Som eld

"Hennes rörelser är speciella. Försiktiga och ganska klumpiga, men ändå mjuka. De passar henne, passar hennes ansikte. Anna skulle kunna stå och titta på henne hela natten, där hon tror att hon är ensam. Det är bara modet i henne som gör att hon tar stegen nedför backen."

I Sara Lövestams debut för ungdomar, Som eld, är det språket som skimrar och gör den rätt så alldagliga historien till en liten pärla. Av den här orsaken tänkte jag att jag inte skriver så hemskt mycket själv i det här omdömet, utan låter citaten jag valt ut tala för sig själva. (Okej, jag skrev ju en hel del själv iallafall ...)

"Hon kan inte förklara varför hon gick just hit. Eller varför hon inte gick härifrån. När Anna överraskade henne kunde hon ha sagt ”ursäkta” och gått. Hon kunde ha sagt nej till att ge henne bensintanken, och nej till att gå ner i båten. Hon känner fortfarande Annas hand om hennes handled, hennes hukande kroppsställning när hon visade hur man drog snöret. Hon doftade som eld."

Som eld är hur som helst kärlekssagan mellan två tonåringar, Louise och Anna. Louise familj har köpt en lyxig sommarvilla på ön medan Anna spenderat alla somrar hon kan minnas i Paradiset, stugan hennes pappa har ärvt och som funnits i deras släkt sedan urminnes tider. Anna och Louise vet inte vad det känner, det är pirrigt och spännande och något de vill utforska. Men vad känner den andra? Speciellt Louise är ju konfunderad och jag tycker det skildras så fint, den här förälskelsen. Utan krumelurer men inte enkelt heller.

"I Paradiset rinner solen ner på höga ormbunkar och strån, där inte träden står i vägen. I mitten finns en grillplats som de gjorde i ordning förra året med stenar runt. Det är somrigt där, vackert till skillnad från Helvetet med all skrot. Några meter skiljer det fina och det fula åt."

Klassindelningen som FAKTISKT EXISTERAR i dagens samhälle syns så himla tydligt och Lövestam sätter fingret på precis allt som bör ifrågasättas. Men hon skriver inte läsaren på näsan, man får själv iaktta och läsa av situationerna. Jag tycker det är bra att romaner där klassamhället uppmärksammas skrivs, både för att jag vet att många förnekar det och för att jag tycker det är intressant att läsa om krockarna som sker. Hur vissa saker är självklara för den ena "sidan" och vice versa.

Som eld är en typisk sommarbok och en typisk kärlekshistoria där det inte har så stor roll att det råkar vara just två tjejer som blir kära och inte en kille och en tjej som råkar vara normen. Jag gillar hur säker Anna känns, hur otroligt trygg med sig själv hon är. Hon kan liksom sina grejer, och hon är inte stereotyp på något sätt! Tycker det är väldigt skönt med en sådan karaktär. Samtidigt klickade vi inte riktigt medan jag läste, utan det här är liksom efterhandsbetraktelser som jag inser stämmer. Och det är roligt, för jag har inte direkt tänkt på den här boken så mycket sedan jag läste slut den i mitten av augusti men nu plötsligt kommer allting tillbaka. Speciellt känslan den inger.

En sak jag verkligen ÄLSKAR med just "sommarböcker" är att den där känslan av stuga, av att man är avskiljd av resten av världen och allt som finns är havet, båten, maten, människorna. Den där underbara sommarlovskänslan, ni vet? När man inte behöver bry sig om NÅT. Nu är det ju iochför sig sällan det känns precis så, åtminstone jag har oftast något som grämer i bakhuvudet. Men ibland är allt som är viktigt precis det ögonblicket man befinner sig i, solstrålarna mot ansiktet, doften och ljudet av hav. Precis den känslan lyckas Som eld förmedla till mig och det är ju lite magiskt, tycker ni inte?

"Anna gör först ingenting. Hon känns nästan paralyserad. Sedan svarar hon. Försiktigt till en början, men det är som om något vaknar i henne. Anna vänder sig mot henne, smakar hav och varma vindar, är mjuka läppar och tunga, är en hand om hennes axel och en i hennes hår. Ilningen i Lollos kropp växer, vibrerar, är mer än hon har känt förut, för hon har Annas hud och muskler tryckta mot sig och det finns ingen som Anna. Det finns ingen som Anna."

Jag gillar verkligen hur storyn är upplagd, jag avgudar språket och känslan och jag gillar karaktärerna. Samtidigt så KÄNNER jag inte det Anna och Louise känner en. Enda. Gång. Jag vet inte riktigt varför, men det är som om det finns en spärr mellan mig och karaktärernas huvuden som gör att jag inte riktigt vill få något grepp om dem. Därför blir den här eldskimrande romanen lite blek i mitt minne, trots att den också är ett enda stort konstverk av ord och meningar man vill hänga upp på väggen.

"LOUISE, LOUISE, LOUISE. Namnet börjar som ett möte mellan tungan och platsen precis bakom tänderna. Sedan blir det runt i munnen, sedan litet. Det slutar med ett väs, eller ett lockläte, eller hur man nu tänker sig ett ”s”. L-o-i-s. Hon drar på i:et, Louiiiise."

När jag har läst slut tänker jag: fin. Så himlans fin. Precis allting med den här boken är fint och lite extra. Lite försiktigt men också eldigt. Louise och Anna är såå himla fina med varandra, och de är så olika så det blir perfekt. (Största klyschan ever, jag vet. Men det är fint.)

Förresten, titeln. (OCH OMSLAGET FÖR DEN DELEN.) JAG FAKKIN' ÄLSKAR DEN. För orden som eld återkommer flera gånger och det är så fint. SÅ FINT. Egentligen är det inte ens så speciellt eller coolt eller originellt eller nåt. Men det känns bara perfekt.

"När hon känner efter har hon faktiskt ont i magen. Det är som en oro, eller ett illamående. Eller livet."

| Som eld | Sara Lövestam 2015 | Lilla Piratförlaget |  143 sidor (e-boken) | 13+ | Tack så mycket för e-boken, Lilla Pirat! | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |