Världarna jag lever i: Släppa taget

torsdag 29 oktober 2015

Släppa taget

Stella och Elsa är enäggstvillingar och bästa vänner. På utsidan ser de precis ut som varandra, men på insidan är de så olika man kan vara. Medan Stella tar för sig, är populär och tänker efter att hon pratat förblir allt Elsa tänker inuti henne. Hon tänker mycket mer än hon säger, hon känner allting gånger hundra och älskar att förlora sig i sitt målande. Släppa taget utspelar sig under nians vårtermin och det ska komma en dramapedagog till deras musiklektioner två ggr/vecka. Stella är eld och lågor men Elsa är inte lika entusiastisk - hon blir heller inte direkt ivrigare när dramapedagogen pratar om att man ska hitta karaktären man ska spela inom sig själv, älska varandra och vara ärliga.

Elsa har varit förtjust i Elliot som spelar klarinett sedan han trollband henne med den på vårkonserten förra året. Nu ska det bli myskväll hos Victoria och Elsa ser sin chans ...

Vi vet alla hur den här boken kommer sluta - men visst finns det en viss trygghet i att veta det? Visst känns det fint att det faktiskt kan gå så ibland, även om det är fiktivt? På beskrivningen verkar den ju som en typisk kärleksbok om en tyst tjej som plötsligt får killen. Och den är inte mycket mer än det - samtidigt är den så otroligt mycket mer. Den är inte platt, utan full av djup och igenkänning. Den är inte tråkig, utan varm och lite spännande - ni vet det där pirret när man precis blivit kär, när allt är nytt och spännande? Precis så härlig tycker jag den här boken är.

Jag har lite svårt att skriva om den här boken, känner jag, för jag har både lite och mycket att säga. Jag gav den 4.5 stjärnor på Goodreads, och det står jag för. Nu på efterhand kan jag dock också förstå dem som gav den en trea, för den är ju inte så speciell eller utstickande på något vis. Men jag njöt fullt ut medan jag läste - och det ÄR ju faktiskt främst läsupplevelsen jag recenserar.

Släppa taget var alltså min första Katarina von Bredow-bok. Jag blev så himla glad över att jag gillade den så mycket! Tidigare har jag alltid valt någon annan författare framför henne, jag vet inte ens riktigt varför. Kanske för att jag känt att jag vet precis hur hennes böcker är - typiska svenska ungdmsböcker om flickor som blir kära. Jag har länge velat läsa hennes succé Syskonkärlek, men det har helt enkelt aldrig blivit av. Jag är så otroligt glad över att hon gav ut den här boken vid precis rätt tid - när jag går på nian och bokbloggar. Jag hade högst antagligen inte läst den - åtminstone inte så här fort - om det inte varit för bloggandet. Men nu gjorde jag det. Och jag tyckte om den väldigt mycket, den var perfekt för mig just då.

Jag känner igen mig väldigt mycket i Elsa - litegrann i Stella också kanske, men främst i Elsa. Det är skönt att läsa om en karaktär som är som jag och gillar tystnaden, men som också längtar efter kärleken och vill utmärka sig. Elliot är ju också söt, men jag tycker inte riktigt att man lär känna honom vidare bra ... iallafall inte så bra att han hann bli någon nyt typ ... Oscar från Jag ger dig solen. (Tror det kommer ta ett tag innan någon överglänser honom.)

Berättelsen är enkel och det finns inte mycket svärta, men lite finns det. Precis rätt mängd, om ni frågar mig. Det är hemskt sockersött men ändå inte FÖR sött, för det finns också ilska och svartsjuka och anda svarta känslor. Elsas karaktärsutveckling är väldigt tydlig men inte överdriven och rätt så given. Men den ger också boken ett annat djup. Släppa taget är ju precis vad den här boken handlar om - men det är inte det jag tycker är bäst, det är delvis lite klyschigt, men det är ju kanske ändå det som gör den lite djupare - det här med Elsas revolt. (Som jag ändå tycker är sjukt snygg!)

Jag tycker om den här riktigt, riktigt mycket. Jag känner igen mig, charmas och myser av förälskelsen. Och konsten!