Motståndarna

Motståndarna

Av Arne Norlin & Andreas Palmaer
Serie: Fans! #1
Originaltitel: Motståndarna
Översättare: -
Sidantal: 192
Utgivningsår: 2012
Förlag: Alfabeta (Tack jättemycket för rec-exet!)
Passar åldern: 9+

Handling: Tove har just flyttat tillbaka till Sverige efter 4 (eller var det 3) år i Skottland. Toves pappa ska fortsätta som spelar i AIK efter en karrier i Celtic, och Tove hejar förstås på AIK i Allsvenskan. Hon känner ingen på gården, och är rädd för att aldrig mer få några vänner.
Noel har bott i Stockholm typ alltid. Han har en storebror som hejar på Hammarby i Allsvenskan,  (det gör han förresten själv också) och vill komma med bland de tuffa fansen i Bajen Forza. Och en mamma som jobbar hela tiden efter att hans pappa stuckit till sommarstugan och inte kommit tillbaka.
Noel och Tove träffas på gården, via deras gemensamma intresse; fotboll. De pratar om fotboll med varandra, och tar det förgivet att den andra håller på samma lag. Tills matchen mellan AIK och Hammarby kommer. Noel och Tove ska båda gå, men inte med varandra. Och så plötsligt inser de att de inte alls hejar på samma lag. Hur ska de kunna träffas nu, när de är ärkefiender?

Vad jag tyckte om boken: Jag vet egentligen inte vad jag tyckte om den här boken. Jag tycker att den var helt okej. Ingen AMAGAD, DEN ÄR SÅ BRA, LIKSOM! - bok. En mellan bok.

Fotbollen och kärleken till den fick stor plats. Men det var egentligen ingen dålig sak. Själv skulle jag nog ha föredragit att ha alla böckerna i en, då de är så korta, och de slutar alla så att man genast måste läsa nästa del. När jag läst slut den här, började jag kasta på boken i sängen. Vad var det för slut?! tänkte jag. Så kan det ju inte sluta! Men som tur hade jag del två i bokhyllan. Så jag började genast läsa på den. Det här var ingen såndär bok som man bara måste fortsätta läsa i. Jag hade faktiskt ingen brådska alls att fortsätta läsa när jag tog en paus. Men när jag väl fortsatte, kunde jag inte sluta.

Språket kan jag inte säga att jag är stormförtjust i. Händelserna får för lite plats. Det är ett lättläst språk, och jag tror jag skulle gillat den mer som typ 11-åring. Egentlige kan jag nog inte säga vad det var för fel med språket. Det gick bara för rakt framåt, det fanns inga extra ord som gjorde meningarna speciella. Jag kanske är för hård nu, jag är kanske bara så van vid TFIOS språket. För alltså, det är nåt extra. Min lillasysters lärare har sagt att hon kan börja läsa mer "komplicerade" böcker. Först fattade jag inte vad han menade med det när mamma berättade. Vadå mer komplicerade? sa jag. Hon läser väl helt vanliga böcker? Nu kanske jag börjar fatta lite vad han menade. Det här var då inte en komplicerad bok. Eller den här kanske var medel...
Även om personerna i boken är tretton, så gör språket och storyn att den passar yngre läsare bättre. Men det var rätt intressant att "följa med" matcherna, man fick ju det egentligen!:)

Det som fansen kunde göra, det... jag hade ingen aning om att det kunde vara så! För det kan det väl, om det nu var så i boken?

Till karaktärerna då. Noel, som person fastnade jag inte så särskilt för. Han var väl okej, men rätt feg. Iallafall i början. Tove var inte heller något särskilt. De beskriver varandra som "skitsnygg" eller "jättesöt", men, That´s it. Man får inte känna någon så värst bra, det är mest frågan på vad som kommer hända som gör att man läser vidare. Boken är ju också rätt kort, man hinner ju knappt säga hej till dem. Vartannat kapitel är det Tove som skriver, vartannat Noel. Jag vet inte om det är så att författarna skrev vartannat var och sådär. Kanske. Men deras berättarröster (Toves och Noels) är inte så värst olika. Liiite annorlunda kanske, men rätt lika.

Och sen kommer jag till omslagen. Jag tyckte verkligen inte att den här seriens omslag var särskilt lockande. Jag tyckte inte att de var något vidare fina, vill säga. På gränsen till fula. OBS! På gränsen. Men nu när jag läst de två första (recension på "Förföljda" kommer snart), så tycker jag faktiskt att omslagen är rätt så bra. Jag gillar dem inte ännu heller, men de passar till serien. De är sådär fotbolliga, som vissa saker är. Och loggan (vad annat ska man kalla den?) till serien är också väldigt bra, när jag fattar varför den ser ut som den gör. Men namnat på serien, Fans!, gillar jag inte så mycket. Det låter fånigt av nån anledning, enligt mig.
Så, det här var ingen höjdare. Men jag kan inte säga att den gjorde mig besviken heller. Jag visste ju inte vad jag skulle förvänta mig. Men som sagt, den passar bättre för yngre läsare. Till dem är den perfekt. Och den passar både flickor och pojkar. Det är ett plus!