Paris, Lola & jag

Den sämsta boken i juni var skriven av Moa Eriksson Sandberg, den andra boken (Den första flickan skogen möter) jag läst av henne älskade jag. Alltså hade jag kanske ganska höga förväntningar, så det kan ju ha med saken att göra.

 Paris, Lola & jag handlar om Josefin och Lola som tillsammans med Lolas mamma, "förklädet", upptäcker Paris och sin sexuella lust. I Paris är inte männen rädda för att visa sitt gillande och flickorna gillar uppmärksamheten. De är bara tretton år men de skämtar om sex, tänker på sex, fatiserar om sex. En ny stad, nya möjligheter. De blottar sig på hotellets balkong och fnittrr förtjust åt blickarna. Men ändå finns det saker som visar på att de inte är redo, de tycker det är spännande, men om när en man pratar med dem springer de förskräckt iväg. Ingenting händer, men ändå tycker jag FÖR mycket händer. De känns inte som tretton, minst femton, och mamman känns inte som en mamma, hon känns som en barnvakt.

Jag gav den bara två stjärnor på Goodreads, det är väldigt lite. Men nu när jag börjar analysera den mer så märker jag att vissa saker gör den väldigt bra - som det här med att de vill men ändå inte. Jag tror att Moa Eriksson Sandberg har velat skapa något som liknar Sandra Beijers Det handlar om dig, det är korta ögonblickbetraktelser och allting sägs inte rakt ut. Språket är väldigt poetiskt och metaforiskt. Men det finns liksom ingen handling. Flickrona flummar en hit, en dit och allt vi får läsa om är deras längtan efter ett liv som inte är deras. Eriksson Sandberg har satt ord på många känslor jag känner igen mig i men ändå funkar det inte pga jag lär inte känna karaktärerna, den är för kort och den känns mer som ett utkast till en bok än en färdig historia.

Man får fragment från deras liv utanför Paris också, och då förstår man dem bättre. Man förstår att Han inte bryr sig om henne, att ingen aldrig ser på dem sådär där hemma, men i Paris är de fantastiska. I Paris vill männen ha dem, och det känns fantastiskt. Och jag börjar bara gilla boken mer ju mer jag skriver om den!

Såhär är det: jag läste den i en sittning efter skriftskolan och då kan jag ha varit lite matt, lite tom och liksom inne i ett töcken. Jag kanske hade gillat den lite mer om jag inte varit så tom, men egentligen tror jag det kvittar. För när jag läser de nu känner jag fortfarande ingenting, det är för ytligt, för lite, för diffust.

Bilderna är vackra och språket med. Skildringen av trettonåringarnas tankar är också välgjord, även om jag tycker de borde vara minst femton, men det räcker inte ända fram. Lite utfyllnad och lite MER allting så hade jag varit nöjd. Nu är jag rätt så besviken.

Foto: Emily Dahl

| Paris, Lola & jag | Moa Eriksson Sandberg illustrationer av Erik Sandberg 2015 | rabén&sjögren | 128 sidor | 13+ | Tack så mycket rabén&sjögren för rec-exet! | köp hos: Adlibris, Bokus, Cdon |