Maresi

Maresi är första delen i en finlanssvensk fantasy-serie. Den är väldigt feminstisk på vissa sätt och har översatts till flera olika språk - dessutom vann den Finlandia Junior-priset 2014!

Maria Turtschaninoff och hennes skriverier är jag bekant med sedan tidigare i och med Underfors som jag läste 2013 och gillade väldigt mycket. (När jag skulle kolla när jag läste den såg jag också att jag liksom läst tio böcker i december 2012. What the actual f*ck??? Och i augusti samma år läste jag tydligen tretton böcker. Alltså en blir ju deprimerad här! Please någon ge mig den lästiden igen!)

I fyra år har Maresi bott i Röda klostret, på ön Menos, dit hon skickades när hennes syster dog under hungersvintern. På ön dit inga män får komma har de det bra, systrarna, noviserna och smånoviserna. Maresi är tretton och ganska gammal för att inte ha hittat ett eget hus än. Men än så länge tar hon god hand om de yngsta och läser alltid då hon hinne i Syster Os bibliotek, eller skattkammare, varje kväll.

En dag kommer Jai till ön. Hon är gammal för att komma till klostret och kommer inte då de flesta brukar anlända. Hennes kropp bär ärr och när Maresi ser henne stiga i land är hon smutsig och liksom ... fel.

Till en början säger inte Jai mycket alls, men Maresi tar henne under sina vingar på samma sätt som Ennike en gång tog henne. Jai följer med Maresi till biblioteket och efter hand börjar hon prata och berätta. Hon rymde till Röda klostret. De kommer komma efter henne.

På få sidor lyckas Turtschaninoff berätta en klassisk berättelse i modern tolkning. Berättelsen har typiska drag av en kamp mellan gott och ont, fantasyvärlden påminner om den som finns i t ex Game of Thrones och Gudasystemet är inte heller särskilt nytänkande. Det är främst tankesätten och karaktärsdragen som känns moderna och fräscha. Det är kvinnorna som är huvudpersoner, som får vara på en massa olika sätt och inte låter männen kuva dem.

Jag gillar den lite gammelmodiga känslan som svävar kring romanen - både genom språket och miljön. Miljön känns medeltida och lummig, typiskt sagolik. Den beskrivs egentligen inte särkilt ingående men man får ändå en tydlig bild av Menos, systrarna och växtriket.

Det är Maresi själv som berättar vilket bidrar till att man kommer henne rätt så nära. Hon känns väldigt mogen för att vara tretton år och har en hel del beundransvärda karaktärsdrag. Samtidigt känns hon inte orealistiskt mogen, för hon känns ju inte vuxen heller i sin envishet och stenhårda tro.

Trots att man kommer Maresi inpå skinnet är hon inte en karaktär jag riktigt fastnar för. Hon känns liksom lite blek och platt, inte särskilt komplex. Den karaktär jag faktiskt finner mest intressant är Joem, trots att man inte får veta särskilt mycket om henne utan mer får Maresis tankar och iakttagelser av henne. Jai gillar jag, men hon är inte heller en karaktär som står ut på något vis. Hon är mest skygg och snäll och modig.

Det tar ett tag för historien att dra igång - Turtschaninoff lägger stor vikt vid att beskriva mat, riter och traditioner. Livet vid klostret helt enkelt. Och visst uppskattar jag det, vissa saker har faktiskt med själva nyckelhandlingen att göra, men en hel del tycker jag är lite onödigt, även om det är intressant och ger en förståelse för världen.

Det är först under de sista sidorna som hadlingen drar igång och då går det minsann undan. Klimaxet är borta lika snabbt som det kom och efteråt känner jag lite jaha? Var det det vi gick och väntade på? Spänningen hade fått trappas upp lite mer, upplösningen ta längre och uppnå något större. Historien känns helt enkelt lite skral på slutet, efter att ha varit otroligt detaljerad i resten av boken.

Maresi är dock en historia som vågar vara obehaglig trots att den till största del är rätt så mjuk. Och kanske är det det - att Turtschaninoff verkar vilja så himla mycket som gör att ingenting får riktigt tillräckligt med uppmärksamhet, man vet inte vad man ska fokusera på och instället får allting lite uppmärksamhet men ingenting särskilt mycket. Det funkar helt enkelt inte riktigt och boken hade med gott samvete kunnat vara åtminstone hundra sidor längre.

Jag gillar de feministiska ingredienserna (mer om dem i inlägget jag länkade i början av inlägget), världsuppbygget, språket och karaktärerna till viss del. Dessutom blir jag faktiskt lite berörd trots att sidorna är få. Det är så bra att jag är intresserad av att läsa andra delen, Naondel, som beräknas komma ut i höst. Men faktiskt inte så väldigt mycket mer och ingenting jag kommer minnas som fantastiskt.

Foto: Karin Lindroos

| Maresi | Maria Turtschaninoff 2014 | Schildts & Söderströms, Berghs | 205 sidor | 13+ | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |

Underfors