Vill ha dig så illa

Alltså sättet han skriver på, sättet han väljer att berätta sina historier med - det är ju rätt otroligt snyggt. Men räcker det att man är en mästare med orden, ett verbalt geni? Räcker det för att ens bok ska bli förstådd och älskad, för att innehållet ska tas in och betyda något? Som ni antagligen redan gissat så tycker inte jag riktigt det lyckas. Jag läser orden, meningarna. Och jag nästan ryser för att känslorna bara skriker från pappret. Men innebörden lyckas inte riktigt nå mig.

Missförstå mig inte nu - berättelsen om dessa sex ungdomar som nyss slutat gymnasiet och känner sig vilsna som få och sakta rivs itu för att de är så förvirrade finns där. Känslorna finns där. Kärleken. Men det berättas så lösryckt om allting, och jag gillar det inte riktigt. Det blir liksom lite halvfärdigt, och hela boken känns mer som en novell än en bok. Men det är den ju inte - så jag tycker inte jag borde vara så förvirrad angående hur, när, var allting händer. Jag tycker i alla fall såpass mycket borde komma fram.

Samtidigt kanske det var Ardelius mening att det skulle vara så vagt. Kanske kärleken och känslorna var det viktiga - okej, det var nog det - och då kändes allt annat överflödigt. För sån är ju kärleken egentligen - små exploderande ögonblick. Och resten kan vara.

 

Jag tror att det kanske är menat som att Jeppe skulle vara huvudkaraktär, men för mig är det nog ingen speciell som är det. Alla dehär sex ungdomarna har minst ett kapitel var, och det finns liksom inte så många kapitel i den här boken så att någon ens riktigt kan få övertaget så att det märks.

 

Men det är väl kanske ändå mest Jeppes perspektiv vi som läsare också får - för det är han som inte vet nånting, som är mest förvirrad och kanske främst mest drabbad. Han är vilsen, det är så himla tydligt. För samtidigt var ju Channa så ... perfekt kanske? Men kärleken kan man inte rå för, plötsligt känns det fel med någon och helt rätt med någon annan. Trots att det borde vara så fel.

 

Så har vi Beate, som aldrig haft nöd efter något i sitt liv. Roozbeh, som vill bli författare. Olof, som vill resa till Indien och visa till alla att han duger. Lea, som är med men vars behov efter att verkligen vara bekräftad gör att hon kanske glömmer att bara vara lite. Channa, som jag inte kan säga att jag får ett riktigt grepp om men som både är fylld av och rädd för kärleken. De är alla olika, men ändå är det samma sak som styr dem - längtan efter kärlek.

 

Och några av dem kanske har funnit den, andra också men vågar inte riktigt, och vissas kärlek vissnar och kanske växer upp någon annanstans. Som ni kanske märkt är den här romanen mest en berättelse om kärlek, om både obesvarad och lycklig, om svår och hopplös. Om känslor, längtan efter något annat men att inte riktigt våga hoppa. Efter varandra men glida ifrån ju mer man försöker.

 

Foto: Sara Moritz

Det är en berättelse om ungdomar som gått ut gymnasiet, helt enkelt. Om den där tiden mellan. Och nej, jag känner inte igen mig än, men jag vet att jag kommer göra det när jag väl nått dit. Jag vet att om jag inte ännu upplevt dem kommer jag en dag drabbas av de här känslorna på ett eller annat sätt. Att allas olika kärlek kommer möta mig någon gång. För det är så himla verkligt, det är så himla just så är det! och det är så himla väldigt bra. Trots att jag är smått förvirrad, trots att handlingen inte är vida speciell, så blir det himlastormande underbart. För det är Gunnar Ardelius verk av ord och punkter. Och då blir det oftast någon form av gudomlighet.

 

 | Vill ha dig så illa | Gunnar Ardelius 2014 | rabén&sjögren | 204 sidor | 13+ | tack så hemskt
mycket för rec-exet! |

Boktyckes läsutmaning #61 Läs en bok där omslaget mest består av text - avklarad! (Visst är det ju mest text, va?)