Stad av glas

Så, för typ en och en halv månad sedan läste jag ut denna tredje del i serien om skuggjägare, demoner, vampyrer, älvor, besvärjare, mondäner och varulvar. Så finns det också änglar och sådant, men dem är jag bara lite ytligt bekant med. Som jag har förstått det så skulle det här väll vara den avslutande delen från början, ämajrajt? Och å ena sidan skulle det faktiskt räcka för mig, för jag tyckte inte detta var någon toppen bok men den var ändå ett klart avslut - what the heck har Clare kvar att skriva om?! Å andra sidan är jag väldigt nyfiken på The Infernal Devices-serien och jag vill ha mer Clary-Jace för det är typ det bästa med de här böckerna, tycker jag. (Plus typ ... Magnus.) Och egentligen den viktigaste grejen - eller vänta lite. Det kanske bara är jag som tycker den här rädda-världen-från-Valentine-grejen är tråkig? Och som föll för Jace i första boken och vill läs mer om honom som han var i första boken. För nu är han ju plötsligt så himla deprimerad!?! Okej så: jag tycker Cassandra Clare fokuserar för lite på det fåniga och icke-existerande triangeldramat. För det är ack-så-krystat men jag tycker ändå om att läsa om det. Faktiskt.

Det är lite så med hela boken. Och serien. Lite guilty-pleasure-igt. För jag tycker väldigt mycket om att läsa om dessa karaktärer och deras relationsdraman och rädda-världen-trubbel. (Om man bortser från att kapitlen är på tok för långa. Jag + över 20 sidor långa kapitel (förutom i Harry Potter) = funkar. Inte.) Jag har liksom en viss kärlek för den här världen som nog alltid kommer finnas. Men om jag börjar (över)analysera alltihopa kommer jag fram till att historien är typ noll procent originell och liknelserna för många och för konstiga. Och takten för långsam.

EGENTLIGEN gillar jag rätt så mycket. Jag gillar världen Clare byggt upp, jag gillar familjen Lightwood, Magnus och Luke, jag gillar förklaringarna till varför allting är som det är, men ändå klatchar inte jag och den här historien mer, verkar det som. Kanske har jag läst för många negativa recensioner men också: Clary är fånig och irriterande, Simon har jag aldrig gillat och alltså takten. Och the lack of romance.

SPOILER Samtidigt har jag lite svårigheter med Clary-Jace. För HUR kan de fortfarande vara så himla störtkära på slutet av den här boken trots att de knappt umgåtts alls på typ ... superlänge? Deras "kärlek" känns mer som något övernaturligt än som äkta kärlek. Och även om jag är glad att Clary gör som hon gör på slutet kan jag inte se att någon verkligen skule göra så. Om inte hen är VÄLDIGT egoistisk vill säga. SLUT PÅ SPOILER.

Förresten - i min recension av första boken skrev jag att detta kanske är det nya Harry Potter för mig. Så blev det ju tydligen inte. Men jag skrev också så om Twilight så man ska nog inte ta mina ord på så stort allvar ...

Så jag är kluven. Jag tillhör liksom varken hata-sidan eller hjärtemoji-sidan. Jag är stuck in the middle och kommer fortsätta läsa för att jag inte kan låta bli, utan några större förhoppningar om att det ska bli bättre. Eller okej - jag hoppas att TID är så bra som alla säger och att Will Herondale är fantastisk när jag kommer så långt. Men just nu känner jag mest: jag orkar inte med Simon. Kan någon snälla skriva en fan-fic där Clary och Jace får vara i fred?

Hm. Inte mycket till recension det här egentligen, mest bara röriga tankar och åsikter till synes utan grund eftersom jag inte framhåller några argument. Men så är det ibland.

Foto: Theo Black

| Stad av glas (The Mortal Instruments #3) orig. City of glass | Cassandra Clare 2009 övers. Jan Risheden 2014 | Bonnier Carlsen | 585 sidor | 13+ | Tack för den snygga boken, Bonnier Carlsen! | Köp hos: Cdon, Adlibris, Bokus |

Stad av skuggor | Stad av aska

Jans & Hannah läs utmaning #20 Läs en bok där huvudrollen eller kärleksintresset är av änglablod - avklarad!