En bok hände mig.
Så påbörjade Flora Wiström sitt inlägg om serien We are who we are, eller ja, teveserie istället för bok då, och jag känner verkligen att det passar in här också. Boken i fråga är Katarina Sandbergs debut från 2013 som, hands down, är det bästa jag läst 2020. Nej men jag är så lycklig för att @boksamtal skrev ett inlägg om henne på sin insta och jag därmed påmindes om den här bokens existens! För ärligt talat har jag varit lite ledsen på litteraturen på sistone, eller mer på just den litteratur jag råkat välja att konsumera. Och kanske allra främst: vuxenlitteraturen, för jag har ju bestämt mig för att bli en _sofistikerad_ läsare, men jag tror inte det går??? Jag har det nog inte i mig. Jag föredrar en klyschig romantisk historia med banal handling framför ett kaosigt tankeflöde som vill _beskriva samtiden_ ALLA DAGAR I VECKAN.
Sån är jag.
Vi är inte sådana som i slutet får varandra handlar alltså om Cassiopeja Svensson som blev till en stjärnklar natt i Paris för 20 år sedan. Nu pluggar hon juridik i Stockholm och försöker få sitt CSN att räcka till mat och fest och vinterjackor. Cassiopeja har sedan länge dömt ut kärleken som inget mer än ett mänskligt påfund, tills kärleken plötsligt slår ner i henne som en blixt från klar himmel i form av Casper. Casper som bor två trappor upp, med pianofingrar och som ler med ett utropstecken efter. Det finns ingenting för Cassiopeja att säga till om, plötsligt är han allt hon tänker på.
Nejmen. Jag läste första kapitlet för någon vecka sedan och sedan glömde jag lite bort att jag påbörjade den här boken men sen plockade jag upp den igen, en natt. Läste till tre på natten och tror det tog två lässessioner till och boken var utläst. Att jag tycker att Vi är inte sådana som i slutet får varandra är så otroligt bra beror nog dels på att jag befinner mig i väldigt samma livsskede som Cassiopeja, jag tänker på väldigt samma saker som Cassiopeja, jag har också (liten indirekt spoiler) många gånger varit hopplöst kär i upptagna killar (nej men det verkar vara min lott i livet????) (slut på spoiler) - och - OCH! - nej men språket är så roligt och bra och nu när jag redan sagt det så är det ju lätt sjukt att säga detta men: det hade kunnat vara jag som skrivit? Sandberg skriver alltså typ exakt som jag. Eller kanske snarare: jag skriver om henne. Hur Cassiopeja märker ord, hennes obsession med siffror, användning av och i början av meningar ... ja okej det är kanske egentligen ett rätt generiskt svensk-ungdomsspråk, mest, men jag tycker typ inte det ändå? Det känns bara helt enkelt som om Sandberg skrivit min bok. Så mystiska detaljer som känns alldeles på pricken? Jag gav absolut kanske möjligen ifrån mig x antal fåniga tjut under läsningen.
Vi är inte sådana som i slutet får varandra följer en rätt basic mall - det finns få överraskningsmoment (fast jo) och Cassiopeja som karaktär är rätt klyschig - men det gör liksom ingenting, för Sandberg är medveten om det här och gör det bara SUPERSNYGGT. Det är så roligt och dramaturgiskt engagerande och nej men bara helt enkelt stiligt gjort. Hur Sandberg beskriver otrohet är också helt otroligt, fy vad obehagligt det blir, vad nära inpå det kommer. På många sätt känns Vi är inte sådana ... som en omvänd Stanna - vilket ju är lite kul. Det var bara en kommentar, såhär, jag ämnar ej utveckla.
Ibland känns det att stora saker bara svishas förbi - rent fysiskt är det få sidor som behandlar vissa stora saker - t.ex. jättegrejen på slutet sker under de sista 50 sidorna, det är liksom inte lång tid i en bok och jag blev ärligt talat lite orolig - hur ska Sandberg hinna knyta ihop det här? Hinner alla känslor som måste gås igenom gås igenom? Men på något sätt skriver Sandberg så effektivt att det inte behövs mer än de sidor hon ger enstaka händelser? Cassiopejas känslor går rakt in på en gång, kärnan förmedlas till läsaren varje gång. För det händer ändå en del dramatiska saker, det är inte bara kärlekshistorien som står i fokus - nej Cassiopejas familj och vänner är också högst närvarande, och till och med studerandet skymtas ibland!
Ärligt talat hade jag gott och väl klarat mig utan de sista femtio sidorna, jag tyckte det gjorde det hela lite väl snyggt och tillplattat - jag hade ju kanske - som den romantiker jag nu råkar vara då det gäller litterära berättelser - önskat mig ett annat slut. Men det är också snyggt som det är nu, det funkar och skaver lite och lämnar mig suktandes efter mer av detta författarskap (nej men det har vilat i SJU ÅR nu?????), precis som det ska vara.
Läs den här boken. Jag älskade den då jag läste den första gången, som 14-årig romantiker utan några som helst referensramar då det kommer till att festa eller bo själv eller studera för den delen, och jag älskar den ännu mer nu, då jag faktiskt befinner mig i Cassiopejas värld.
Nu vill jag läsa om med penna i handen. Nej men jag tror inte ni FÖRSTÅR hur mycket jag önskar att jag skrivit den här boken själv?
| Vi är inte sådana som i slutet får varandra | Katarina Sandberg 2013 | Gilla böcker | 253 sidor | 15+ | köp hos: Adlibris, Bokus |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar