Anna och den franska kyssen

Hmm ... på sätt och vis är jag ganska kluven till den här. Å ena sidan så är ju handlingen väldigt skriven efter en gammal mall, jag blir aldrig överraskad på något vis och karaktärerna reagerar fånigt bara för att det krävs för hadlingen. Skrivsättet tycker jag heller inte är särskilt överväldigande - det är vädigt enkelt, ungdomligt och ironiskt, men efer ett tag så gillar jag det ändå. Och det passar Anna himla bra! Så egentligen är språket något Stephanie Perkins verkligen har lyckats med.

I Anna och den franska kyssen får vi läsa om Anna Oliphant, en tjej från Atlanta som tvingats till Paris för att gå på en internatskola för amerikanska ungdomar i ett år. Anna är inte glad alls över det här - i Paris finns ingen bästa vän, ingen kille på biojobbet som det kanske kan bli allvar med, ingen mamma och inga amerikanska filmer.

Men redan första kvällen träffar Anna Meredith, en glad tjej som hon ska bo vägg i vägg med resten av året och som bjuder in Anna på chokolat chaud. När Anna rusar ut från Merediths rum efter att ha sett vad klockan är krockar hon nästan med en brunhårig snygging, St. Clair. Och honom blir hon absolut INTE kär i.

Men St. Clair är upptagen, och Toph finns ju där hemma! Och hela skolan är kär i honom, och den där killen på franskan, Dave, ser ju inte så dålig ut? Massor står i deras väg, men vi vet ju alla hur det kommer sluta.

Å andra sidan har jag fallit lika hårt som alla andra.

Men VAD exakt är det som gör den här boken så väldans bra, som skiljer den från alla de miljontals andra böckerna i genren? Jo, alltså, en MYCKET stor faktor, tror jag, kan vara det här kärleksintresset. St. Clair. Han är väldigt perfekt på alla himla vis, viket är väldigt tråkigt, på sätt och vis. Men alltså - han ÄR ju underbar! Och charmig! Och han beter sig ju inte HELT perfekt, det gör varken han eller Anna. De strular till allating onödigt många gånger om. Men det funkar, det är mer spännande än en alldeles actionfylld spänningsroman trots att upplösningen inte överraskar någon.

Så St. Clair har jag fallit handlöst för - vilket jag faktiskt inte såg komma? Jag var ärligt talat hemskt skeptisk till hela boken, till att börja med. Jag kunde inte för mitt liv förstå hur en klyshig kärleksrman kunde vara en sådan snackis. Nu förstår jag. Vilket leder oss till den andra anledningen till att den här boken är mycket trevlig att läsa: det är precis som blurbade Cassandra Clare säger: "Magiskt ... fångar verkligen känslan av att vara förälskad." Det är så pirrigt! Så mysigt! Nu när jag inte känner mig så hemskt känslomässigt virrig mer så funkde den här Mycket Bra för mig - jag bara njöööööööt av berättelsen fullt ut. Feel good indeed!

Hela boken är egentligen en enda stor klyscha. Jag menar - Paris. Bara det säger ju allt. Men det stör mig inte det minsta! Vilket säger ännu mer. För det är så bra utfört! Det är just precis rätt mängd rosa klyscha blandat med underbara karaktärer och roliga dialoger. För: DIALOGERNA! Dialogerna. Är sjukt välskrivna, trovärdiga och kanske framförallt väldigt ROLIGA oftast. Hela boken är lite smårolig hela tiden, för Annas berättarröst är lite sådan.

Anna förresten. Av alla karaktärer - okej, absolut inte alla, men typ ... av dem som står mest i fokus - är det henne jag ogillar mest. Jag tycker hon är: fånig, egoistisk, barnslig och ... lite motsägelsefull också. För hon beter sig väldigt "tjejigt" (Usch, hatar det ordet ...) (Egentligen är det ju inte mer tjejigt än att vara motsatsen men av någon anledning är det så vi säger när vi menar:) - hon börjar stamma när hon pratar med St. Clair, vågar inte göra saker ensam, är tjurig över att hon tvingats till Paris och så. Men samtidigt är hon ibland väldigt självsäker, pratsam och inte direkt rädd för att ta plats - huh? Och det är inte som att det är karaktärsutveckling, för det är såhär mest i början. Sedan ÄR det kanske faktiskt karaktärsutveckling och hon BLIR självsäker, pratsam och inte rädd för att ta plats men OCKSÅ insiktsfull och sympatisk (om det ordet betyder att hon kan känna med andra människor?). Så på slutet gillar jag henne mera, men hon blir aldrig någon UNDERBAR karaktär - men kanske det gör henne mer trovärdig?

Tveksamt, jag tycker hon - och hela sättet kompisgänget är uppbygt på, egentligen - är stereotypisk. (Så St. Clair är INTE det, då, menar du? Eftersom du ÄLSKAR honom, Elvira? Okejdå. St. Clair är också mycket stereotyp. Men eeh - what to do?) (Förresten: någon som insett att Stephanie Perkins egentligen använder sig av precis den grej som "hon" kritiserar i boken? SPOILER Cancern, alltså. Hon använder säg ju inte direkt av det HELA vägen - St. Clairs mamma överlever ju. Men ändå. Lite ironiskt, tycker jag. Förresten - tycker ni det är ett "cheap card" att använda sig av cancer i en bok? Kanske lite, tycker jag faktiskt. Men samtidigt - karaktärerna måste ju vara trevliga för att man ska tycka synd om dem, och det måste ju ändå vara utfört bra för at någon ska bry sig. SLUT PÅ SPOILER.)

Så nu har vi betat av - handling, karaktärer (liten grej till där ännu: japp, Rashmi, Josh och Meredith in my <3), språk, takt ... det finns ju inte sådär hemskt mycket kvar att prata *jag vet, SKRIVA* om då mer. Men ... jag vill ju skriva mer. Om hur himla glad man blir av den här berättelsen, om hur mycket jag saknar den, om att det inte BARA är rosa moln hela tiden, det finns faktiskt mörker med och det är kanske det som sist och slutligen gör att den här boken faktiskt blir så mycket mer. Eller nja, mest är det nog ändå karaktärerna - eller nej, faktiskt är det nog ändå dialogerna som jag tycker om allra mest. Jag skulle gärna ha haft lite till av dem ... för det är i dialogerna som karaktärerna sprudlar med sin fulla prakt (alltså dah, inser jag nu, det är ju bara då man får läsa om någon annan än Anna. Och St. Clair i Annas tankar ...)

Den här boken är som: en kopp varm, tjock, choklad, med marshmallows i, framför en brasa, när snöstormen viner utanför, med underbara människor som sällskap, kanske en filt runt axlarna, någon plingar på en gitarr ... okej, jag tror ni hajar nu? Den är väldigt, väldigt mysig, jag blir liksom KÄR I BOKEN medan jag läser och nu saknar jag den Så Mycket. Okeeej - främst St. Clair. Och känslan man får. Så bra bok - bara läs! (Eller håll dig borta om du inte tål glittriga kärlekshistorier med extra allt.)

Foto: Destinee Blau

| Anna och den franska kyssen (Anna, Lola, Isla #1) orig. Anna and the french kiss | Stephanie Perkins 2010 övers. Helena Stedman 2015 | Modernista | 297 sidor | 13+ | Tack så väldigt mycket för den fina boken, Modernista! | Köp här: Adlibris, Bokus, Cdon |