Jag är inte direkt förtjust i att skriva den här recensionen. Jag tycker faktiskt inte så mycket om att skriva ont om böcker jag fått från vänliga förlag. Men den här boken har fått så mycket positivt, så om den en gång får en lite mindre smickrande åsikt är det säkert helt okej ..?
Från att ha varit skolans populäraste tjej blir Echo Emersons skolans mysko, freak, utstötta efter en händelse som leder till ett nätverk av svarta ärr på hennes armar, och en stor lucka i hennes minne. Ingen - inte ens Echo själv - vet riktigt varför hon var borta de där månadera, eller varför hon när hon kommer tillbaka endast går med långärmade tröjor och vägrar äta i skolmatsalen. Den enda Echo fortfarande har kvar från sitt gamla liv är Lila, hennes förevigt trogne bästa vän. Alla andra är måna om sitt rykte, känner sig obekväma eller tycker bara allmänt Echo är konstig. Hur som helst pratar definitivt ingen utom Lila med henne i skolan.
Vid sidan om finns en pappa Echo måste göra nöjd på alla sätt och vis - hon får varken syssla med konsten som betyder så mycket för henne eller veta något alls om vad som hände. Men hon hennes betyg måste vara tipp topp, bara det allra bästa är bra nog för hennes pappa.
En ny kurator och några slumpade möten leder till att Echo plötsligt är Noah Hutchins assistent/personliga lärare/minns inte vilken term de använde i boken. Noah är skolans badboy, han dejtar tjej efter tjej men undviker seriösa förhållanden. Han bor hos en fosterfamilj och hans fostersyskon sysslar med lite mindre legala saker. Men en gång i tiden var han som Echo var innan, och en gång förlorade han också allt som var viktigt för honom.
Plötsligt faller de handlöst båda två, trots att de egentligen är så olika man kan bli. Skulle man ju tycka.
Så jag ska försöka göra den här recensionen lite kortare än de ... ibland är. Och jag börjar med att säga det direkt: jag tycker inte om den här boken. Och därför vill jag inte hålla på och gnälla om det mer än tillräckligt. Så jag låter bli, försöker skippa onödiga sidospår och gå rakt på sak angående min åsikt.
För det första: jag blev så himla besviken. Alltså jag blev så besviken så det är faktiskt riktigt sorgligt. För alltså - BETYGEN PÅ GOODREADS! Människor vars åsikt jag tror och respekterar osv. älskade den. Men jag? Jag är liksom bara lite meh. Hela allting känns liksom lite meh. Och ska jag vara helt ärlig? Jag tyckte faktiskt inte den lät så hemskt intressant när jag läst baksidetexten heller. Den lät bara klyschig. Stereotypisk. Tråkig. MEN, faktumet att så många andra älskat den kvarstod dock, så man blir ju nyfiken, och man vill ju läsa. Och man kanske råkar bli väldigt besviken.
Var den då det där jag förutspott efter baksidan? Delvis. Klyschig tycker jag definitivt den är, jag listade ut resten av bokens gång så gott som genast och lyfte bara lite på ögonbrynet varje gång något nytt hände. Och tråkig tycker jag också den var. Rätt så. Men det är nog ändå inte det som den så hemskt mycket faller på, för jag läste den ändå relativt snabbt med tanke på att jag var/är inne i en period där jag inte läser just nåt och liksom - det händer ju grejer, är bara det att jag inte blir särskilt överraskad. Jag blir liksom inte engagerad i vad som händer typ nånsin och jag läser liksom bara för att få det gjort.
Stereotypisk då? Egentligen ja, för det är ju så gott som samma sak som klyschig. Men karaktärerna tycker jag känns djupa, liksom nya och riktigt passande för den här berättelsen. På många sätt är även de stereotypa/klyschiga, men ändå inte. Karaktärerna kan jag faktiskt säga att jag gillade! De är välgenomtänkta och speciellt Noah lyckades beröra mig på något plan. Men jag föll inte handlöst för honom, jag minns honom antagligen knapp efter några månader och nej jag önskar inte att jag var Echo. (Ehm okej, hade något tänkt det då?)
Lila, Isaiah och Beth tycker jag mest om, det känns som om de alla har en egen liten historia att berätta, ett eget djup liksom. Och Noah tycker jag om p.g.a. hans relation till sina små bröder, alltså där blev jag faktiskt nästan berörd av den här boken! Det är så fint.
Kärleken mellan våra huvudpersoner då? (Nej, jag tycker inte jag spoilar eftersom det är rätt så klart bara man ser titeln ..) Mjae. Nej. Även om det är lite speciellt och så att två så "olika" (som senare visar sig vara rätt lika) personer faller för varandra ... nej. Det är ju också det som är felet. Det är inte speciellt. Det är hemskt klyschigt. Det är bara ... nej snälla jag har sett/läst/hört den förut. Dessutom tycker jag inte deras kärlek känns så äkta. Den känns som attraktion rakt igenom och en längtan efter närhet, någon som förstår. Känslorna mellan dem känns oäkta, vilket leder till att hela allting känns lite oäkta och väldigt ... platt.
Förutom relationen mellan Echo och Noah, klyschigheten och till rätt stor del språket så finns det en annan sak som störde mig hemskt mycket. jag blev aldrig engagerad i berättelsen. Jag brydde mig aldrig riktigt och kände mig rätt mycket off hela tiden. Jag kan inte sätta fingret på varför, men ända sen början passade jag inte med den här boken. Jag bara läste - och så var det med det.
Slutet tycker jag nog mest om och då fick jag faktiskt en liten klump i halsen för att det var så fint. (och ehm ... så var jag kanske lite lättad över att den var slut också)
Språket nämnde jag ju sådär lite i förbifarten nyss så låt mig förklara lite närmare: jag störde mig på det rätt himla mycket. McGarry använder lite speciella adjektiv och alltså jag vet inte hur många gånger det upprepades hur gott Echo luktade. "Oh, hennes doft! Som en nybakt kanelbulle! Vilken lust den väcker!" (Nej inte direkt citat, och nej inte ens nära på, jag överdriver, men så gott som.)
Nej, det här var ingenting för mig. Jag kommer antagligen inte läsa något mer av Katie McGarry och jag rekommenderar den inte direkt till någon. Jag är så ledsen över att jag inte gillade den, det kan hända att jag tyckt bättre om den om jag varit på ett annat humör, haft ett annat flyt med min läsning. Men nu tycker jag så här, och det finns inte mycket man kan göra åt den saken. Men hörni? Varför inte läsa några positiva recensioner, så kan ni ju efter det bestämma er för om ni vill läsa eller ej? För vet ni vad, vissa bra saker kan faktiskt jag med tycka att den hade. Men inte så många så att det går över det faktum att jag helt enkelt inte berördes alls eller blev det minsta överraskad av berättelsen.Förresten tänkte jag på att den påminner lite om Eleanor & Park, nån annan som tyckt lika? Men i mitt fall gillar ju då Eleanor & Park långt mycket mer.
(Jaja, så gick det med den korta recensionen.)
| Echo & Noah orig. Pushing the Limits | Katie McGarry 2012 övers. Erik Norrby | Harlequin 2014 | 372 sidor | 13+ | Tack för rec-exet Harlequin! |
Tips på positiva recensioner (eftersom så hemskt många andra älskat så vill jag ju inte hindra någon från något som kan vara en helt fantastisk läsupplevelse för just den personen):
Boktyckes läsutmaning #22 Läs en bok där huvudrollen eller kärleksintresset lider av minnesförlust - avklarad! (För Echo minns ju inte vad som hänt, det räknas väl?)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar