Ett kärleksbrev

 

Ni vet väl de där böckerna som man älskar lite extra mycket? Som man får sjukt i hela kroppen av och som får en att rysa av välbehag? Som man vill berätta om för alla men samtidigt hålla lite för sig själv? Jag tror ni alla vet de där böckerna. De allra flesta av er iallafall.

Jag har läst en sådan bok. Jag läste den för kanske två månader sen och innan jag fick den gnällde jag säkert om den i två månader. Och nu efter har jag nämnt den nu och då och jag tror de flesta av er vet hur jag känner för den här lilla romanen, skriven av den mest fantastiska bloggare jag vet; jag fullkomligt, ohämmat och av hela mitt hjärta älskar den. Men just för att jag älskar den så mycket så den känns som en person så har jag lite bävat för det här med att recensera - för att jag vill att det ska bli så bra som den förtjänar, men också för att det antagligen kommer bli väldigt blottande, väldigt känslosamt. Eftersom precis alla känslor en människa kan känna kom upp till ytan.

Alltså jag har hundratusen tankar kring den här boken, men jag har så svårt att formulera dem så det blir bra. Så det blir rätt och så att det inte låter som någon annan. Här nedan får ni mitt försök.

Den lästes i en sittning - för böcker man redan i förväg vet att man kommer älska ska läsas så. Och efter de timmarna har jag läst i den mångamånga gånger. Och jag minns nästintill varenda detalj, för jag vill minnas, för att varenda kommatecken, bokstav, mellanrum och punkt är på så exakt rätt ställen så att det känns som att varje formulering tagit år att få fram. Den är ett litet mästerverk, en kärlekshistoria som är liten men ändå så oändligt stor, som jag tror alla antingen längtar efter, har upplevt eller på något sätt kan känna igen sig i. Som gick raka vägen in i hela jävla mig och kommer stanna där tills min kropp inte finns mer. Som får mig att ge upp alla drömmar på att någonsin skriva en bra bok men som än mer får mig att vilja göra det. Jag vill också beröra, jag vill också skriva så fint så man ryser, jag vill också att min berättelse ska finnas mellan rosa pärmar och läsas av personer som aldrig läser - och som gillar det.

Hela boken känns lite som en klump i halsen. För jag vill liksom bara gråta hela tiden för att det är så klockrent och fint och sorgligt och vilset och bra. Det är så rått och naket på nåt vis, så skört, bräckligt. Men sådan är ju kärleken - både rå och naken och bräcklig. Där en liten vindpust kan skapa stormar. Språket är jag ju van vid sen tidigare, och många saker känner jag igen från krönikor hon skrivit. Men det gör inte mig nåt att jag nästan kunnat förutspå hela boken - det gör den nästan ännu finare för den är både precis som jag tänkt mig och mycket bättre. Den är som niotillfem i romanform och en lite mer intim inblick i Sandras tankar.

Boken handlar ju om första kärleken - för den är finast, störst, vackrast, tycker Sandra. Och det tycker nog jag med. Bara jag skulle uppleva den någon gång. Det som gör att jag får så himla sjukt i magen av att läsa, som får mig att vilja lipa och le på samma gång, är nog mest den där längtan. Längtan efter att det någon dag ska vara jag. Att jag någon gång ska få vara det där patetiska lilla jaget vars mage invaderas av ödlor istället för av små fjärilar. (Vet egentligen inte om det var här eller i någon annan bok det var så dock ...) Att det ska vara jag som är så vilsen så jag inte vet hur jag ska bete mig och kanske gör lite fel och blir lite egoistisk samtidigt som jag struntar i hur jag mår bara jag ser Dig. Och samtidigt blir jag så rädd för att det en dag ska vara jag. För att jag ska falla handlöst men bete mig oförsiktigt och förstöra allt. För den finns ju där - rädslan över att tappa kontrollen över sig själv på grund av någon annan. Men på vissa sätt är det fantastiskt också - att man kan känna så starkt och att man kan strunta så mycket i sig själv alldeles plötsligt.

Både jaget och duet beter sig dumt och ansvarslöst flera gånger, och jag kan inte säga att det är bra. Men det känns också så påriktigt. Det känns också så himla äkta och så jag är ung och vet varken vem jag är eller hur jag ska bete mig med dig så ögonen tåras.

Som någon skrev i en kommentar på niotillfem för ett tag sen när den inte kommit ut ännu: vi ska använda den som vår bibel. Jag vet inte vem det var men jag tycker det var så himla fint. Och det ska jag med. Jag ska läsa den för att minnas att jag inte är ensam, att det är okej att känna så djävla mycket som man gör i den här åldern och att man inte måste vara flicka duktig hela tiden.

Jag tycker om precis allting i Det handlar om dig; skolbeskrivningen, vännerna, längden, allt de gör, vad de säger, hur de lär känna varandra, längden på kapitlen, det väldigt enkla men ack så poetiska språket som jag skulle dö för att ha, slutet. Som är det finaste jag läst och som jag börjar le av bara jag tänker på det. Den sista meningen som jag kommer minnas förevigt och vilken årstid det är.
Jag älskar den älskar den älskar den. Jag hatar den hatar den hatar den. Jag känner så mycket och personerna i boken känner så mycket och allt är bräckligt och fint och 90-taligt och jag är kär kär kär i den här kärlekshistorien.



Foto: Sara Moritz

Var bara det.

 


Förresten började jag om möjligt älska den ännu mer idag när en av mina bästa vänner (som aldrig läser) som hade lånat den av mig för en bokrapport till skolan berättade att hon inte velat sluta igår när hon läst i den. Hur fint? Jätte fint. Världens bästa.

 

Förresten två: i en intervju med Sandra fick hon frågan vad ska nästa bok handla om? och hon svarade att det är hemligt. Det kommer en till himla bok?! Som hon håller på med?!?

Det handlar om dig | Sandra Beijer 2014 | rabén&sjögren | 255 sidor | 13+ |

Boktyckes läsutmaning #48 Läs en bok med originalutgivningsåret 2014 - avklarad!