Förlåt så väldigt för att mitt inlägg är lite sent men skyller på provvecka och enarmad och sådär. Det här är ett inlägg i B Wahlströms bloggstafett om Tårar i havet av Ruta Sepetys som Just nu - Just här skrev om igår.
Så - jag hetsläste slut den här igår och tänker på den hela tiden. HELA tiden. Så fantastisk bok? Samtidigt tyckte jag typ det inte hände saker största delen av tiden men ändå har den ett konstigt bra driv? Och uppbyggnaden är genialisk. Vi kommer till varför.
Tårar i havet berättar fyra ungas livsöden under andra världskriget. Året är 1945, Tyskland håller på att förlora, det finns ryssar överallt. Det är vinter och alla bär de på en hemlighet - något som hela tiden hotar dra ned dem, som om inte det faktum att de är på flykt, fryser och har ont om mat vore tillräckligt.
De har alla olika bakgrund, alla olika orsaker till flykten och alla olika mål, men när den slutar har deras öden sammanflätats (who saw that one coming). Boken kulminerar i historiens största fartygskatastrof och det är typ olidligt att läsa om. Tänk Titanic. Fast värre.
Jag vet inte var jag ska börja, men alltså: den här boken drabbade mig så himla hårt. Personporträtten är fantastiska, språket dramatiskt men poetiskt, kapitlen korta och laddade och uppbyggnaden himla snygg. Vi får ledtrådar till vad det är för hemligheter de bär på, men det dröjer, oj vad det dröjer!, innan vi får veta något rakt ut. En sitter som på nålar och hela tiden väntar jag mig den där fartygskatastrofen, men den kommer aldrig.
Eller klart den kommer, men det är först på slutet och jag känner mig väldigt lurad. På ett bra sätt. Pga det Ruta Sepetys gjorde där var: hon lät oss lära känna karaktärerna först och försätter dem sedan i enorm fara. Efteråt känns det så himla självklart. Klart en gör så liksom. Nu var jag ju inte alls helt darrig för hur det skulle sluta och satt inte alls med gråtiga kinder alldeles ensam hemma och bläddrade inte alls frenetiskt fast långsamt *för det tar snart slut!* fast mest frenetiskt ändå.
Usch, jag vet inte riktigt hur jag ska skriva för att inte spoila. Finns nämligen många många händelser jag har lust att diskutera och kommentera och allmänt reagera i text till. För Tårar i havet är en bok som väcker känslor - både lyckliga och arga och förvirrade och sorgsna. Arg blir jag för det däringa kriget som pågick i sex djävla år och förstörde deras liv. Glad blir jag pga gemenskapen som skapas i flyktinggruppen och för Florian. Och Joana och Emilia. Alfred står för förvirringen. Och frustrationen. Vill bara skaka om honom så att alla dumma tankar faller ur honom. Sorgsen blir jag pga händelser för visst finns det sorgsna händelser och minnen.
Älskar karaktärerna. Älskar speciellt skopoeten och den vilsekomne pojken och Eva och Florian. Kan känna igen mig i Joana och gillar henne med och Emilia är så fantastiskt gestaltad. Hennes skam och hennes betraktelser av de andra och hennes förtvivlan. Så stark. Alfred vet jag inte vad jag ska göra med. Han gör mig ledsen och frustrerad, samtidigt är han en sådan klockren karaktär - varifrån får hon dem, Ruta? Dessa helt verkliga personer?
Sedan finns det ju rent objektiva orsaker till att den här boken är amaze: den ger oss en bild av kriget som jag tror är rätt trovärdig (jag menar Sepetys har gjort en hel del research även om hon inte var med själv) och det är sjukt. Det är så förfärligt förfärligt och rått och alltså ... det här är ju inye direkt en kul bok på det sättet. Men viktig. (Och kul tycker jag ändå för karaktärerna i mitt hjärta! Och språket. Och och och! Att den lite smått binds ihop med Strimmor av hopp.) Sedan så älskar en ju alltid böcker som får en att vilja veta mer om något.
Jag ska vara ärlig. Jag var inte helt övertygad om att den här boken passade mig när jag hade läst kanske 50 sidor. Det gick snabbt och så men jag fick varken grepp om karaktärerna eller historien. Den första delen är rätt så händelselös och huvudpersonerna rätt så kryptiska pga de förklara ju inte saker de själva redan vet. Men det tar sig och är värt hela den långa startsträckan för sedan känner man dem plötsligt och så swishar sidorna förbi och så var den utläst och då är det såhär: en vill ha mer.
Imorgon kan ni läsa om samma bok hos Aldrig bara ord!
 |
| Foto: Michael Smith |
| Tårar i havet orig. Salt to the sea | Ruta Sepetys 2016 övers. Lina Erkelius | B Wahlströms | 415 sidor | 15+ | tusen tack för boken och chansen att delta i stafetten, B Wahlströms! | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |
Väldigt bra bok och skickligt berättad!
SvaraRaderaJag håller nog med dig om typ allt. Gillade också karaktärerna väldigt mycket!
SvaraRaderaDu satte ord så himla bra på varför jag älskar den här boken! För visst är den så fint skriven och ger liv något otroligt åt dessa verklighetstrogna karaktärer. En sådan vacker, tragisk och viktig berättelse.
SvaraRaderaDet var ganska förutsägbart hur det skulle gå med de olika karaktärerna, men det spelade ingen som helst roll tyckte jag, jag sträckläste boken, det gick bara inte att lägga den ifrån mig.
SvaraRaderaDet här är en bok som funkar perfekt som bokcirkelbok, för som du säger det finns mycket att diskutera och det är svårt att göra det här då vi inte vill spoila för de som ännu inte läst det.
SvaraRaderaHåller med om att boken väcker så mycket känslor. Detta är verkligen min favoritbok av Sepetys! :)
SvaraRadera