Mörk ängel

Ibland matchar man sådär helt perfekt med en bok - det bildas någon sorts kärlek mellan boken och en själv och man kan inte komma på en enda sak som skulle kunna vara mer perfekt. Ibland macthar man inte alls - man läser knappt ut boken och skummar kanske mest igenom slutet eftersom det mest känns som slösande av tid. Tillhör Mörk ängel då den första eller andra kategorin för mig?

 

Den första. There's no doubt about it.
 

 

Vi får möta Karou - en 17-årig flicka med blått hår och ögontatueringar på  händerna. Hon lever i Prag, föräldralös. Hon ritar hela tiden och berättar om varelserna i sitt ritblock som om de fanns påriktigt. Alltid med ett retsamt flin på läpparna, så att ingen ska ta henne på allvar. Men Twiga, Issa, Brimstone och Yasri finns faktiskt i en mörk butik fylld med tänder, de har tagit hand om Karou så länge hon kan minnas trots att de vad hon vet inte är det minsta släkt med henne. Om någon frågar Karou om vem hon är, så kan hon faktiskt inte ge dem ett svar. Hon har ingen aning om varifrån hon kommer själv.

 

Runtom i världen märks dörrar som leder till Brimstones butik med handmärken. Människor säger sig ha sett ojordiskt vackra män och kvinnor lägga sina händer på dörrarna varpå det gnistrar om dem. Vissa svär till och med på att de efteråt sett skönheterna flyga iväg.

 

Allting leder till ett äventyr du aldrig tidigare mött på, en jakt efter Karous verkliga identitet och en historia så magnifik att du inte kommer kunna lämna världen Laini Taylor byggt upp ens när du slutat läsa.

 

Ja eller, så var det för mig.

 

Jag säger egentligen relativt ofta att jag älskar en bok. Jag menar det då, absolut, men den kärlek jag känner för den här boken är i stil med den jag känner för Harry Potter. Det är hänförelse över vad författaren skapat, sympati för karaktärerna, det är mer verkligt än för andra böcker. Mer påtagligt, mer sällsynt.

 

Jag vet egentligen inte vart jag vill komma med att ta upp det här - min slösaktighet med ordet älskar. Jag vill väll bara säga, att man kan älska böcker, och så kan man älska dem - nästan dyrka dem. (Okej nu gick jag över en gräns där...) Jag kan liksom inte förklara det på något annat vis, tror jag, för jag vill verkligen att ni ska förstå hur mycket jag tycker om den här boken. Jag tycker om den så. Hemskt. Mycket.

 

Språket Taylor använder är väldigt speciellt. Det är exotiskt, färggrannt, poetiskt. Det är vackert på ett dett jag inte visste att språk kunde vara vackert, beskrivningarna och liknelserna hon använder är udda och jag förstår exakt hur det ska se ut. Eller, jag har iallafall en hemskt tydlig bild i mitt huvud.

 

Världen Taylor byggt upp och varelserna som finn i den, är väldigt annorluna dem jag brukar läsa om. Det påminner om religion och mytologi, men på ett nytänkande sätt. Det är sjukt fantasifullt, alltihopa, och medan jag läser återkommer tanken på att det kunde bli en fantastisk film gång på gång. Samtidigt som jag kanske är lite rädd för det - skulle någon filmskapare någonsin kunna återskapa ens något som liknar det Taylor lyckades skapa i mitt huvud?

 

Jag älska alla karaktärer. Jag älskar Karou för att hon är så underbart annorlunda, både hemskt kaxig och väldigt vilsen. Jag älskar Zuzana som är liten och nätt men som kan sticka om man inte aktar sig, lojal, romatisk och begåvad. Jag älskar Brimstone som påminner mig om Hagrid, han är så fin så fin. Och jag älskar Akiva mest - han är bara för perfekt, egentligen inte så utstickande bland alla swooniga killar i ungdomslitteratur, men ändå speciell. Underbar, fantastisk, pålitlig, fin, ärlig. Jag har totally crushat på honom. Hur skulle jag kunna låta bli när jag ryser medan jag läser varje scen där han finns med?!

 

Hon beskriver allting så bra, Laini Taylor. All frustration, kärlek, ilska, sorg, smärta - varenda liten gnista till känsla som karaktärerna känner förmedlar hon till mig med. Det gör sjukt i mig av längtan att få vara med dem. Jag hoppas så på att allting inte är så förstört och omöjligt som det verkar på slutet, om allt inte ordnar sig går jag sönder. Men alltså påriktigt, det är ... ehm ... relativt länge sedan jag läst en bok som berört mig så på djupet. (Alltså, senaste var kanske typ hela en halv månad sedan ... *Outtalat* och innan det var det kanske liksom, hela några dagar sen *De odödligas hunger* 8som jag btw inte ens recenserat än) och innan det var det kanske en helt månad sen *Kanske är det alt du behöver veta*. Alltså läser ju BARA fantastiska böcker nu för tiden!?) Ärligt var det här kanske ändå lite mer än de där innan. Det här var så himla mycket. Jag var så himla inte här medan jag läste, jag var i Prag, i Marrakesh, i Annorstädes.

 

Jag hade rätt så höga förhoppningar, faktiskt. Men jag var också rätt så säker på att jag faktiskt skulle falla för den. Som jag gjorde. Allting som hände med mina höga förhoppningar var att de blev ännu lite högre, till nästa bok, som måste hålla måttet!

 

Det är spännande rätt så hela tiden i den här boken. Men det är också roligt, väldigt mycket kärlek och himla mycket världsuppbyggnad! Som jag för en gång skull gillar väldigt mycket, för det görs liksom lite i förbifarten, medan allting händer. Åh, vad jag älskar världen Taylor bygger upp. Det här är så annorlunda från allting jag tidigare läst, och jag älskar det så mycket. Jag vill ha andra delen nu. Annars typ dör jag.

 

SPOILER (markera för att läsa) Jag blev väldigt arg när jag insåg vad Akiva gjort. Alltså seriously?!

Gick inte Karous och Akivas kärlek lite väl snabbt till allvar? Jag menar, de hade knappt kysst varann och offrade redan livet för varandra?! Alltså, det fick ju sin förklaring, och jag kände definitivt av kemin mellan dem, så jag förstår ju. Men ändå rätt så insta-lovigt. SLUT PÅ SPOILER!

 

 | Mörk ängel (Önskemånglarens dotter #1) orig. Daughter of Smoke and Bone | Laini Taylor 2011 övers. Lena Karlin 2013 | Bazar Förlag | 375 sidor | 13+ |