Bokbloggsmaraton #1 - att sitta uppe tills ögonen blöder

Igår drogs något som kallas Bokbloggsmaraton igång, det är Frida på bloggen Photos and Books by Frida som kommit upp med den fina idén och Pia som designat loggan. Här kommer mitt första inlägg - alltså ett bokminne. Och häng på ni med! Gör ju absolut inget att ni joinar mitt i, är ju bara underbart!

Klicka på bilden för att komma till Fridas inlägg angående det här.

 

Jag vet att jag är rätt sent ute, men det har tagit ett tag för mig att hitta rätt. Jag tror jag har gjort det nu.

Mitt bokminne - eller det är kanske mer en känsla - tror jag många kan känna igen sig i. Inspirerad av Hedvigs inlägg tänker jag berätta om boken som fick mig att ligga vaken natten lång, att gråta och skratta och önska att den aldrig skulle ta slut - Jag går dit du går av Nina LaCour.
Förra året fick jag ett rec-ex av rabén&sjögren på en för mig relativt okänd bok. Jag visste bara att en av skribenterna på tonårsboken typ älskade den och att en bästa vän skulle dö. Men inte visste jag att jag skulle få följa med på en resa där det känns som om jag upplevt 90-talet, med en trädkoja och en stängd biograf. Där språket trollbinder en från första sidan och där jag älskar varje karaktär så mycket så det gör ont.

Jag började läsa den en kväll, intet ont anande - för man vet ju aldrig om man håller på att läsa en fantastisk bok eller ej - och samma natt läste jag ut den, för jag kunde inte sluta. Jag låg under täcket med telefonen som lampa och snyftade, log, fick sjukt i hjärtat. Jag skulle göra vad som helst för att få uppleva det igen - de där fem timmarna då jag inte visste hur det skulle sluta. De där fem timmarna som var mina och Caitlins.

Men det är inte den enda gången en bok berört mig så. Jag läste iallafall två andra sådana böcker det året - Himlen börjar här av Jandy Nelson och Jellicoe Road av Melina Marchetta. Innan det var det Harry Potter och fenixorden SPOILER jag grät floder när Sirius dog. SPOILER SLUT. Wallflower, Förr eller senare exploderar jag, Allt jag säger är sant. I år har det varit Det handlar om dig som är ett litet mästerverk, LaCours andra, Här ligger jag och blöder, Den femte vågen.

Många av böckerna jag läser glömmer jag snart igen, de kan kännas bra för stunden men inte beröra på något djupare plan. Och så finns Jag går dit du går. Guldkornen. De där som gör så att hela kroppen värker och man bara vill skrika. De där som får en att gråta floder - av glädje OCH sorg. De där som är anledningen till att jag läser. Som jag läser tills ögonen blöder bara för att jag inte kan låta bli. De som man känner kärlek för. Som stannar i ens hjärta för alltid.

 

Förresten, häng med på bokbloggsmaraton vetja! Nu ska vi få igång bokbloggarvärlden igen, och det med storm! Nu ska jag läsa alla andras inlägg. Alltså verkligen roligt det här, superfin idé, Frida!