Boktjuven

 

Det är i Tyskland 1939 och nioåriga Liesel hamnar hos Hans och Rosa Hubermann på Himmel StraBe i Molching. Hon åker tåg dit och det är sista gången hon ser sin mamma och lillebror. 

Ingen vill hamna hos fosterföräldrar, ingen vill hamna hos okända människor alldeles ensam. Men det gör Liesel. Och genom Dödens ord får vi läsa Liesels berättelse. En berättelse om att växa upp i Nazi-Tyskland, om att lära sig läsa, om att äta smaklös soppa varje dag, bli skolans bråkmakare, få en bästa vän. Och om kärlek. Det är liksom det jag tycker är finast - kärleken mellan alla som bor på Himmel StraBe, för den är så himla maffig.

 

Okej så jag vet inte riktigt vad jag känner för den här boken. Eller jag känner lite såhär: gud vilket mästerverk. Men så känner jag också lite såhär: men så sjukt tröööög i början och inte lika WOW som jag tänkt och varför tog jag mig ens igenom den? Men alltså jag håller ändå fast i det där första. När man väl läst ut den och allt är över så ser jag det verkliga värdet i allting. Alla karaktärer, själva berättelsen, kärleken, ondskan, rädslan ... och Markus Zusak kan ju verkligen berätta.

 

Men den första hälften var jag faktiskt inte direkt imponerad. Om jag läst snabbt, om jag haft tid, så visst. Då hade allt gått snabbare och då hade det känts som om det hänt mer. Men nu läste jag den låååångsamt och ja, jag tyckte om den när jag läste. Men jag tycker fortfarande inte det hände så mycket. Samtidigt är det rätt fint. Att allting berättas i ett så långsamt tempo, att vissa detaljer tas i beaktande, att allting hör ihop men ändå är helt skilda berättelser. Det blir liksom verkligt då, påriktigt. Och väldigt berörande.

 

Det är ju även väldigt speciellt det här med att Döden berättar - han/hon (får man nånsin veta vilket det är? Eller ja, egentligen kanske döden mest är ingendera?) kan vara rätt ... sarkastisk ibland. Det är liksom lite svart humor. Och vissa saker som berättas rätt upp och ner kan man också lite le åt eftersom det är rätt roligt att det berättas just så. Utan kringelikrokar. Som det är. Och döden återberättar ju egentligen bara något som hen aldrig varit med om - vissa scener har han sett men inte riktigt noterat då. Men egentligen är det Liesls, vår "hjältinnas", berättelse hon skrev i en bok hon kallar Boktjuven hen återberättar. Boken om hennes liv och alla andras.

 

Det gör liksom alltid lite ont i mig när jag läser om den här tidsperioden. För det är så himla hemskt så jag vill bara lipa och det är så obehagligt att liknande saker faktiskt hänt. Så man har ju liksom ett färdigt äss i rockärmen när man väljer att skriva om Nazi-Tyskland - det kan liksom inte lämna läsaren helt oberörd.

 

När man tänker på det så gör också det faktum att döden berättar historien annorlunda - för döden känner inga känslor. Men ändå hen kanske gör det, för hen brydde sig ju så mycket om Liesl att hen tyckte det var värt att skriva ner hennes berättelse. På sitt eget sätt.

 

En sak jag dock stör mig på - och som också beror på det här med att Döden berättar - är dehär "Små faktumen"/listorna/notiserna som kommer ibland i texten.

För det första stoppar det upp läsningen, vilket stör mig lite (boken är ju färdigt rätt svår att läsa, känns lite onödigt att göra det svårare), och för det andra förvarnas läsaren om kommande händelser. Som t.ex. karaktärers död eller att någon snart kommer råka ut för ett slagsmål. Och att bli spoilad gillar ju inte så många. Men det här gör också boken speciell, så så hemskt farligt tycker jag inte det är. Men väldigt utstickande.

 

Säkert hälften av boken gillade jag inte sådär jättemycket. Jag kunde uppskatta mästerligheten med det hela - men behöver jag tycka om det för det? Det var liksom bara inte känslosamt engagerande för mig.

 

Men den sista delen. Jag blev tårögd. Jag började inse fantastiskheten och kärleken som fanns mellan alla karaktärer. Jag började sakna alla i förväg, jag blev liksom lite hysterisk för att det snart var slut - och vi blev ju i princip redan på första sidan förvarnade om att det här inte kunde sluta bra. Men jag hoppades ju.

 

Och när sista meningen kom så älskade jag nog den här historien om boktjuven Liesel Meminger rätt mycket. Jag saknade Rudy, Hans och Rosa som jag faktiskt tycker så hemskt mycket om för att hon är så mångbottnad och det känns som om hon har en egen historia det är synd att Döden inte hade intresse att berätta. Det slutar så himla tragiskt för alla i Himmel StraBe som nog inte riktigt var en himmel när allt kom omkring. Men det var människors hem, Hitler var hemsk och Markus Zusak lyckas beröra mig mer än en gång. Jag tycker verkligen det här är en bok de flesta som läser borde läsa. Ett riktigt mästerverk.



Markus Zusak

 

(Och nu måste jag se filmen.)

 

| Boktjuven orig. The Book Thief | Markus Zusak 2005 övers. Anna Strandberg 2008 | B. Wahlströms | 13+/vuxen | 584 sidor |
 
Boktyckes läsutmaning #44 Läs en bok som även finns som film eller tv - avklarad!