Jag ger dig solen

Ojjojjojj! Det här inlägget skulle INTE komma upp igår ... Förlåt mig, ni som hann läsa!

Det är en liten evighet sedan jag läste ut Jandy Nelsons nyaste Jag ger dig solen (orig. I'll give you the sun). Jag har dragit ut på och skjutit upp på och struntat i att skriva om den lika länge och jag vet inte ens varför. Kanske för att jag inte vet vad jag ska skriva. Kanske för att jag är rädd för att det ska bli fel. Kanske för att jag prioriterat rec-ex.

Jag ger dig solen är skriven på ett hemskt intressant sätt - å ena sidan är tvillingarna Noah och Jude 13 år, å andra sidan 16. Vi får följa Judes ögon när de är 16 och Noahs när de är 13. Mycket har hunnit hända under dessa tre år och inget är likadant i de paralella berättelserna som på slutet mästerligt vävs in i varandra. (Eller det gör de ju inte direkt, för de är ju redan tydligt invävda i varandra.) Jude och Noah är båda komplexa och svåra och underbara. De är konstnärliga, excentriska, tysta och arga om vart annat. De är allt på samma gång men ändå ingenting jämfört med Oscar som berör dem båda med sitt ansikte som inte liknar nåt annat.

Det finns en död farmor och en död mamma. Och ett sjukt syskonförhållande. Den här boken går inte beskriva - den är allt och ingenting och det är detaljerna som gör den. Jandy Nelson skriver liksom så - det är de små sakerna som egentligen är helt irrelevanta för handlingen som gör att det blir så färgsprakande unikt. Karaktärerna och historien får en helt ny dimension pga det här och man kommer närmre, känner lukterna, vinden, hör rösterna ...

Jag vet inte varifrån jag ska börja. Jag har ju egentligen gjort det men ändå - från vilken ända ska jag börja med att förklara vad jag känner för den här berättelsen?!?

Jag ger dig solen är en bok man ska ge tid, en bok som inte fångade mig direkt men när den gjorde det kunde jag inte släppa taget mer. Noah och Junes beättelser är båda alldeles slående och jag saknar den ena när jag börjar läsa om den andra men så händer samma sak när jag kommer till slutet av hens kapitel.

Samtidigt som den här boken känns PRECIS som en Jandy Nelson-bok är den något helt unikt. Eller kanske just därför. Den skimrar och virvlar och är så himla extraordinär så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Samtidigt so den är väldigt tragisk är den också hoppfull, fylld av kärlek och magi. Den består av cirka allt fint som finns i världen så varför skulle den inte vara perfekt?! Men det är aldrig klyschigt. Det är verkligt och svart men samtidigt enhörningar och regnbågar.

Så mycket smärta, kärlek, tro och konst ryms i den här boken och jag älskar älskar älskar den. Jag känner hela känslospektrat och den är lite som magi - magi jag faktiskt tror på. Den är ett mästerverk jag kunde läsa om och om igen i resten av mitt liv. Bara läs och förundras.

(Och älska Oscar. Så himla himla fantastiskt trasig karaktär. Bara ge mig honom tack. Har sådan sjuk crush på honom så det är inte klokt - alltså Jandy Nelson SLUTA skapa sådana unfreakingbeliavable killar! Min standard för hur en bra pojkvän ska vara börjar vara rätt höga vid nuläget ...) (Och PAPPAN! Han är bra.)

Foto: Sonya Sones

| Jag ger dig solen orig. I'll Give You the Sun | Jandy Nelson 2014 övers. Emö Malmberg | Gilla böcker | 379 sidor | 15+ | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |