finns inte många karaktärer i den här boken, men de finns alla de där som bruka

r finnas i sagor. Det är rätt så svartvitt där Letties familj är de goda och säkerheten och pojkens familj de som lurats av ondskan och i sin tur blivit "onda". Pojkens pappa är verkligen ett riktigt svin - men det är rätt intressant också att läsa om hur pojken reagerar på hur pappan beter sig. En sak Gaiman verkligen har lyckats med är att få pojkens berättelse att verka trovärdig. Det känns verkligen som att det är på det här viset en liten pojke skulle kunna se på saker och ting.

Slutet är sorgligt och vackert på samma gång. Det är som sagt verkligen en saga och man hade egentligen inte kunnat tänka sig ett annat slut. Det är språket och magin som är Gaimans säkra kort - men annars tycker jag faktiskt historien är riktigt konstig. Det är duktigt berättat och när jag är klar med Oceanen vid vägens slut lämnar jag den med känslan av att ha läst ett mästerverk jag inte riktigt får grepp om. Jag tror den kan växa vid en omläsning, men då jag har/hade den som e-bok så kan det hända att den är borta nu eftersom min telefon är typ sönder. Kanske skaffar hem den någon gång om den frestar på rean (omslageeet!!!!!!).

Neil Gaiman foto: Sophia Quach

En kort berättelse man knappt får grepp om innan den är slut, ett litet mästerverk på många sätt men också en riktigt konstig saga om saker en liten pojke inte borde uppleva vid så ung ålder. Jag tycker om det och kommer läsa mer av Gaiman, men förstår den här boken gör jag verkligen inte.

| Oceanen vid vägens slut org. The Ocean at the End of the Lane | Neil Gaiman 2013 övers. Kristoffer Leandoer 2014 på Bonnier Carlsen | 218 sidor | 13+/vuxna | på svenska finns också bland annat Kyrkogårdsboken och Coraline | Tack så mycket för e-boken, Bonnier Carlsen! |

Boktyckes läsutmaning #49 Läs en bok med originalutgivningsåret 2013 - avklarad!