Kungadottern

Kungadottern är en berättelse från en svunnen tid, då mytologi, kungar som gifter bort sina 15-åriga döttrar, tjuveri och vikingar inte alls var sagor, utan ren och skär verklighet. Vår hjältinna, Turid, är just dotter till en kung. En gång i tiden var Turids far en mäktig bärsärk som drog hem en enorm skatt. Nu finns inte mycket kvar av saktten, därför är det av högsta vikt att Turid ska få en bra make som kan återliva byns forna glans. Vikingalivet är hårt och Turid förstår att hon måste gifta sig, för byns välstånds skull. Men hon vill ju inte, hon är inte redo! Isället vill hon hjälpa sitt folk genom att lära sig om den trollkonst hennes döda mor utförde och bli den völva henne styvmor Ingeborg skolar henne till.

Frustrationen i Turid blir påtaglig genom texten som är stakig och hård. Språket var något jag i början störde mig väldigt på, men mot slutet lärde mig uppskatta. Jag lyssnade på Elisabeth Östnäs på bokmässan och då berättade hon faktiskt om hur hon utformat språket. Turid är ju en vikingaflicka, så vem kan förvänta sig att hon ska ha ett perfekt utvecklat språk? Boken är alltså skriven ur Turids perspektiv, det är hennes tankar och hennes skildrande av personer kring henne. Det tycker jag också används på ett hemskt bra sätt, för man märker på hur hon skriver om karaktärerna om hon älskar, respekterar eller föraktar dem osv. Trots att jag till en början inte gillade språket alls, inser jag nu hur snyggt utformat det är och tycker det är riktigt träffande.

Det som främst gör den här boken intressant för mig är den medeltida känslan som vilar över hela boken och läran om deras nordiska tro. Det här är nog den första boken jag läst om vikingar - vilken fascinerande tid, säger jag bara! Jag minns att vi hade vikingavecka när jag gick på ... säg ettan, och det var så himla kul! Rätt så nära här var jag bor brukar det också ordnas medeltidsmarknad och i konstskolan jag förut gick på gjorde vi vikingasmycken, så visst har jag fått en liten dos vikingar i mitt liv. Men här! Här finns det så det räcker och blir över och jag ÄLSKAR att lära mig mer om den här tiden. Östnäs har då verkligen gjort sin research, känns de som, för allting känns historiskt korrekt och väldigt verkligt. Det  får en att undra - fanns verkligen den trolldom de utövar då, eller är det ens trolldom - är det kanske någon sorts drog/örter/svampar ..? Åå, att inte veta ..!

På slutet finns dessutom ett minilexikon som förklarar alla ord och namn vi från 2000-talet kanske inte är så bekanta med. Jag gillar det supermycket, och det triggar min forskarlust ännu mer.

Jag lyssnade som sagt på författaren under årets bokmässa och då berättade hon om vad hon velat uppnå med boken och vad hon velat ha med. En sak hon tog upp var att hon är trött på att hennes son bara läser om manliga hjältar, så hon ville skapa en kvinnlig. En annan viktigt grej var att hon inte ville skapa en "typisk" kvinnlig karaktär. Hon skulle vara arg, och hon skulle vara självständig. Dessa punkter har hon enligt mig absolut lyckats med! Och än viktigare - gjort det BRA. Turid är ilsken mest hela tiden, men det hindrar en då rakt inte från att sympatisera med henne. Man hejar på henne och känner med henne, finns i hennes smärta.

Visst känner jag att här finns en del att önska. Ingen av karaktärerna hann direkt ta fäste hos mig och läsningen kändes trög. Men visst blev jag lite rörd på slutet och visst saknar jag världen. Ser med gjädje fram emot vart Elisabeth kommer föra Turid näst!

| Sagan om Turid #1 Kungadottern | Elisabeth Östnäs 2015 | Berghs | 252 sidor | 11/13+ | Tack så mycket till Berghs för läsexet! | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |