Jag har läst två böcker av Rebecka Åhlund, de är båda för 9-12 och handlar om Ella som går på 6:an i en skola med både hög- och lågstadiet. Trots att de delar byggnad, finns det tydliga gränser var man får och inte får vara om man går på lågstadiet eller förskolan. Alla vet gränserna och ingen pratar med någon de inte ska prata med. Skolhierakin har makten och ingen gör något för att bryta den.
Så flyttar en pojke till Ellas by. Han heter Dylan, skejtar och har en mamma som dricker. Han går på åttan och kallas alkkisunge.
Av en slump lär Ella känna honom, hon börjar hänga allt mer med honom och mellan dem bildas en stark vänskap. Plötsligt är det inte så konstigt att prata med dem som är äldre längre.
Ella går på redskapsgymnastik, hon är bra på det och är haltar oftare än hon går normalt. I hennes gymnastikgrupp går två äldre tjejer - Kinga och Isabella. De brukar vara schysta mot Ella, men när hon börjar hänga allt mer med Dylan får Isabelles röst en bitsk biton.
Så eh, varifrån kommer the spooky name of the book? Jo, alltså, den handlar inte bara om ovanstående skolvardag, trots att jag tycker den handlar om det mer än man kanske tänker sig när man läser baksidetexten.
Jag har nog aldrig riktigt varit den som gillat spökhistorier. Iallafall inte nämnvärt mycket. Jag har läst några mysläskiga böcker som påminner lite om böckerna om Ella - t.ex. Krabbsjögrund av Lena Ollmar & Mats Wänblad, några Ingelin Angerborn och en bok som heter Skuggan i väggen, av Kerstin Lundberg Hahn. Av dem har jag nog mest fastnat för Krabbsjögrund som är en passligt mustig mix av spöklegender och relationsdrama.
Jag vet inte riktigt varför jag inte fastnar för det där spökiga - men jag tror att det kan vara bristen på engagemang i resten av berättelsen. Man får som läsare bara de där läskiga bitarna, det är det som är det viktiga. Karaktärerna och deras liv läser man också om - men det behöver inte vara vidare intressant. För oftast är det ju riktigt vanliga personer som råkar ut för spökigheterna i de här böckerna. "Riktigt vanliga" karaktärer som bara är där, utan något vidare djup eller intressant berättarröst. Jag behöver nåt mer än bara det där spökiga. Jag behöver intressanta karaktärer och bra språk. Hela alltet ska vara bra och kryddigt för att jag ska gilla det.
Så är det ju det där med att de alla egentligen är 9-12. De är runt hundra sidor långa, med stor text och lagom korta kapitel. De är avskalade tills bara skelettet finns kvar. Enkelhet kan vara bra, men om det är för enkelt, blir det för enkelt. Det blir platt, utan personlighet och rätt så grått, liksom.
I Flickan på tavlan är det där spökiga en mycket liten del av berättelsen. Här får vi lära känna Ella, Dylan, Hasan, Sukran och många andra. Och de är helt vanliga. Vilket egentligen inte behöver vara något dåligt! Jag älskar att läsa om helt "normala" personer jag kan relatera med, med värdsliga problem och suckiga föräldrar. Men då ska de kännas äkta. Är inte Ella det då? Jo, kanske, egentligen. Men hon är för tråkig för att jag ska tycka om att läsa om henne. Jag suckar bara till hennes "problem" och skolvardagen, Dylans alkkismamma och det nya huset känns bara typiskt. Bara alldeles vanligt och inte nytt alls.
Det spökiga finns bara när Ella åker till nya huset, men aldrig blir det riktigt läskigt. Flickan på tavlan får väldigt lite rum i berättelsen, det där spökiga känns mer som bihändelser jämfört med Ellas vardag. Det blir för lite, för intetsägande och känns tillslut mest bara onödigt. Men det är när det spökiga är närvarande som mitt intresse hålls levande, för flicka på tavlan fångar mitt intresse. Men jag vill att hon ska få mer rum! Jag vill ha mer spök!
Det är det spökiga som man försöker få fokus på genom baksidetexten, titeln och omslaget, men det är skolgården, skejtrampen och höghuset på området där alla gator har kryddnamn som står i fokus i själva boken. Och inte ens det blir någonsin riktigt intressant.
I den andra boken ska Ella på kollo med Hasan och Dylan. Nästan genast lägger de märke till Lo, en flicka med rosa hår som av någon anledning inte syns till särskilt ofta. Hon tjuvröker och pratar om skogen, dit man absolut inte får gå. Ella delar rum med henne, och på nätterna smyger de ut i skogen där Lo visar Ella, Hasan, Dylan och en snygg, snobbig pojke som heter Michel, skymtar av vad som gömmer sig i skogen.
Förr i tiden, berättar Lisa, en av ledarna, trodde de som bodde i byn nära skogen att skogen kunde bli vred. Då skulle man akta sig för att gå ut i den, om man inte ville bli fast där förevigt. Men vad menas egentligen med att skogen blir vred? Och vad hände med flickan som försvann på kollo för flera år sen och sedan aldrig hittades mer?
Här är upplägget om möjligt ännu mer typiskt, men nu vet jag vad jag kan vänta mig. Ella känns trygg och hemvan istället för irriterande och spänningarna och känslorna som uppstår mellan vissa karaktärer är intressanta utan att bli för övertagande. Jag gillar Ibland blir skogen vred definitivt mer än vad jag gillar Flickan i tavlan. Det spökiga finns hela tiden i knutarna eftersom Ella & co befinner sig nära skogen hela tiden. Jag stör mig på ledaren Daniel tillsammans med Ella istället för att sucka och tänka på hur typisk han med är.
Jag förväntar mig mindre och får därför mycket mer. Jag ler åt vissa återkommande detaljer i berättelsen, vinkar till vad som komma skall. Det blir lite sådär mysläskigt som jag hade hoppats på och läser mycket mer gärna än jag läste förut.
Båda böckerna liknar varandra på många sätt, vilket ju är rätt självklar eftersom författaren är den samma och så även huvudpersonerna. Jag tycker om att se dem vi kände från tidigare utvecklas, relationerna och skymtarna av andras liv känns trovärdiga och ger berättelsen mer känsa än om allting bara var hur som helst. De saker jag störde mig mest på i första delen gillar jag nästan mest här i andra. Jag tycker om att det inte är så mycket spök, att det är mera relationsdrama och livet i allmänhet. Att det är så vanligt samtidigt som det är så ovanligt.
Jag kan tänka mig att läsa mer om Ella om Åhlund fortsätter skiva om henne och se hur både Ella utvecklas som karaktär och Åhlund utvecklas som författare. Jag vill ha mer av allting, men mest mer spökigt. Det kan hända att jag kommer rekommendera Flickan på tavlan och Ibland blir skogen vred till barn i passlig ålder som mysiga spökböcker med inslag av grå skolvardag. Det är passligt lättläst för den tilltänkta åldern, språket är målande och historierna om inte logiska så väl uttänkta. Dessutom är Ella rätt så cool, när man tänker efter. Hon vågar ju liksom vara sig själv oavsett vad verkar det som, hon dömer inte och nojar om onödiga saker. Man måste ju tillåtas göra det ibland också.
| Flickan på tavlan (Ella #1) | Rebecka Åhlund 2013 | rabén&sjögren | 144 sidor | 9+ |
| Ibland blir skogen vred (Ella #2) | Rebecka Åhlund 2014 | rabén&sjögren | 157 sidor | 9+ |
Boktyckes läsutmaning #20 Läs en bok där huvudrollen är eller kan integrera med ett spöke - avklarad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar