Kristina Ohlsson är nog mest känd för sina deckare, men 2013 debuterade hon för mellanåldern med en mysrysare om ett gammalt hus. Glasbarnen vann Barnens romanpris och har blivit hyllad lite överallt.
Billies pappa har dött. Mamma tycker det känns för svårt att bo kvar i Kristianstad så hon och Billie flyttar till ett gammalt ruckel i Åhus. Redan på husvisningen börjar Billie ana att något inte står rätt till. Den förra ägaren har lämnat alla möblerna kvar och flyttat i all hast, enligt mannen som visar dem huset. Dessutom stämmer inte det han berättar överens.
Men de flyttar ändå till Åhus och mystiska saker börjar hända; skrap på fönsterrutan, meddelanden i damm och en gungande lampa. Billie och hennes nyfunna vän Aladdin börjar forska i husets förflutna och hittar många otäckheter ...
Jag läste alla tre böcker högt för mina småbröder. Mest för 10-åringen, han hade mest tålamod att lyssna. Men efterhand började de andra två också lyssna och 8-åringen lyssnade i princip på hela sista boken.
Visst är det riktigt skrämmande ibland, främst den första boken fick mig att rysa lite, men samtidigt är det inte BARA spökigheter, det är också relationsproblem och upptäckandet av en ny by. (Stad?) Därför blir det inte FÖR skrämmande och det gör att jag gillar dem ännu mer.
Jag frågade mina bröder vad de tyckte, och den äldsta sa så här: "Jättebra! Liksom först var det sådär att det var nånting som du trodde, men påriktigt var det nåt annat. Och så var det jättespännande och så hände det nånting. Och så fick man veta hur det var."
Jag håller med honom! Man leddes in på villospår och målade upp alla möjliga skrämmande scenarion i huvudet men så fick ändå det mesta en logisk förkaring. (Det MESTA.) Och spännande var det förstås. Många kapitel avslutas med småjobbiga cliffhangers och då bara MÅSTE man ju läsa vidare.
Språket är rätt så enkelt och tydligt. Några ord är lite svårare och måste förklaras för lyssnarna men det mesta kan förstås av sammanhanget. En sak angående språket som jag faktiskt störde mig rätt så mycket på är att Ohlsson typ aldrig skriver "frågade" utan "sa" efter ett frågetecken. Vet inte riktigt varför det störde mig så mycket men det gjorde det nu iallafall. Så mycket att jag faktiskt ibland läste "frågade" istället för sa ... Men annars gillar jag språket väldigt mycket! Det bygger upp det där smårysliga väldigt fint och känns lättillgängligt.
I Silverpojken är det Aladdin som står som offer för det övernaturliga och ett gammalt mysterium om stulet silver ska lösas. I Simonas (Billies bästis från Kristianstad) mormors gamla hus händer det konstiga saker i Stenänglar och gamla fejder kommer upp till ytan.
Alla böckerna följer ett rätt så likadant mönster: det händer konstiga saker, barnen börjar forska i stadens arkiv och hittar något mystiskt. Det finns också minst ett "vanligt" problem som handlar om familjen och på slutet får det mesta ett svar. Döden är närvarande i alla böcker och det gör historierna lite sorgliga och liksom gör det skrämmiga ännu mer obehagligt. Jag tycker väldigt mycket om dessa mysrysare och hoppas att just DU ska plocka upp någon av dem nästa gång din blick fastnar på en av dem. Läs den helst högt för någon för det är så mysigt att dela spänningen och engagemanget för karaktärerna med någon annan.
Den 8-åriga lyssnaren sa så här: "Jag tyckte dom var lite hemska och roliga ... dom var sådär SPÄNNANDE. Jag skulle vilja höra mera."
Det skulle faktiskt jag med, därför kommer jag högst antagligen försöka få tag på ett exemplar av Ohlsson nya mellanåldern-bok, Mysteriet på Hester Hill, på Bokmässan. Förresten! Dessa är typ de första mellanåldern-spök som jag FAKTISKT har tyckt varit BRA. Ingelin Angerborns är nu i och för sig också msyiga, men jag blev faktiskt lite rädd av dessa.
| Silverpojken | Kristina Ohlsson 2014 | Lilla Piratförlaget | 266 sidor | 6/9+ | Köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |
| Stenänglar | Kristina Ohlsson 2015 | Lilla Piratförlaget | 235 sidor | 6/9+ | Köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar