Stjärnmärkt

Hatar hatar HATAR slutet. Så himla cliffhangerigt så jag vet inte vad! Jag är så ARG!!! Var det där liksom allldeles nödvändigt, Jessica Spotswood? Alltså ärligt?

Okej ja, det var det ju kanske. Nu kommer antagligen den avslutande delen bli hemskt intressant. Och det fick ju mig att vilja läsa den prick NU. Så ja. Hemska plötsliga händelser på sista sidan av en del i en serie är oftast till fördel. Även om det gör mig så förbaskat ARG!

Så nu har jag yrat klart om slutet. Nu ska vi babbla om resten.

 

 

Okej så nu över till den mer seriösa delen av den här recensionen. Skulle jag tro.

 

SPOILERVARNING FÖR ER SOM INTE LÄST DEN FÖRSTA BOKEN, FARLIG FÖRMÅGA

 

Cate Cahill och hennes systrar, Maura och Tess, är högst antagligen systrarna i en profetia som förutsäger att en av dem kommer skapa fred och en kommer döda en annan innan 1900-

talets gryning. Ingen vet säkert vem av dem som är den utvalda häxan i profetian men alla tror det är Cate, den äldsta.

cate har anslutit sig till systraskapet och brutit sin förlovning med Finn Belastra, som anslutit sig till bröderna. Systrarna är egentligen häxor allesammans men det vet ingen. Bröderna gör allt i sin makt fö att utrota häxorna och skrämma upp folket.

 

Alltså jag hatar bröderna. Så sjukt så sjukt jag tror jag dör. Nej men alltså det är helt fruktansvärt, omänskligt, HEMSKT, det de gör. Jag ser Systrarna Cahill -trilogin som rätt trevliga böcker, men trevliga är de egentligen inte alls. De är egentligen väldigt mörka och människor dör lita här som där. Men 1800-talet och liksom ... miljön på något vis (och det att det inte är direkt spännande hela tiden) ger intrycket av att de är trevliga, små nätta feel good -böcker. Det är så jag tänker mig den första delen, men när jag tänker tillbaka på Stjärnmärkt har både magin och historien blivit mörkare, och människornas handlingar lätt desperata.

 

De är faktiskt rena känslostormarna de här böckerna. Även om magin och profetian står i centrum när man ska förklara handlingen så är det som enligt mig gör dessa böcker bra deras känslor. Hur de förändras och växer som personer, hur deras personliga känslor inverkar på deras val och vad de gör och inte gör för varandra. "Blod är tjockare än vatten" ifrågasetts och även om det inte verkar så så hoppas jag att det kommer bli så på slutet.

 

Jag blir arg mest hela tiden, men jag blir också glad över kärleken och vänskapen. Stjärnmärkt för många känslor upp till ytan och det, om något, visar på att en bok är bra. Jag blir arg på bröderna och Maura typ hela tiden, men att de beter på ett sett som inte är direkt älskvärt gör dem också väldigt realistiska. Bröderna gör som de gör av rädsla och Maura av längtan efter makt och önskan att - en gång för alla - vara lite bättre än sina systrar.

 

Maura vill hemskt gärna vara häxan i profetian, därför blir hon väldigt svart/avundsjuk när alla tror att det är Cate. Både Cate och Maura beter sig hemskt angående det och säger förfärliga saker, men Cate försöker verkligen få Maura att förstå, och ja, även om det är rätt självklart att man gör det som läsare, så står jag helt klar på Cates sida i det här. Även om jag inte gillar Cate så hemskt mycket annars.

Och för Cate betyder samma blod någonting, vilket det inte verkar göra för Maura.

 

Angående vem jag gillar och inte gillar så är inte många av karaktärerna speciellt älskvärda. De är hemskt bra uppbygda och jag köper varenda en av dem, men typ den enda jag har lust att bli kompis med är Tess. Underbara, söta lilla Tess. Cate är rätt tråkig och "klassisk" och Maura mest jobbig. Som karaktärer gillar jag annars mest Elena (som även i den här boken får en rätt betydande roll och jag börjar gilla henne mer), Rilla och Rory. Finn har jag typ aldrig förstått charmen med men han är väl okej. Bara rätt tråkig.

 

Förutom syskonrelationerna finns det ju också en kärleksrelation (som är i fokus, men två om man gräver djupare :3). SPOILERVARNING FÖR ER SOM INTE LÄST STJÄRNMÄRKT Kemin mellan Cate och Finn får jag på något vis inte fatt om (antagligen för att jag tycker båda är rätt tråkiga kanske). Den känns liksom inte äkta och jag hittar inget hos Finn jag skulle gilla. Är väl mesta att jag inte förastår mig på den som står i vägen men för mig känns den liksom inte riktigt så viktig som den är. (Okej fråga mig inte varifrån den meningen kom, jag förstår mig inte heller på den ...) SLUT PÅ SPOILERN.

 

Spotswoods språk är bra och det flyter lätt på men det bjuder liksom inte in mig i berättelsen. Jag känner mig som en betraktare i stället för en deltagare. (Men dah det är ju så. Nej men det är meningen att man ska sugas in i en berättelse, eller det är väldigt mycket plus i kanten om man gör det.) Men jag har allting klart för min inre syn (okej det där lät mycket ... ehm typ dabbigt men wateva) och Spotswoods beskrivningar är bra utan att ta ifrån läsaren nöjet i att fantisera själv.

Och trost allt det står någonting liksom lite i vägen för mig och Sjärnmärkt. Vi möts liksom inte riktigt, om nån förstår vad jag babblar om?

 

Jag gillar konceptet och hur boken är uppbygd. Det går aldrig för långsamt fram även om det heller inte är ofta det är riktigt spännande. Oftast finns det i alla fall något man vill få reda på som gör att man gärna läser vidare. Det känns trots allt lite som en typisk mellanbok då "hödpunkten" på slutet mest känns som ett litet stopp på vägen och hela boken är lite av en transportsräcka till sista delen där det förhoppningsvis kommer smälla.

 

Om jag tyckte att Farlig förmåga var sådär så tycker jag Stjärnmärkt är bättre. Världen Spotswood byggt upp (som jag förresten gillar hemskt mycket) känns mer hemvan och karaktärerna har förbättrat sig och vuxit.

Jag tycker om att läsa den och alltså - längtar hemskt mycket efter den avslutande delen om systrarna Cahill. Jag längtar redan tillbaka till världen och - believe it or not - karaktärerna. Jag vill verkligen veta hur allt slutar och hoppas på att Spotswood förbättrat ett steg till i den sista!

 

Okej nu märkte jag att jag gett första delen en fyra ... nu skulle jag nog antagligen ge den en trea och den här en fyra, men det får stå som det står!

 

| Sjärnmärkt orig. Star cursed | Jessica Spotswood 2013 | övers. Jan Risheden | svenska 2014 på rabén&sjögren | 11+/13+ | tack så hemskt mycket till förlaget för rec-exet! |

Boktyckes läsutmaning #13 Läs en bok där huvudrollen eller kärleksintresset är en häxa/trollkarl - avklarad!