Vitormen

- Ahaaa, du lurade Estrid! utbrister Viggo lågt. Magnar, du är en riktig K.O.R.G. Klurig. Och. Rolig. Gubbe.

Den åttonde delen i serien om Viggo, Alrik och Iris som försöker besegra Svarthäxan är precis som de andra - fullspäckad action från sida ett, väldigt mörk och rätt skrämmande men också med glimtar av humor. Det som kanske gör att den sticker ut från föregångarna är att det bara är en dag det handlar om här - julafton - och att det då känns som om det verkligen går otroligt snabbt. Ändå hinner så väldigt mycket hända.

Vitormen tar vid där Pestan slutade och det tar ett tag för mig att orientera mig och hänga med. För självklart slutade Pestan med en cliffhanger - och nu får vi äntligen veta hur det fortsätter. Men vad gäller nya cliffhangers har författarna ingen nåd utan de bara haglar över en - att vi i princip följer tre personers perspektiv gör heller inte saken bättre. Så man är typ tvungen att flyga igenom. Fast på sätt och vis var det onödigt pga slutet är inte rättvist någonstans HUR ska jag klara av väntan!?!

Att skriva skilda recensioner för varje del i en serie tycker jag är rätt svårt - speciellt en serie som PAX, där varje del är en direkt fortsättning på den förra och alla äventyr leder upp till ett enda. Då flyter de ihop, karaktärerna är samma hela tiden och då kan jag inte se på dem skilt i bara en bok, eftersom jag ju redan har sju andra böckers erfarenhet av dem. (SJU!?!) Därför vet jag heller inte riktigt vad jag ska skriva om specifikt Vitormen, eftersom den helt enkelt inte fungerar enskilt utan är en bit av en större helhet, som jag redan skrivit om många gånger förut. Min åsikt har liksom inte förändrats: PAX är fantastiska slukarböcker, med fantasy och äventyr, spänning, lite skräck och underbara, gotiska illustrationer som förhöjer upplevelsen ytterligare. PAX är precis så brutalt det kan vara utan att bli för mycket och jag är såå glad att de låter det vara såpass rått. Älskar också hur väldigt 2010-tal det är! Lite tråkigt att tidstypiska grejer så snabbt ändras och att kommande generationer då kanske inte hänger med på allt - men kan heller inte låta bli att älska hur de sätter serien i tiden så fullkomligt.

Karaktärerna är alla underbara och växer verkligen på en. Sagt detta förut men: älskar Alrik och Viggo bara mer och mer för varje bok, samma sak med karaktärerna som kom med lite senare. Älskar också Alrik och Viggos förkortningar och deras humor som alltid kommer på exakt rätt ställe. Ärligt är nog humorn något av det bästa med PAX, och hela värmen som liksom skimrar runt Laylah och Anders hus. Det här fick dock lida lite i den här delen, eftersom det verkligen var 100% full on action hela tiden - en fick knappt tid att andas. Ändå rätt intressant att i den del med kortast tidspann får äventyret störst roll? I de andra har det liksom också varit trubbel med Simon osv men här är det bara Svarthäxan Svarthäxan Svarthäxan. Så skickligt gjort ändå - HUR kan de få det så snyggt och invecklat och spännande? Är amazed.

Foto: Thron Ullberg

PAX är helt enkelt en fantastisk mix som passar alla äventyrslystna läsare - och andra med, eftersom vardagen med alla sina små och stora problem är lika närvarande som det övernaturliga (oftast). Jag ÄLSKAR den här serien och det enda jag vill klaga på är att varje bok är alldeles för kort - att vi bara har två böcker kvar i antagligen samma längd!? Makes me sad. En kan ju alltid hoppas på att de växer till sig lite nu på slutet ...

| Vitormen (PAX #8) | text: Åsa Larsson, Ingela Korsell illustrationer: Henrik Jonsson 2017 | Bonnier Carlsen | 192 sidor | 9+ | tack så mycket för rec-exet, Bonnier Carlsen! | köp hos: Adlibris, Bokus |

PAX 1-4

Gasten

Näcken

Pestan