Världarna jag lever i: Wink, Poppy, Midnight

tisdag 13 juni 2017

Wink, Poppy, Midnight

Wink Poppy Midnight är en väldigt vacker bok, med ett lyriskt språk och fantastiskt fina miljöer. Men det är också en mörk, brutal och skrämmande berättelse om svek, sagor och kärlek. Ibland är det en historia jag hade svårt att hänga med i, men ändå fanns den där, hela tiden i bakhuvudet då jag hade den på hälft. Den klibbar sig fast och får mig att tänka, fundera på, beundra, minnas. Det här är en modern saga, med starka karaktärer och mörka hemligheter, handlingsparaleller som binds in i varandra och ett mysterium som löses först på slutet och twistar till allting ännu ett varv.

Vilken genre Wink Poppy Midnight tillhör är för mig supersvårt att säga - det är som en blandning av thriller, skräck, saga och kärleksroman - en modern saga, som jag skrev tidigare - men helt annorlunda än något jag läst tidigare och därför i en helt egen genre. Vad den handlar om vill jag egentligen inte berätta - för det första är det rätt svårt att förklara och ens greppa för mig och för det andra blir det nog bäst om allt man har då man börjar är: En hjälte, en skurk, en lögnare. Vem är vem?

Att det står såhär på framsidan ger den ytterligare en dimension eftersom det här får mig att undra, ifrågasätta, misstänka under hela läsningen. Vad är egentligen sant? Vad är fel? För under hela läsningen är det någonting som känns så; fel. Någonting skaver under ytan och får allt att bli absurt och konstigt men vad det egentligen är får vi veta först på slutet. Och ska jag vara ärlig förstår jag fortfarande inte exakt hur allt hänger ihop.

Slutet är ett sånt slut som Jellicoe Road och Kanske är det allt du behöver veta har - ett slut som förändrar hela boken och får en att vilja börja om från början igen. Vad missade jag? Fanns ledtrådarna där? Det funkar, men jag är ändå inte helt tillfredsställd - det blir liksom lite FÖR virrigt. Men kanske den växer vid en omläsning? Den är ändå såpass kort så en omläsning ej känns omöjlig.

Relationen mellan karaktärerna är i princip allt handlingen lever på - det här är faktiskt inte särskilt actionpackat även om det är lite thriller-aktigt. Men alltså: deras relationer är också, ja - konstiga. Det råder någon sorts diffus sexuell spänning mellan dem och även om det absolut är fråga om ett triangeldrama är det inte ett romantiskt ett - det är något helt annat det här bygger på. Och kanske är det just det som får mig distanserad - jag greppar helt enkelt inte vad det är frågan om. Jag känner inte igen mig, förstår inte.

Då blir ju det viktigaste språket, drivet det för med sig och bilderna det målar upp, som Tucholke faktiskt lyckas med såpass bra att det blev en fyra på Goodreads. Det är något speciellt med Tucholkes berättarteknik och språk - hon väver in mig i berättelsen och gör den svår att släppa, karaktärerna blir levande i sina ord och bilderna som uppstår i mitt huvud är magiska. Överlag är det nog mest det som fastnade - alla ögonblicksbilder av den sagolika, drömska värld Tucholke beskriver. Jag minns ladan, ängen, Bell-barnens röda hår, klänningarna, tarotkorten. Midnights rum på natten och den kvarhängande doften av jasmin.

Det här är en konstig historia som skapar mer frågetecken än den ger svar - men just därför så fascinerande. Jag vill förstå men också, måste man alltid det? Det kan ju vara rätt skönt att bara föras med, att låta det vara dimmigt och diffust och vackert utan att det behöver vara någon större mening bakom. Det här är en riktig saga - för ja, kanske det ändå är mest den genren den passar in i - och jag tycker faktiskt alla som uppskattar SNYGGA historier och har lust att fly en tråkig verklighet ska läsa denna. Fast egentligen kan man ju nästan köpa den bara för att ha framme och glo på. SÅ VACKER!