Read-a-long: Odinsbarn #3

Här sitter jag och hjäspar men tänkte ändå skriva om den sista delen vi läste i Odinsbarn i Nellys read-a-long. Så att jag får det gjort någon gång.

Jag läste alltså ut den igår, sidorna vi läste den här gången var 489-661. Var meningen att det här inlägget skulle vara uppe redan på lördag, men då var den ju som sagt inte utläst för min del ... (Och trots att det var första MAJ igår så tänker jag faktiskt ha med den i april-månadsrapporten ... #rebel)

Jag hade tänkt att det här skulle bli recension också, men det skulle nog bli ett alldeles för långt inlägg så det får vara.

Nu såg jag att Veronica Maggio släppt en ny låt. IIIIH!!! Den heter Vi mot världen. Å, nu ska jag lyssna.

Här har jag skrivit om de två första delarna vi läste och här finns mina tankar om tredje delen. Här kan du läsa Nellys inlägg och kolla in de andas!

Härmed varnar jag om att resten av inlägget kan innehålla SPOILERS för s. 489-661 i Odinsbarn av Siri Pettersen!

Källa

För det första: NU fattar jag på vilket vis Siri Pettersen tagit inspiration från den nordiska mytologin! Å, känner mig smart. Å, älskar hur hon gjort det. För stenträdet är ju Yggdrasil, världsträdet, som nu rämnat och då är Ragnarök, världens undergång inne. Yggdrasil faller då Nidhögg, ett havsvidunder gnagat sig igenom stammen och då tänker jag att Nidhögg är typ draken som vaknat? Och Korpringarna är ju Bifrost, bron mellan världarna, det säger ju Hlosnian.

Så. Nu fick jag det utr mig. Ni får supergärna kommentera om ni har fler teorier, vill supergärna hitta fler undangömda meningar! Och korparna är väll typ Munin och Hugin, Odins korpar, som kan se allting? Okej, kommer inte riktigt ihåg den delen men ja.

I den här delen händer det ju minst sagt mycket! Gillade den faktiskt mest. Gillar hur Rimes och Hirkas relation utvecklas och vacklar, tycker det är så himla hjärtskärande att de måste skiljas åt och kanske aldrig ses igen. Vet inte alls om jag hade klarat av att göra det Hirka gör. Jag menar - lämnar allt och alla för en värld hon aldrig varit i? Och hon kan kanske aldrig återvända? Och alltså ... lämna Rime? Samtidigt så skulle man ju vilja rädda sitt folk och göra det rätta, liksom. Men det hade ju verkligen varit hemskt att lämna Rime, om man var Hirka. Och hade hon ens kunnat få ett bra liv i Eisvaldr, när alla vet att hon är ett odinsbarn?

Jag har fortfarande inte riktigt fallit för Hirka, jag tycker hon känns lite känslolös, liksom. Även om jag gillar hennes och Rimes situation så tycker jag aldrig att det sprakar mellan dem. Dessutom känns det som om Rime ger mycket mer av sig själv än Hirka gör, men man förstår ju att hon gör det för att hon vet att det är omöjligt. Och det är hjärtekrossande. Bokstavligt talat.

Hirkas kraft då - HUR funkar den exakt? För jag förstår den inte riktigt. Och varför känns olika personer olika? Vad beror det på? Deras tankar, avseende eller helt enkelt personlighet? Och varför vrkar det funka bäst med Rime?

Det här med att Siaren inte fanns heller tycker jag är intressant. Hur Han ändå är viktig, hur folket behöver något att tro på. Det är ju precis det religion går ut på! Men det är intressant att sedet svart på vitt, hur stor skillnad det kan ha och hur besatta människor kan bli av något som inte finns.

Nu fick vi ju en vag förklaring till varför Urd var som han var, jag hoppas dock vi kommer få mer. Jag vill veta om det vekligen var Hirkas far som gav honom rötan och varför isåfall. Hur fick de kontakt? Varför Urd? Vad hade korpnäbben med rötan att göra?

Hlosnian gillar jag förresten, älskar hans virriga prat! Gillar också att man får en större bild av Ilume, anade faktiskt att det skulle visa sig att hon var mer mänsklig än Rime fick henne att verka. Synd dock att de båda antagligen inte kommer synas till mer.

Sammanfattningsvis så var det här en kul read-a-long, det här var verkligen en intressant bok att "diskutera"! Jag kände mig också mycket mer motiverad till att läsa nu, än vad jag antagligen skulle ha gjort om jag läste den själv. För för mig blev det aldrig riktigt fantastiskt, tyvärr. Jag gillar en hel del och tycker världsuppbygget är snyggt etc, men något fattades. Framför allt var det nog att jag kände mig distanserad från karaktärerna och att romansen inte var så gnistrande som jag vill ha dem. Och trots att det var spännande kände jag sällan att JAG MÅSTE FORTSÄTTA LÄSA PGA VAD HÄDER NUUUU??? Men det var ju ändå väldigt spännade och otäckt rätt så ofta och jag kommer ju läsa vidare. Det är nästan elakt av Pettersen att skriva ett sådant slut. VEM skule kunna hålla sig borta från tvåan nu?!?

Tack så mycket för jätteroligt initiativ, Nelly!