Jag & Earl & tjejen som dör

Igår kunde ni läsa ett inlägg om Jag och Earl och tjejen som dör hos Old Adult Reads Young Adult, idag är det min tur att skriva om den lysande (gula) boken!

Igår hade jag en bokpresentation i moddan om boken ifråga. Jag pratade lååångt över tiden, i runt femton minuter, ändå hann jag inte säga allt jag hade planerat. Det finns så mycket att kommentera kring den här boken! Men ändå ... har jag inte kunnat ge den ett betyg på Goodreads.

Greg är berättare och huvudperson, han går sista året på High School och är väldigt tillfreds med tillvaron under den första dagen på sista året. Hans livsmål är nämligen att vara vagt bekant med alla på High School, att kunna ansluta sig till vilken klick som helst utan att det anses konstigt. Men han får aldrig bli för tajt med någon grupp, då märker en annan klick det direkt. Han är väldigt nöjd med sin strategi och tycker att han lyckas hemskt bra, målet är ju att inte heller ha några fiender. Följden är dock att han inte har en enda riktig vän. Earl finns ju, som han gör filmer med, men de är mest arbetskamrater. Tills Rachel, en tjej Greg kände på Hebreiska skolan, får leukemi och Gregs mamma tycker att det är en fantastisk idé att just Greg ska försöka muntra upp henne. Och plötsligt finns det en person Greg spenderar mycket tid med.

Greg är hemskt speciell. Han brinner för filmskapande och konstiga filmer, börjar skämta om allt han kommer att tänka på när han känner sig det minsta obekväm, och ja, så var det ju det där med att han känner sig nöjd med att inte ha några verkliga vänner. Hans berättande är följaktligen också väldigt utstickande - det finns ständig en lite ironisk underton och vanlig prosa luftas upp av dialoger skrivna som filmmanus och listor skrivna i punktform. Jag gillar det, det känns intressant och man kommer liksom helt in i Gregs huvud. Berättelsen kommer en väldigt nära och det funkar helt enkelt mycket bra.

Jag gillar att läsa om Earl och Greg. Trots deras rätt så extrema personligheter känns de äkta. Speciellt Earl tycker jag hemskt mycket om. På något vis känns det faktiskt som att jag kan relatera med honom, även om jag inte alls kan komma på på vilket sätt. Kanske det då mest är att jag sympatiserar med honom och förstår honom? Earl kommer från en väldigt trasig familj och är nog rätt så trasig själv. Men han försöker hålla i sitt liv böst det går och uttrycker sin ilska över allt och alla. Han är också snäll, det är han verkligen. Att vart annat ord han säger är en svordom har faktiskt inte med det att göra.

Svordomarna, förresten! De förekommer väldigt ofta. Det är nog främst när Earl är med som de förekommer, men Greg tar ju efter sin korte vän. Så språket är väldigt brutalt och rakt på, vilket jag ärligt talat tröttnar på efter ett tag. Det blir bara så ... fantasilöst? Hela historien tycker jag tappar lite på slutet, men mer om det senare. Samtidigt är det lite kul med en massa svordomar. Jaa, jag tycker konversationen mellan Earl och Greg när Greg ligger på sjukhuset är ytterst rolig. Annars är språket väldigt pratigt och yvigt. Greg irrar hit och dit och det KÄNNS verkligen som att det är han som berättar, det känns som om han bara skriver precis vad han tänker och tycker och känner och jag gillar det mycket.

Det här ska alltså vara en rolig "cancer-bok". Den är rolig. Den är inte sorglig. Jag går absolut med på det. MEN. Blir den ändå inte liiite djup? Inte så att jag blir alldeles tårögd eller nåt, men lite fin tycker jag definitivt den är. Vänskapen som växer mellan dessa tre udda personer är så himla härlig, även om den är ödesbestämd och inte på lika villkor. Det här med att Greg hela tiden skriver att han är en så himla dålig människa tycker jag också är rätt så kul - för det är han ju faktiskt inte. Inte enligt mig iallafall. Han försöker och försöker och försöker och ger ju aldrig upp - om man inte är en bra människa då vet jg inte vem som är det.

Det var lite av en berg-och-dal-bana att läsa Jag och Earl och tjejen som dör fö min del. Jag börjar och tänker att ja, det kan bli bra. Men så tycker jag inte det verkar så heller. Jag är visst hemskt kritisk i början och lyfter på ögonbrynen lite nu som då för att REALLYYY - du ger mig den amerikanskt-tonårsliv-klyschan OCKSÅ? men det släpper efter han och lite före hälften av boken tycker jag det är riktigt bra och underhållande. Men på slutet ... tappar det lite. Humorn blir lite mer allvar och handlingen trampar lite på stället - ge mig något NYTT. Ett klimax som aldrig kommer byggs upp och slutet känns lite meh. Men ändå. Tycker jag himla mycket om den här boken med DE FANTASTISKA sista orden:

Ärligt talat? Jag vet inte vad jag pratar om.

Så, Jag och Earl och tjejen som dör är:

• gul
• gjord till film
• himla bra faktiskt, när man lär sig att ta den för vad den är
• rolig - det ÄR ju faktiskt en himla prestation att lyckas med konststycket ROLIG CANCERBOK. För en viktigt person DÖR ju! Ändå: rolig hela tiden.
• relativt kort, faktiskt. Men passligt kort, tycker jag - den här historien passade bra att berättas på 280 sidor.
• en snygg titel! VEM stannar inte upp på den?

Om jag tycker du ska läsa? Jamenvisst. Om jag tycker du ska strunta i den för roliga böcker är inte din grej? Nä-hä du. Den här roliga boken tror jag de flesta kan gilla. Ärligt talat. (På tal om ingenting - bara jag som gjorde kopplingen Greg - Colin från Katherine-teorin?)

Imorgon kan ni läsa ett nytt inlägg om samma bok hos Anna på Sagan om sagorna!

Foto: Tamara Reichberg

| Jag och Earl och tjejen som dör orig. Me and Earl and the Dying Girl | Jesse Andrews 2012 övers. Carina Jansson 2015 | B Wahlströms | 280 sidor | 13+ | tack så mycket för recensionsexemplaret och möjligheten att medverka i eran bloggstafett, B Wahlströms! | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |