Fangirl

Eh såatteh ... det här med att planera och SKRIVA UT HÄR när jag ska publicera mina recensioner? Det gick ju inte sådär superbra. Men helt okej! De ehm flesta har ju iallafall kommit upp typ senast nästa dag, så även denna! Om en bok med superfint omslag och ännu finare innehåll.

Ibland faller man för en bok efter första kapitlet, ibland efter hundra sidor, ibland vänder slutet allting uppochner, ibland faller man inte alls. Ibland är det kärlek vid den första meningen.

 

Det var en kille i Caths rum.

 

Så börjar Fangirl. En bok som börjar på ett så självklart, utmanande, rakt sätt kan man väll inte låta bli att tycka om? Inte om man är jag iallafall.

 

Idag snor jag handlingen av förlaget, för den är väldigt kort och koncis och mitt i prick:

Cath är ett Simon Snow-fan. Att skriva fanfiction om den otroligt populära karaktären är meningen med livet. Redan som barn uppslukade hon och tvillingsystern Wren av Simon Snow-serien. Det hjälpte dem när mamman försvann ur deras liv.

Nu ska de till samma college och Wren har gjort klart för Cath att hon inte villatt de ska dela rum. Cat är utlämnad till en butter rumskompis vars kille hänger i deras rum för jämnan. Ovanpå detta en lärare i skrivarkursen som tycker fanfiction är skräp, och en snygg klasskompis som bara vill prata ord. Och så är det pappan därhemma som hon oroar sig för. Han är känslig och skör och ovan att vara utan sina flickor.

Är Cath redo för ett eget liv utan Wren i sin närhet? Och vill hon gå vidare även om det innebär att hon måste överge Simon Snow?

 

Något jag inte lade destovidare märke till i Eleanor & Park av samma författare, är att Rainbow Rowells språk är helt fantastiskt! Det är som språklig perfektion, egentligen tänkte jag inte så hemskt mycket på det, för jag ville bara sluka allting i ett svep, men när jag gjorde det - oh my. Så himla vackert, så väldigt personligt och inlevelsefullt och bara åh. Ordmagi.

Annars älskar jag också den här boken på cirka alla sätt. Den är rolig, småpirrig och Cath är väldigt lätt att sympatisera med. Och alltså jag säger bara: karaktärerna! Om det är något Rainbow Rowell kan är det att skapa trovärdiga (okej, det går att ifrågasätta), härliga, mångbottnade karaktärer. Mest krut är det dock i de karaktärer som är mest centrala i berättelsen: Cath, Wren, Reagan och Levi. (Resten, hinner man bara bli lite ytligt bekant med.) Främst Reagan och Levi älskar jag. Supermycket. Cath känner jag ganska mycket igen mig i, men det här med att hon har social fobi och så? Jag förstår inte varifrån det kommer. För ibland kan hon vara superkaxig helt plötsligt. Men Cath är cool, henne gillar man. Hon har sina egenheter och är ganska ordentlig men en mycket fin karaktär. Levi är ... Levi. Honom går det inte att inte tycka om - eller kanske vissa faktiskt gör det? För att han är för mycket solsken? Jag håller ändå inte till hundra procent med många som tycker han är för perfekt och glad och så - jag tycker Rainbow Rowell låter oss ana en liten sorg han har inom sig också? Eller? Kanske? Och Reagan är bara übercool.

På många sätt är den här historien suuuperförutsägbar, men det stör liksom inte. För den är så härlig att läsa! Det blir aldrig tråkigt, samtidigt som inte sådär jättemycket händer. Det är helt enkelt en så mysig och glad stämning över allting så t.o.m. det mörka inte känns så farligt. För den här boken är ju faktiskt långt ifrån en dans på rosor - det finns en mamma som lämnat och en instabil pappa, dessutom vill ju inte Wren ha något att göra med Cath på college. Familjetrubbel, helt enkelt. Det är något jag inte tycker vidare mycket alls om att läsa om, men här är det helt okej. Samtidigt så skrapas det bara lite på ytan av det, känner jag? Trots att det är en stor grej i Caths liv och faktiskt för berättelsen med,  tycker jag, så tillåts liksom inget av det att ta särskilt mycket rum nånsin. Och det lämnas lite på hälft, känner jag. (SPOILER MARKERA FÖR ATT LÄSA Såååå glad att det tillsist blev bra med Wren. Och alltså vad var det där med mamman?! Man KAN helt enkelt inte göra så? Bara sticka? Igen? Usch. SLUT PÅ SPOILER)

Fanfiction är ju (som titeln hänvisar till, samtidigt som det inte är en såå stor del av berättelsen) en stor del av Caths liv, och vi får läsa utdrag ur både riktiga Simon Snow (Simon Snow är typ lite som en fiktiv Harry Potter (näe för Harry är ju INTE fiktiv nej), men eh Harry Potter nämns också? Jaha.) och från Caths fanfics mellan kapitlen. (För Cath gillar ju att skriva! Superroligt att läsa om någon som verkligen brinner för det!) Ne-ej, de tillför inte mycket, men bara jag som blev irriterad när man "spoilades"? Som hade velat läsa den här serien själv? Jag käns liksom något av den kärlek Cath känner för Simon Snow-världen, så konstigt! Men var helt inne i Caths huvud när jag läste så sist och slutligen kanske det är helt logiskt. Så jag är bara positivt inställd till allt som hade med fanfiction att göra i boken. Kan förstå om vissa tycker det är supertråkigt och inte ens läser de passagerna men me like it. Är suuuuperpepp på Carry on!!!!!

Mycket underbar och fin liten bok. Betydligt mer positivt inställd till Rainbow Rowell nu än jag var efter Eleanor & Park haha. Kanske inte något som jag EFTERÅT tänker så hemskt mycket på eller som lär mig något stort om livet. Men superbra medan jag läste. Man blir på så himla bra humör, helt enkelt!!

Anledning till alla parenteser? Jag skrev denna recension först lite snabbt på mobilen och redigerade den sedan på dator. Och märkte att jag hade glömt att nämna lite saker. Så nu får de ju nämnas lite snabbt iallafall.

| Fangirl | Rainbow Rowell 2013 övers. Carla Wiberg 2015 | Berghs | 427 sidor | 13+/15+ (för karaktärerna är faktiskt relativt gamla) | Många tack till förlaget som skickade mig denna fina bok som rec-ex! | köp här: Adlibris, Bokus, Cdon |

Eleanor & Park