Världarna jag lever i: Naondel

onsdag 15 mars 2017

Naondel

Jag var inte helt övertygad efter att ha läst första delen i Krönikor från Röda klostret-trilogin. Tyckte den var bra, men lite tråkig och liksom tunn + föll aldrig för Maresi. Därför var nog inte förväntningarna särskilt höga då jag började läsa Naondel, lite höga pga all hajp på sociala medier över att den var "ännu bättre" - men inte så stora att det störde. Så tvärtemot Maresi, blev Naondel en bok som tog mig med storm.

Naondel är bakgrundsberättelsen till Maresi och handlar om Röda klostrets grundare - vägen till det Röda klostret, helt enkelt. Vi får följa åtta kvinnor och deras kamp mot Iskan, ett monster till man som de alla hamnar offer för på ett eller annat sätt.

Allting börjar med att Kabira förälskar sig i Iskan, son till furstens visir, och avslöjar Anjis, en helig källas, hemligheter för honom. Anjis vatten har makt att påverka liv och död om man vet hur det ska användas, och göra dess användare väldigt maktfull. I generationer har kvinnorna i Kabiras släkt värnat över källan och dens hemligheter, men när kunskapen hamnar i fel händer sätts saker i rörelse som Kabira aldrig ens kunnat föreställa sig. Iskan visar sig vara någon helt annan än den hon trott, och han blir bara värre ju längre i berättelsen vi kommer.

Tidsspannet i denna knappt 400-sidiga roman är stort - i fyrtio år får vi följa Kabira och Iskan. Ju längre tiden går, desto fler kvinnor hamnar i Iskans våld och desto fler perspektiv får boken. Kapitlen är långa eftersom varje kapitel i princip är en egen historia, även om alla nog återkommer som berättare.

Kabiras berättelse är alltså den första, och den jag gillade mest. Kanske för att Iskan fortfarande var mänsklig då, kanske för att hennes berättelsen absolut är grymmast, kanske för att den satte igång allting eller för att jag helt enkelt gillar Kabira mest. Alla kvinnorna är olika både ålders-, personlighets- och bakgrundsmässigt, vilket gör dem alla intressanta och bildar ett mångsidigt karaktärsgalleri. Ändå fastnade jag aldrig riktigt för någon av dem - Kabira gillade jag i början, men sedan kände jag knappt igen henne. Orseola gillar jag pga hennes bakgrund och Sulani för hennes drivkraft. Men det är något som fattas för att jag helt ska bry mig om dem och känna för dem, fastna för dem. Jag tror att det egentligen säger sig självt - det är en för lång tid och för många personer för så få sidor.

Även om Naondel är dubbelt så lång som Maresi så kvarstår samma problem - det blir för tunt. På vissa ställen är det bra att Turtschaninoff utelämnar detaljer och det här gör ju att takten hela tiden hålls bra och att siktet konstant är framåt MEN - jag vill ha mer. Jag vill veta mer om deras liv utöver vad Iskan gör med dem, mer om deras bakgrund och känslor och kanske också mer om varför Iskan är som han är - han är liksom ondheten själv, och alla vet ju att bara onda elakingar är lite tråkigt. Att han blir elakare och galnare med tiden gör det ju lite intressantare, men ja ... jag hade helt enkelt velat ha mer kött på benen vad gäller alltihop, för nu blir det lite väl ytligt på sina ställen.

Samtidigt känns ändå det här berättarsättet ganska rätt, för det här är ju en krönika, en bok kring varför det Röda klostret grundades och skriven av kvinnorna själva, utifrån deras minnen. Det känns realistiskt att endast det väsentliga finns med och gör att något jag vill kalla en "Bibel-känsla" svävar över boken. Plus iochmed detta täta berättande händer det mycket på få sidor - handlingen kom igång snabbt och jag fastnade snabbt.

Så - det är vad jag ogillar. Men sedan finns det ju en himla massa jag gillar också, t ex att den är väldigt kvinnocentrerad, kvinnorna är huvudrollsinnehavarna, de mänskliga - de är både onda och goda, starka och svaga, varma och kalla. Hela bokens kärna är egentligen systraskap, som tyvärr får sin rot från en olidlig mans ageranden. Kvinnornas kraft och bandet som bildas emellan dem genomsyrar hela boken, vilket gör den till något nytt och intressant inom epic fantasy.

Jag gillar också språket och känslan det sätter över hela boken, väldigt mycket. Turtschaninoff lägger mycket krut i sina beskrivningar på mat och miljö, vilket skapar otroliga bilder och till och med smaker i mitt huvud. Överlag är det här en otroligt grym och obehaglig historia, där kvinnor utnyttjas på ett eller annat sätt gång på gång, men språket står i kontrast till det och är mycket vackert och levande, liksom sällsamt.

Sedan är det här ju en väldigt spännande och mycket skrämmande bok också. Men framför allt är det en vacker och grym bok fullproppad av kvinnor och deras styrkor och svagheter, deras kamp.

Rekommenderas varmt!

(Dock inte om du ogillar att läsa om sexuella övergrepp (<-- mycket bra inlägg!), det finns nämligen ett gäng av dem här ...)