lördag 9 april 2016

Jag lever, tror jag

Jag lever, tror jag är Christine Lundgrens debutroman. Den handlar om Kim som nyss förlorat sin bästa vän. I 218 dagar efteråt får vi läsa Kims anteckningar. Ibland hoppar det några dagar, ibland är det bara en mening eller t o m bara ett ord. Men det går rakt in i hjärtat.
Och det är nog inte mycket mer än så ni behöver veta. Resten kan ni ta reda på själva, för så gjorde jag och det var uderbart att följa Kim, det var smärtsamt men också rätt så roligt. Kim har en tendens att takla det jobbiga med humor, och jag gillar hennes humor. Den är svart, men den lättar ändå synligt på det mörka.

Till en början ville jag faktiskt inte riktigt fastna. Det kändes som en blek kopia av Himlen börjar här och Jag går dit du går, som båda är böcker jag älskar. Men någonstans kring mitten blev jag SÅ fast. Jag kunde inte sluta läsa och läste t o m på timmarna, haha. Kapitlen är korta vilket ju direkt LOCKAR till sträckläsning, jag var inte sen att hamna på kroken.

Jag vet faktiskt inte ens riktigt vad det var som gjorde att jag gillade den så himla mycket på slutet. Men det var väll en kombination av ett trevligt, raskt språk, fina karaktärer och miljöer och en spännande handling. För den känns faktiskt nästan direkt SPÄNNANDE. Det ÄR spännande vad som ska hände med Kim, med relationerna som hon en efter en lyckas fucka upp p g a ingen fattar ju. På tal om det så hittar hon faktiskt någon som fattar SPOILER FÖR ER SOM VILL DYKA I UTAN ATT VETA NÅT PRECIS, på kyrkogården mitt i natten sitter han. Stig, som förlorat sin fru. Mellan dem växer en väldigt vacker vänskap fram. Den vänskapen hör till en av de allra finaste sakerna med den här boken, faktiskt. SLUT PÅ SPOILER.

 Alltså URGH - jag vill ju inte att ni ska veta så mycket om den här boken, då det faktiskt är roligast att läsa den så. Så, för er som inte läst den än: det här är en superbra bok. Den har ett fantastiskt driv, underbara, mångbottnade karaktärer och ett snyggt språk som för tankarna till Jenny Jägerfeld och Lisa Bjärbo. Alltså - man får ju hoppas att det här inte är självupplevt, men jag skulle verkligen inte bli förvånad om det var det. För: Kim skildras så himla ärligt och nära och alla hennes reaktioner känns äkta. Jag blir så himla frustrerad och det gör så ont - men samtidigt är det så roligt, vackert och ärligt skrivet så det blir mest fint att läsa. Och när det är slut, ja då vill jag bara läsa om p g a vill inte lämna karaktärerna.

Okej, så nu tänker jag skriva om hur relationer utvecklas etc, så det är lite spoilrigt. Ni som alltså inte läst än: SLUTA LÄS NU!

Så, för det första: Johan. Åh, vad jag faktiskt gillar honom på slutet! Är nästan mest p g a hans och Kims relation som jag inte vill lämna dem och läser lite som Kim när hon läser Moas dagbok. För sen finns ju inget kvar. Samtidigt känns han lite komplicerad, Johan - för enligt Kim betedde han sig ju fortfarande idiotiskt rätt så kort innan han plötsligt försöker bli vän med henne hela tiden. Jag hade gärna sett lite mer, typ, förklaring till varför han betedde sig fånigt förut och nu plötsligt är supersnäll. Men: jag kan inte låta bli att gilla honom Så Himla Mycket.

En annan sak jag gillar är hur himla VANLIGA de alla får vara. Ingen är särskilt extraordinär, men samtidigt är de alla så fina i all sin vanlighet. De har inga storslagna förmågor eller konstiga intressen, men ändå gillar jag dem och de gillar varandra. Jag har liksom lite en tendens att döma dem vas liv mest går ut på att festa, så Kim också, men alla är de ju ändå människor. I den här boken väldigt fina människor, med fel och brister men också medmänskighet, skuld och humor.

Den sista saken jag vill prata om är Kims relation till föräldrarna. Pappan är rätt så avlägsen till en början, men när Kim flyttar dit och liksom tvingas umgås med honom, så är han ju ändå en pappa. En pappa som hon kan öppna sig för om hon måste. Som sedan sviker henne genom att använde hennes tillit på lite fel sätt, men alltså jag förstår honom, till viss del. Jag förstår att han vill skriva om det - men kanske ändå inte gå så långt att han skriver en bok? Mamman är Kim mest arg på hela tiden, och mamman vill att Kim ska sluta med att skita i sitt liv och prata med någon. Ärligt talat blir jag lite trött på mamman, för SOM hon orkar gnälla och försöka på helt fel sätt. Samtidigt är hon så typiskt mammig och fin och hon bryr sig ju. Hon gör ju det.

Från att ha känts som en medioker, typisk ungdomsbok växte den här boken verkligen till något riktigt fint och färggrant. Jag gillar big time!

Foto: Niclas Lundgren
| Jag lever, tror jag | Christine Lundgren 2016 | rabén&sjögren | 238 sidor | 15+ | tack så mycket för rec-exet, rabén&sjögren! | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar