Sista riket

Ugh. Så svårt att skriva om denna! För att: SÅ bra.

Jag kan inte komma på en enda bokbloggare som inte fallit handlöst för den här tegelstenen. Inte EN ENDA. Nu har jag också läst om Vin och Kelsier, om en värld där löven är bruna och det regnar aska, där en sorts magi är helt normal och härskaren är Gud. Om jag blev undantaget till regeln? Nej. Inte ens nästan.

Sista riket har ALLT! Det är kärlek, fantasy blandat med dystopi, vänskapsrelationer, karaktärsutveckling, hemligheter och lögner ... alltså, det är helt freakin' fantastiskt. Det är så sjukt MÄKTIGT! Och jag vet inte vad jag ska skriva.

Men alltså: Brandon Sanderson kan då VERKLIGEN berätta en historia! Kapitlen är inte vidare korta och takten inte vidare snabb och egentligen borde jag inte gilla så mycket som jag gör. Ändå gör jag det. Medan jag läste Sista riket var den det enda jag tänkte på medan jag inte läste. Okej, inte riktigt, men nästan. Den fanns alltid där i tankarna - VAD händer till nästa?!? SNÄLLA ge mig en minut extra så jag får tid att läsa! Herregud jag konkade ju på denna tio kilos kluns till SKOLAN bara för att jag ville läsa på bussen. Och kanske på någon rast. Och alltid när tid fanns eller inte fanns.

Jag blev alldeles blown away av den här världen, av magisystemet som nog är det originellaste och mest logiska jag skådat. Det är så noggrannt uttänkt så jag faktiskt tror på det, när Kelsier berättar om det för Vin känns det absolut sant och riktigt. Även om jag inte riktigt hänger med. En annan sak nu samtidigt - känns det inte som om Sanderson verkligen litar på din läsare? För den här boken är komplicerad, man måste hänga med för att förstå något om något, ingenting är för tydligt förklarat och man slängs med huvudet före in i äventyret. Vissa författare förklarar ju saker så det blir övertydligt, dumförklarar läsaren. Det är raka motsatsen till vad Sanderson gör, han tvärtemot förväntar sig nog att läsaren ska hänga med och förstå och tycka det är intressant, om man nu gör det alltså ...

JAG tycker det är sjukt intressant - hur kommer man ens på ett magisystem som allomanti?! Det är mycket coolt och intelligent och HÄFTIGT och ja, vi har kanske pratat klart om det nu.

Jag nämnde ju lite snabbt det här med att tempot inte är supersnabbt - men det är ändå inte långsamt. Kanske? Jag vill hela tiden veta mer och jag njuter fullt ut av berättandet, av texten och karaktärernas tankar - av VÄRLDEN som jag inte tror är vacker, men väldigt annorlunda min och då genast intressant. Om de här böckerna förresten blir film (YES please - eller kanske TV-serie?) så kommer jag bli grymt besviken om miljöerna inte ser ut som jag tänkt mig dem. För jag har Sista riket i mitt huvud. All detailed. Men miljöbeskrivningarna är inte alls lika sömnpillriga som Tolkiens, även om de kanske snuddar vid hans, nej, de vävs snyggt in i berättelsen och jag tänker inte ens på att mycket beskrivs.

Karaktärerna då? Alltså h, var ska jag börja?! Så, vi får turvis - det byter lite nu som då - Vin och Kelsier. Vin är den enda flickan i ett tjuvgäng, hon litar inte på någon för hennes bror har i hela hennes liv bankat i henne att hon inta ska det, att alla kommer svika henne, inklusive han själv, vilket han nu gjort. Hon är ständigt rädd i det mansdominerade gänget, men vet samtidigt att hon är värdefull efter som hon har "tur", det medför helt enkelt tur att ha henne med sig när man genomför ett fall. (Av någon anledning kan jag inte för allt i världen komma på vad det kallas när man genomför ett "brott" - VAD kallade de det i boken?! Rit? Lureri?) Kelsier är Överlevaren från Hashin, en legend bland tjuvgängen som nu ska återuppta sin verksamhet och genomföra det största brott Sista riket någonsin skådat. Deras vägar kommer att korsas, viket är rätt så självklart eftersom vi läser om dem båda i samma bok, men jag tänker inte avslöja hur exakt.

Kelsier är lite av en fadersfigur, medan Vin blir den lite tjurige dottern. Ingen av dem fastnar jag riktigt för, men jag gillar dem båda. Kelsier för hans värme och målmedvetenhet. Vin för hennes tjurighet, hennes paranoidhet (är det ett ord?) men samtidigt oskuldhet. MEN det finns en annan karaktär jag gillar desto mer - hen nämner jag nu inte vid namn, även om jag tror att de flesta genast kommer veta att hen är viktig så fort han framträder i historien. Hen är heeelt underbar och varje gång jag skymtade hens namn i ett kommande kapitel läste jag snabbare så att jag så fort som möjligt skulle få återse hen igen. Man får förresten läsa lite från hens perspektiv med! Balerna är förresten något av det roligaste i hea boken. Jag tror faktiskt jag har lite av en öm punkt för baler överhuvudtaget i böcker - okej, fantasy i stort med kungligheter och spioneri är jag lite extra svag för. Någon som har tips på mer sådant? (Nu kommer jag inte ens själv på vad jag har läst som passar in på den beskrivningen, men kanske Den unga eliten och Parasollprotektoratet-serien godkänns?)

Något jag blev överraskad av, och kanske lite besviken på, är slutet. För det är ju faktiskt nästan ett "riktigt" slut! Inga clifhangers här inte, vilket på sätt och vis är bra, eftersom väntan på att nästa del översätts blir liiite mer lidlig då. Men det känns också lite förhastat och liksom ... tråkigt. Att SPOILER Kelsier dog gjorde det ju heller inte direkt roligare - vaaad? Fick vi bara läsa om honom i EN bok?! SLUT PÅ SPOILER.

Men mest blev jag nog inte besviken alls, utan överraskad av att jag faktiskt älskade precis varje ord i den här 742-sidiga boken. Ännu mer överraskad är jag kanske av att jag faktiskt mer än gärna skulle vilja ha en ännu tjockare bok om samma land i min hand just nu. Jag behöver mer böcker med kartor i början i mitt liv, så är det bara.

| Sista riket (Mistborn #1) orig. The Final Empire | Brandon Sanderson 2006 övers. Lottie Eriksson 2015 | Modernista | 742 sidor | 15+/vuxen | TUUUSEN gånger tack för den fantastiska boken, Modernista! | Köp här: Adlibris, Bokus, Cdon |