Offpist

I Offpist träffar vi återigen Ebba, som nu varit ihop med Johan från Carlstensveckan i ett halvår. Hennes nya bästa vän, Olivia, är tillsammans med Johans kusin Viggo och de fyra ska nu åka på slalomresa till alperna.

Redan på flygplatsen händer något som Ebba inte direkt blir glad över: Joanna och Moa, de störiga, väldans tjejiga och fnittriga, tjejerna från Carlstensveckan ska åka med samma flyg som de. Till Val Thorens i Frankrike, på slalomresa. Alltså samma ställe som Ebba och co ska till. Jippie! Eller inte.

Joanna och Moa åker med Göteborgs elitskidklubb, så med sig har de riktiga proffsåkare. Däribland Hugo, en snygging med långt hår han har i en tofs i nacken. Som Ebba känner igen men inte kan placera och som inte verkar helt likgiltig gentemot Ebba. Intresset väcks direkt.

På hotellet verkar Johan lite nere, han är inte alls lika pepp på att ligga som vanligt och Ebba börjar ana att nåt är fel. Och hennes misstankar blir starkare när hon ser ett mess från någon "Louise Hansson" lysa upp på Johans mobilskärm ...

 

Efter den positiva överraskning Carlstensveckan var började jag glatt läsa i samma sekund jag laddat ner e-boken på mobilen. Det började sådär, mellan mig och Offpist. Jag störde mig på typiskheten i allting. För den är väldans typisk: allt från språket till storyn till karaktärerna känns väldigt klyschigt och oorginellt. Jag störde mig nog rätt mycket på Ebba också, till en början. Hon var lite för gnällig och efterhängsen enligt mig, och precis alla andra kändes också för stereotypa för att vara charmiga.

 

Så nej, jag var inte imponerad till en början och tappade nästan hoppet på att jag skulle komma att gilla den så mycket som jag gillade Carlstensveckan. Men jag fortsatte läsa: det var lättläst och lättsmält, man behövde inte vara så skärpt och ju mer jag läste desto mer ville jag läsa. Allt eftersom jag kom in i Ebbas karaktär och allt annat runt omkring så började jag gilla det: jag började gilla Ebba, sympatisera med henne och heja på hennes kaxighet. Jag gillade Viggo, Johan och Olivia allt mer och tyckte om att läsa om dem.

 

Bikaraktärernas roll i allting var snabbt rätt uppenbar och handlingen var även den väldigt förutsägbar. Ändå ville jag läsa vidare, jag läste som en tok och ville att allting skulle ordna sig, tänkte över möjliga lösningar och fann att boken inte var särskilt förutsägbar när allt kom omkring - utan rätt så genomtänkt.

 

Egentligen skriker i princip allt med boken typisk tonårighet - och det är nog det jag stör mig mest på. (Och alla ungdomliga uttryck som blir lite för käcka, lite fel.) Att de ska ordna artonårsarmband, dricka och hålla på. Samtidigt tycker jag den skiljer sig från den där mallen till viss del - både Olivia och Ebba är rätt tuffa tjejer, de kan ha kul bara de och killarna och de behöver liksom inte drickandet på nåt vis. Annat än att de lite känner att det hör till - och det gillar jag inget vidare! Jag tycker böcker, skrivna av vuxna, för tonåringar, inte ska romantisera saker som alkohol, andra droger och att strula omkring. Så blir det lite här - som något coolt, självklart, bra. Det är så onödigt - måste det liksom vara så? Samtidigt är jag liksom lite kluven till det - jag tycker droger är alldeles onödiga, men det är rätt så skönt med den där jag bryr mig inte attityden de har. Att allting inte är så allvarligt, utom kärleken. För så är det nog ofta när man är ung. Man vill bara bli accepterad.

 

Så jag vet inte. Det känns onödigt, men samtidigt så himla typiskt och på riktigt det med. Den här boken, med all sin typiskhet, får en att tänka över hur ens egen lilla värld ser ut. Och nej, jag lever inte på samma sätt som Ebba på långa vägar, men jag ser de som är som henne, och allt det stereotypa kanske inte bara är stereotypt när allt kommer omkring. Bara på riktigt.
 

 

Och vet ni vad - jag tycker om Offpist precis lika mycket som Carlstensveckan. Jag blir lika beroende av att läsa, älskar att läsa om Ebba och gänget på samma sätt som förut, språket är enkelt och storyn likaså - men det är kanske det jag gillar? För jag blir bara så glad av att läsa, liksom lite upprymd, jag älskar hur det är så väldigt ärligt men samtidigt inte några konstigheter eller så mycket fokus på känslor. Det bara är - allting. Något händer och jag som läsare vill - verkligen - veta hur det ska gå. Jag läser till långt över läggdags och vill absolut inte sluta. Det är något med Schreibers böcker som får mig att fastna, något med allt det här typiska som får mig att liksom vakna till, lägga märke till, reflektera, men också bara vara.

 



Foto: Jens LÉstrade

Böckerna om Ebba är perfekt slö - men bra - läsning till både oerfarna och mer erferna läsare. Det är kärlek och vänskap, lite äventyr och svek. Men främst handlar det om livet. Hur små saker egentligen är stora, och stora händelser kan kännas små. Det är mysigt och lämnar en varm känsla efter sig - jag vill verkligen läsa mer om Ebba. Snart.


| Offpist (Carlstensveckan #2) | Johanna Schreiber 2014 | B. Wahlströms | 182 s. | 13+ | Tack till förlaget för e-boken! |

Carlstensveckan